Turkiet: Bitter maktkamp gav nyval

Egentligen skulle turkarna ha gått till val först i november i år. Men Rättvise- och utvecklingspartiets (AKP) regering såg ingen annan lösning på den politiska krisen än ett nyval.

Hot från militären
Det som utlöste de gångna månadernas protestvåg var valet av efterträdare till Turkiets avgående president Ahmet Necdet Sezer. I huvudstaden Ankara samlades 14 april flera hundratusen personer till en demonstration mot parlamentsmajoritetens planer att utnämna en ”islamist” till president och mot regeringens ”islamisering” av Turkiet. I Istanbul och Izmir hölls senare liknande manifestationer som samlade ännu fler deltagare.

Den politiska temperaturen steg ytterligare när militärledningen 27 april blandade sig i konflikten. I ett hotfullt uttalande riktat mot AKP förklarades att de väpnade styrkorna är försvarare av den sekulära staten och kommer, när det blir nödvändigt, att tydligt och öppet  visa sin åsikt.

Trots protesterna valde AKP-regeringen att lansera utrikesminister Adbullah Gül som presidentenkandidat. Parlamentets godkännande av Gül avvisades dock av konstitutionsdomstolen, eftersom det enda oppositions-partiet i parlamentet, Republikanska Folkpartiet (CHP), bojkottat de båda omröstningarna.

Gammal elit mot ny
I medierapporteringen i väst har motsättningarna benämnts som en kamp mellan den sekulära oppositionen och det islamistiska AKP. Det har talats om att Turkiet står inför ett vägval mellan västvärlden och Mellanöstern.

Det är en felaktig beskrivning. Vad det handlar om är snarare en maktstrid mellan två västvänliga högerfalanger.

• På den ena sidan står den universitetsutbildade eliten, de som brukar kallas de ”vita turkarna”, som organiserat vårens massprotester. Genom kontrollen över militären, rättsväsendet och byråkratin i statsapparaten har denna överklass varit den verkliga makthavaren sedan turkiska republiken grundades av Mustafa Kemal Atatürk 1923.

• På den andra står Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), som haft regeringsmakten sedan valet 2002. Även om partiet kommer från en islamistisk tradition har det i ord och handling tydligtgjort att den skarpa skiljelinje mellan stat och religion som funnits sedan 1920-talet inte kommer ett överträdas. En islamisk stat med sharialagstiftning står helt enkelt inte på programmet. AKP företräder framförallt den framväxande borgar- och småborgarklassen, som i takt med Turkiets integrering med västkapitalismen och den snabba ekonomiska utvecklingen lämnat landsbygden och flyttat till storstäderna.

De massiva protester vi sett under våren handlar alltså i första hand om att den gamla sekulära eliten, med militärledningen som den mäktigaste kraften, utmanas av en ny, allt starkare muslimsk borgarklass.

Presidenten viktig
Orsaken till att just valet av ny president blev gnistan som tände den turkiska prärienbranden är presidenten centrala roll i den turkiska maktapparaten. Alla högre utnämningar i staten måste godkännas av presidenten och han kan avvisa lagar, avsätta premiärministerministern och utlysa nyval. Med rätt man på posten har militären de senaste årtiondena haft ett effektivt maktmedel mot trilskande regeringar och parlamentsmajoriteter, utan att behöva gripa in med våld såsom den senast gjorde 1980.

Man måste slå fast oppositionen och regeringen dock står för i stort sett samma arbetarfientliga och proimperialistiska politik. De förespråkar båda en nyliberal ekonomisk politik och nära band till USA och Nato, och de båda tvekar inte att med brutalt våld slå ner på allt som luktar vänster eller kurdisk nationalism.

Förra veckan förklarade till exempel utrikeminister Gül att regeringen och militären enats om en plan för att slå till mot den kurdiska PKK-gerillans baser i norra Irak. Om USA och dess irakiska vänner kommer att godkänna detta är en annan fråga.
EU i fokus

En viktig skillnad mellan de två turkiska falangerna är att det hos den gamla eliten, särskilt inom den sedan 55 år Nato-anslutnamilitären, finns en skepsis mot EU och de krav unionen ställer på Turkiet. AKP-regeringen valde däremot att göra frågan om ett turkiskt EU-medlemskap till en huvuduppgift efter valsegern och fick till stånd en officiell förhandlingsstart hösten 2005.

Valet 22 juli lär inte innebära några dramatiska förändringar av den politiska kartan. De vänsterkrafter som finns är alltför svaga för att utgöra ett reellt alternativ.

Flera oppositionspartier hoppas dock kunna komma över tio-procentsspärren genom att gå samman i valallianser, och därmed förhindra att AKP åter får egen majoritet. Att det verkligen lyckas är långt ifrån säkert, då AKP och premiärminister Recep
Tayyip Erdogan fortfarande har en viss folklig popularitet.

Konstitutionsändring?
Och frågan om Turkiets näste president? Ja, den lär orsaka nya konflikter. AKP har föreslagit en grundlagsändring som innebär att folket ska få välja president i direkta val, vilket man tror sig gynnas av då AKP är det starkaste politiska partiet. Inte oväntat är oppositionen motståndare till detta.
Men det avgörandet är uppskjutet till efter valet.

PATRIK PAULOV
Proletären nr 28, 2007