Svenskt jubel efter val i Turkiet

Partiet fick därmed inte den två tredjedelsmajoritet i parlamentet som krävs för att kunna driva genom författningsmässiga förändringar på egen hand. Trots den röstmässiga framgången fick AKP se sina platser i parlamentet något reducerade. 

Tioprocentsspärr
För att ett parti ska få plats i Turkiets parlament krävs att det får tio procent av de avgivna rösterna. Vid förra valet var det därför endast två partier som kom in i Turkiska parlamentet. I årets val var det tre partier samt ett antal oberoende kandidater som fick dela på de 550 parlamentsplatserna.

Öriga partier som klarat spärrgränsen är Republikanska Folkpartiet CHP som fick 20 procent och 112 platser samt nationaliströrelsen MHP  som fick 14 procent  och 70 platser. Dessutom gick 27 platser till oberoende kandidater. De flesta av dessa var enligt TV-stationen CNN-Türk kurder närstående det till Det Demokratiska Samhällspartiet DTP.

Kurder i parlamentet
Det är första gången på 13 år som DTP fått inflytande i parlamentet. De kurdiska politikerna kastades ut ur parlamentet 1994  efter det att en domstol illegalitetsförklarat Det Kurdiska Demokratipartiet, DEP.

För att kringgå Turkiets höga tioprocentsspärr, vilken är riktad mot vänster- och kurdpartier ställde dom kurdiska politikerna upp som oberoende kandidater. De väntas ena sig som en samlad parlamentsfraktion under DTP efter det att det nyvalda parlamentet har samlats.

AK-partiets framgång har tillskrivits ett antal faktorer. AKP representerar en del av en uppåtstigande anatolisk borgarklass samt Turkiets, om än osäkra,  ihållande ekonomiska tillväxt  de senaste åren. Föregående regeringar har symboliserat instabiliteten i den turkiska ekonomin i många turkars ögon. Samtidigt är de traditionella vänsterkrafterna för svaga  för att kunna suga upp några större mängder av arbetare och fattigbönder.

Socialt arbete
Ytterligare en faktor får inte förglömmas i sammanhanget, det islamska AKP stödjer sig på ett omfattande nätverk av socialt stöd åt de fattigaste. Samtidigt som AKP i mångt och mycket genomför internationella valutafondens diktat vilket kräver nedskärningar i turkiska  statens, om än bräckliga, sociala skyddsnät så agerar lokala AKP-aktivister för att hjälpa de mest utsatta grupperna genom olika nöd och välgörenhetsinsatser.

I det senare finns vissa gemensamma drag med islamska partier runtom i världen. På så sätt kan AKP både sitta regering och genomföra en nyliberal agenda  och samtidigt framstå som att de står i opposition till de existerande förhållandena genom hjälparbetet. Privatiseringar, marknadsreformer, försvagandet av det allmänna skolväsendet skapar mer och mer utrymme för ett sådant islamskt välgörenhetsarbete.

Borgarklasserna i europeiska länder är splittrade i frågan om Turkiets eventuella medlemskap i EU. Därför att Turkiet ekonomiskt, kulturellt och politiskt inte tillräckligt är inlemmat i de västliga strukturerna vill de proamerikanska  krafterna i Europa ha in Turkiet i EU.

Svenskt  jubel
I Sverige jublar både statsminister Bildt och tidningen Dagens Industri över valresultatet vilket stärker AKP och dess strävan i turkiskt medlemskap. Samtidigt är länder som Frankrike och Tyskland mer återhållsamma inför ett EU-Turkiet.  Det har hävdats att dessa länder inte vill ha in ett stort islamskt land i EU som underförstått skall vara en “kristen” union.

Men betydligt tyngre avväganden ligger i skålen; USA vill gärna att Turkiet blir medlem i EU. Därmed fastställs Turkiets underordnande under de västliga strukturerna genom två ben. Dels Nato-medlemskapet, dels genom ett EU som  USA har stor kontroll över.  Genom att Turkiet blir medlem i EU så kommer länder som Frankrike och Tyskland att stå för fiolerna när ett eventuellt EU-Turkiet skall ta olika strukturfonder i anspråk. Särskilt östra Turkiet är starkt underutvecklat.

Enligt en stor internationell opinionsundersökning är den allmänna opinionen i Turkiet den mest USA-skeptisk. Med Turkiet som EU-medlem blir det verkligheten USA som  flyttar fram sina strategiska positioner i regionen utan att behöva betala ett öre för kalaset.

ERIK ANDERSON
Proletären 30, 2007