Stormmoln över Tyskland
• • Fredrik Reinfeldt och Göran Persson i samma regering? En otänkbar tanke för de flesta svenskar.
Men i Tyskland är det otänkbara inte bara tänkbart utan sant. Den tyska
politikens föregivna huvudfiender har lagt ner vapnen och gör sig nu
beredda att tillsammans genomdriva den högerpolitik de i grunden är
överens om.
*
Det tyska valet för några veckor sedan slöt i en parlamentarisk
pattställning. Angela Merkel och hennes kristdemokrater fick inte den
majoritet som verkade kassaskåpssäker så sent som i somras och trots en
formidabel upphämtning lyckades Gerhard Schröder inte vinna förnyat
förtroende för sin röd-gröna koalition.
Vad nu! invänder vän av ordning. Inte kan väl båda blocken befinna sig
i minoritet? Jo, men visst. I Tyskland finns nämligen ett parti som
inte självklart låter sig inordnas i högerpolitikens olika fraktioner,
det nybildade Linkspartei; ett parti framburet av den
utomparlamentariska proteströrelsen mot högerpolitiken och med sådana
bindningar till den att det inte anses regeringsdugligt. (I den
parlamentariska demokratin betyder regeringsduglighet som bekant att
alltid sätta storföretagens krav före väljarnas vilja.)
Så ställde Linkspartei de båda huvudkontrahenterna patt, utan annat handlingsalternativ än att slå sig samman.
Det tyska valet för några veckor sedan slöt i en parlamentarisk
pattställning. Angela Merkel och hennes kristdemokrater fick inte den
majoritet som verkade kassaskåpssäker så sent som i somras och trots en
formidabel upphämtning lyckades Gerhard Schröder inte vinna förnyat
förtroende för sin röd-gröna koalition.
Vad nu! invänder vän av ordning. Inte kan väl båda blocken befinna sig
i minoritet? Jo, men visst. I Tyskland finns nämligen ett parti som
inte självklart låter sig inordnas i högerpolitikens olika fraktioner,
det nybildade Linkspartei; ett parti framburet av den
utomparlamentariska proteströrelsen mot högerpolitiken och med sådana
bindningar till den att det inte anses regeringsdugligt. (I den
parlamentariska demokratin betyder regeringsduglighet som bekant att
alltid sätta storföretagens krav före väljarnas vilja.)
Så ställde Linkspartei de båda huvudkontrahenterna patt, utan annat handlingsalternativ än att slå sig samman.
*
Som företrädare för det största enskilda partiet tar Angela Merkel hand
om den åtråvärda förbundskanslerposten. Men priset är att regeringen
som helhet skådar lika många socialdemokrater som kristdemokrater.
Schröder & Co lägger beslag på åtta ministerposter, däribland
utrikesminister, finansminister och justitieminister. En jämlik
högerkoalition.
Givetvis är högerkoalitionen ett politiskt bedrägeri av stora mått, rentav ett bakhåll mot demokratin.
I valrörelsen framträdde Angela Merkel och Gerhard Schröder som svurna
fiender. Gerhard Schröder lyckades rentav slå knut på sig själv genom
att framträda som opponent till sin egen politik, ett illusionsnummer
som möjliggjordes av att Merkel bjöd på ett närmast nihilistiskt hat
mot det som på tyska kallas ”socialstaten”. Det gjorde det möjligt för
den sociala nedrustaren Schröder att framställa sig själv som
välfärdens försvarare.
Valresultatet var tydligt. Väljarna gav majoritet åt de partier som
sades sig försvara välfärden. Men istället för att bilda regering på
denna demokratiska grundval, vilket hade krävt samarbete med
Linkspartei, gör Schröder nu upp med den sociala nihilisten Merkel, med
den som han i valrörelsen (med rätta) utmålade som välfärdens niding.
Bedrägeri var ordet, sa Bull.
Som företrädare för det största enskilda partiet tar Angela Merkel hand
om den åtråvärda förbundskanslerposten. Men priset är att regeringen
som helhet skådar lika många socialdemokrater som kristdemokrater.
Schröder & Co lägger beslag på åtta ministerposter, däribland
utrikesminister, finansminister och justitieminister. En jämlik
högerkoalition.
Givetvis är högerkoalitionen ett politiskt bedrägeri av stora mått, rentav ett bakhåll mot demokratin.
I valrörelsen framträdde Angela Merkel och Gerhard Schröder som svurna
fiender. Gerhard Schröder lyckades rentav slå knut på sig själv genom
att framträda som opponent till sin egen politik, ett illusionsnummer
som möjliggjordes av att Merkel bjöd på ett närmast nihilistiskt hat
mot det som på tyska kallas ”socialstaten”. Det gjorde det möjligt för
den sociala nedrustaren Schröder att framställa sig själv som
välfärdens försvarare.
Valresultatet var tydligt. Väljarna gav majoritet åt de partier som
sades sig försvara välfärden. Men istället för att bilda regering på
denna demokratiska grundval, vilket hade krävt samarbete med
Linkspartei, gör Schröder nu upp med den sociala nihilisten Merkel, med
den som han i valrörelsen (med rätta) utmålade som välfärdens niding.
