Hoppa till huvudinnehåll
Av

Uppvisning i supermaktsarrogans

George Bush var först bland stats- och regeringschefer att tala när FN:s sextionde session inleddes förra veckan. I sig en reflex av maktförhållandena i världen och vem som är störst och mäktigast.




Och talet visade att supermakten USA avser att fortsätta diktera
villkoren för internationellt samarbete, vilka frågor som skall stå på
dagordningen – och vilka som inte skall stå där. Som USA:s rätt att
fortsätta föra krig och ge sig på andra nationer i namn av ”krig mot
terrorismen”, det skall gälla. Frågor om kärnvapen och nedrustning,
miljöbrotten, fattigdomsbekämpningen, det skall inte FN lägga sig i.



 Visserligen erkände Bush med några fraser vikten av FN och dess
”nobla arbete”. Av vissa västmaktsledare – bla Göran Persson – påstås
detta visa att makthavarna i Washington nu inser att man inte kan
negligera FN såsom hittills.  



Men granskar man talet litet mer ingående, är det en skrämmande
läsning. Det uppvisar supermaktens hela arrogans, dess
maktfullkomlighet. Det är vi som bestämmer, det är oss ni andra skall
förhålla er till och underordna er, så lyder budskapet. Eller snarare
hotet.



*


Som ett genomgående underförstått mörkt stråk löper innehållet i frasen
från 2001: ni som inte är med oss, ni är emot oss – och är ni emot oss,
ve er!



Just ve er, ty det finns ett religiöst-fundamentalistiskt drag som
ibland lyser igenom i talets ordvändningar. Som när Bush påstår i
gammaltestamentliga vändningar att ”mänskligheten utmanas av mörkrets
och kaos krafter”, vilket syftar både på naturkatastrofen i New Orleans
och på de länder som utgör den så kallade ”ondskans axel”. Eller som
när han talar om att ”vi” kommer att ”hjälpa andra att lösgöra sig ur
ondskans grepp”. ”Vi” är de som enligt Bushs definition är demokratiska
och fria. Till skillnad från när en ”region är fylld av förtvivlan och
avsky” och utsätts för ”våldsamma och aggressiva ideologier” som då
utgör ett hot också mot oss ”fridsamma”.



Vem hotar vem är i sammanhanget en berättigad fråga. USA som invaderar,
bombar, massmördar i andra länder, fullständigt självsvåldigt, eller de
som försvarar sig och de sina?



Och vad är ”våldsamma ideologier”? Är det önskan till självbestämmande,
nationellt oberoende? Eller rätten att hävda en rättvisare fördelning
av tillgångarna på vår jord? Till exempel vända sig mot, rentav föra
politisk kamp mot, monopolens och kapitalisternas globala utplundring?
Eller att konkret kräva att forskningslandvinningar och teknik skall
ställas till även de fattigas förfogande? Som AIDS-medicin, som
vattenreningsanläggningar. När kapitalisternas profiter ifrågasätts, är
det det som är våldsamma ideologier?



Jämför Thabo Mbekis svidande kritik mot FN-mötets svek mot de fattiga i
Afrika, med Bushs tal där han inte drog sig för att skryta med hur hans
regim ”hjälper Afrika” att bekämpa just AIDS och malaria.



Eller när Bush förklarar att ”vi är beredda att avskaffa alla tullar
och acciser för jordbruksprodukter, och genomföra fullständig
frihandel, om bara ni gör detsamma”. Väl vetande att detta skulle i ett
slag vara fullständigt förödande för just de fattiga länderna och deras
inhemska jordbruk!



*


Trots ett antal allmänt hållna floskler om FN:s betydelse, vikten av
dess arbete och de höga ideal som är Världssamfundets fundament (Bush
drog sig i detta sammanhang inte ens för att citera Franklin D
Roosevelts ord från FN:s grundande), så var det verkliga innehållet ett
helt annat:



FN och dess medlemsländer måste göra sig förtjänta av supermakten USA:s
respekt, om USA skall besvära sig med att använda FN som instrument i
internationella relationer! Och supermaktens respekt det är detsamma
som att acceptera, att USA skall stå i spetsen för hur världen skall
utvecklas.



För några år sedan blev inte USA invalt i FN:s kommission för mänskliga
rättigheter. Med anknytning till detta dundrar Bush att FN måste
reformeras. ”Medlemmarna måste ta sitt ansvar seriöst”. Ni väljer inte
oss, men ni väljer länder som ständigt bryter mot de mänskliga
rättigheterna, morrar han.



Detta sägs av den politiske ledare, vars regim förbrutit sig mer mot
internationell rätt, mänskliga rättigheter och hela FN-stadgan de
senaste fyra åren än någon annan!



*


Som ett konkret bevis, och som något av ödets ironi, meddelade
massmedia bara timmarna före Bushs framträdande, att en tredjedel av
fångarna i USA:s tortyrfängelse i Guantanamo på Kuba gått i
hungerstrejk. De krävde att antingen frisläppas omedelbart eller
ställas inför rätta. I snart fyra år har de som varit där längst,
suttit fängslade under bestialiska former, i strid med all civiliserad
rättvisa.



Den ytterst ansvarige för detta brott, står i FN:s Generalförsamling
och anklagar andra för att bryta mot de mänskliga rättigheterna! Det
räcker med att nämna namn som Abu Ghraib, Bagram, massakrerna på
civilbefolkningen i Falluja eller Tal Afar för att inse hur ord som
frihet och demokrati i Bushs mun fått motsatt betydelse.



Att ljuga i FN är inget nytt. För några år sedan skickade Bush sin
dåvarande utrikesminister Colin Powell att ljuga om
massförstörelsevapen i Irak. Förra veckan erkände Powell äntligen
offentligt det som resten av världen vetat: jag ljög.



Bush kunde inlett sitt tal inför FN och alla där närvarande med
självkritik och bett om ursäkt. Det gjorde han inte – och ingen hade
väl heller väntat sig det.



Frågan är: hur kommer Världssamfundet att förhålla sig i den avgörande tid för organisationens framtid som stundar?



TEDDY-JOHN FRANK

Proletären 38, 2005