Bedrägeri var ordet, sa Bull.
*
Angela Merkel kallar uppgörelsen för ”de nya möjligheternas koalition”.
Det ligger en hotfull potential i de orden. Tillsammans har
kristdemokrater och socialdemokrater nya och större möjligheter att
genomdriva de attacker mot välfärd och arbetarrätt som går under namnet
Agenda 2010 - inte utan sociala protester, men väl med större, gemensam
förmåga att motstå de sociala protesternas opinionsmässiga tryck.
Samlingsregeringar är som bekant vanliga i krig. Det är också ett slags
krig som motiverar storkoalitionen. I Tyskland pågår ett krig mot
arbetarklassen, ett krig som kallar på samling av borgerlighetens alla
fraktioner.
Storkoalitionen signalerar om än kraftfullare attacker mot Tysklands
arbetare i en situation då arbetarklassen redan är svårt tillbakaträngd
av massarbetslöshet, välfärdsslakt och krav på regelrätta
lönesänkningar. Men storkoalitionen skingrar också parlamentariska
illusioner. Rösten på Schröder visade sig vara en röst på Merkel som
förbundskansler. Det gick inte att försvara välfärden via röstsedeln.
Det krävs mer.
I detta ligger ett hopp. Inte så att brustna parlamentariska illusioner
automatiskt leder till ökad utomparlamentarisk kamp. Så enkel är
dessvärre inte klasskampens logik. Men väl så att den mäktiga
utomparlamentariska rörelse som svepte över Tyskland i fjol nu får nytt
bränsle och nya argument.
Den storkoalition som nu formeras är inte den första i Tysklands
moderna historia. Också under åren 1966-69 samregerade kristdemokrater
och socialdemokrater (i dåvarande Västtyskland), ett samarbete som
ackompanjerades av stora inre slitningar, både inom regeringen och inom
respektive parti, och av en snabb radikalisering av det tyska
samhällsklimatet.
Angela Merkel kallar uppgörelsen för ”de nya möjligheternas koalition”.
Det ligger en hotfull potential i de orden. Tillsammans har
kristdemokrater och socialdemokrater nya och större möjligheter att
genomdriva de attacker mot välfärd och arbetarrätt som går under namnet
Agenda 2010 - inte utan sociala protester, men väl med större, gemensam
förmåga att motstå de sociala protesternas opinionsmässiga tryck.
Samlingsregeringar är som bekant vanliga i krig. Det är också ett slags
krig som motiverar storkoalitionen. I Tyskland pågår ett krig mot
arbetarklassen, ett krig som kallar på samling av borgerlighetens alla
fraktioner.
Storkoalitionen signalerar om än kraftfullare attacker mot Tysklands
arbetare i en situation då arbetarklassen redan är svårt tillbakaträngd
av massarbetslöshet, välfärdsslakt och krav på regelrätta
lönesänkningar. Men storkoalitionen skingrar också parlamentariska
illusioner. Rösten på Schröder visade sig vara en röst på Merkel som
förbundskansler. Det gick inte att försvara välfärden via röstsedeln.
Det krävs mer.
I detta ligger ett hopp. Inte så att brustna parlamentariska illusioner
automatiskt leder till ökad utomparlamentarisk kamp. Så enkel är
dessvärre inte klasskampens logik. Men väl så att den mäktiga
utomparlamentariska rörelse som svepte över Tyskland i fjol nu får nytt
bränsle och nya argument.
Den storkoalition som nu formeras är inte den första i Tysklands
moderna historia. Också under åren 1966-69 samregerade kristdemokrater
och socialdemokrater (i dåvarande Västtyskland), ett samarbete som
ackompanjerades av stora inre slitningar, både inom regeringen och inom
respektive parti, och av en snabb radikalisering av det tyska
samhällsklimatet.
*
Vi kommunister är obotliga optimister. I allt som sker finns en positiv
potential, en potential av kamp och motstånd. Så också i Tyskland. Den
tyska storfinansen har fått en stark regering. Till priset av förlorade
illusioner. Storkoalitionen bär löfte om fortsatt och skärpt
högerpolitik. Medan de förlorade illusionerna talar för fortsatt och
upptrappad kamp mot högerpolitiken.
Man skall inte spå, speciellt inte om framtiden, säger Storm P. Men det
är ändå lätt att se att stormmolnen hopas över Tyskland. Med budskap om
skärpta klasstrider. Storfinansen vann valet, som alltid. Men än är
sista ordet inte sagt.
Proletären 41, 2005
Vi kommunister är obotliga optimister. I allt som sker finns en positiv
potential, en potential av kamp och motstånd. Så också i Tyskland. Den
tyska storfinansen har fått en stark regering. Till priset av förlorade
illusioner. Storkoalitionen bär löfte om fortsatt och skärpt
högerpolitik. Medan de förlorade illusionerna talar för fortsatt och
upptrappad kamp mot högerpolitiken.
Man skall inte spå, speciellt inte om framtiden, säger Storm P. Men det
är ändå lätt att se att stormmolnen hopas över Tyskland. Med budskap om
skärpta klasstrider. Storfinansen vann valet, som alltid. Men än är
sista ordet inte sagt.
Proletären 41, 2005