Shanghaigruppen spänner musklerna

Militärmanövern med namnet ”Fredsuppdrag 2007” bestod nämligen av soldater från de sex länderna Kina, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland, Tadzjikistan och Uzbekistan. Den påbörjades i Kinas västliga Xinjiang provins för att senare flyttas över till Uralbergen i Ryssland.

Samtliga länder som deltog i övningen ingår i det som på svenska kallas Shanghaigruppen. Manöverns officiella syfte var att bekämpa en ”internationell terroristorganisation” som startade ett uppror mot landet N:s regering.  Alltså en målsättning som knyter an till USA:s ”krig mot terrorismen”.

Utrikespolitiska talesmän från Kina och Ryssland var noga med att framhålla att manövern ”inte riktade sig mot något tredje land”. Den politiska betydelsen underströks dessutom av att statscheferna för deltagarländerna gjorde officiella inspektionsbesök, och att ett gemensamt toppmöte hölls i Bisjkek, huvudstad i Kirgizistan.

Oavsett det officiella motivet att ”bekämpa terrorism” är denna första militärmanöver i Shanghaigruppen regi en politisk återspegling av intressegemenskapen mellan Ryssland, Kina och en rad energirika centralasiatiska före detta Sovjetrepubliker. Shanghaigruppen har i takt med Kinas växande ekonomiska styrka och Rysslands geopolitiska återhämtning fått med sig de styrande i de centralasiatiska republikerna i att motverka USA:s framryckning i Centralasien.

Tidigare, när Ryssland efter Sovjetunionens upplösning befann sig i fritt fall, tydde sig de nya borgarklasserna i de central-asiatiska republikerna till USA för att få utländskt stöd. Det skedde samtidigt som de sociala och ekonomiska strukturerna rasade samman i takt med att många band med forna sovjetstater bröts. Under attacken mot Afghanistan 2001 fick USA tillgång till flera militära flygfält och baser i Centralasien.

De senaste åren har dock det amerikanska inflytandet i de före detta sovjetrepublikerna i viss utsträckning pressats tillbaka. Shanghaigruppen har fått en ökad styrka, och intressegemenskapen mellan Ryssland och Kina är nu större än skillnaderna länderna emellan.

Ryssland stärkt
USA:s motdrag är att försöka utnyttja de intresseskillnader som finns mellan Kina och Ryssland. Främst vill de amerikanska strategerna framhålla för kineserna att USA och Kina har gemensamma intressen som stora energiimportörer medan Ryssland är en stor energiexportör. Därför inriktas också den amerikanska strategin i nuläget mer mot Ryssland än mot Kina.

Trots Sovjetunionens sammanbrott och uppsplittring i ett stort antal stater är Ryssland det enda land i världen som på allvar kan utmana USA. Rysslands militärbudget är 85 miljarder dollar i jämförelse med USA:s 583 miljarder dollar, men landet har ändå  en tillräcklig kärnvapenkapacitet för att avskräcka USA. Därav de amerikanska försöken att genom antimissilförsvar i Rysslands grannländerna frånta Ryssland sin andraslagskapacitet. Detta diskuteras helt öppet i USA, men är nedtystat i svenska medier.

Också Kina har anledning att oroa sig för USA:s planer. I den amerikanska halvofficiella tidskriften Foregin Affairs mars-aprilnummer 2006 pläderar  Kier A. Lieber och Daryl G. Press i en artikel med rubriken ”Nukleärt övertag” för att USA skall skaffa sig totalt nukleärt herravälde:
”Det kommer troligen snart bli möjligt för Förenta Staterna att kunna förstöra Rysslands och Kinas strategiska kärnvapenarsenaler i ett enda förstahands anfall.”

Maktkamp
De ryska satsningarna på nya raketsystem som skall kunna kringgå de amerikanska antiraketsystemen, och det rysk-kinesiska närmandet i ett stort antal frågor, är även svar på den amerikanska förstaslagsstrategin. Shanghaigruppen har också börjat slå tillbaka mot det som i geopolitiska sammanhang kallas ”USA:s stora centralasiatiska strategi”, vars målsättning är att knyta upp de centralasiatiska länderna till Sydasien, där USA:s inflytande och kontroll är större.

Till och med det ockuperade Afghanistan, navet i USA:s centralasiatiska strategi, nämns i Shanghaigruppens dokument som ett målområde för konfliktlösning. I uttalandet från toppmötet i Bishkek sägs att ”Shanghaigruppens ledare diskuterade dessutom möjligheten av att gruppen tar en större del av ansvaret i de afghanska angelägenheterna i syfte att bidra till regional säkerhet och stabilitet.” Det går stick i stäv med Washingtons och Londons planer på att istället knyta Centralasien till Sydasien.

Det amerikanska motdraget är att binda Pakistan än närmare till Nato. Det är genom Pakistan som alla landtransporter går till Natotrupperna i Afghanistan. För att värna pakistanska intressen har USA i gengäld fört hemliga samtal med talibanledare inne på pakistanskt territorium i försök att lösa den besvärliga situationen för Natotrupperna i Afghanistan. 

Iran blandar sig i
I sammanhanget har det sonderats om Irans ingående i Shanghaigruppen. Frågan togs inte upp på Bisjkek-mötet vilket av bedömare såg som en framgång för USA:s politik att isolera Iran. Ryssland och Kina undviker i dagsläget att riskera att hamna i en direkt konfrontation med USA, om eller när USA anfaller Iran.

Iran å sin sida har genom diplomatiska initiativ försökt stärka förbindelserna med Centralasien i ett försök att kringgå USA:s inringning av dess västra, södra och ostliga gränser. Den 18 oktober kommer ett möte för stater runt Kaspiska havet att äga rum i iranska Teheran. På mötet kommer Ryssland och Iran att försöka pressa Turkmenistan till att minska sina förbindelser med USA och istället gå med i Shanghaiklubben.

ERIK ANDERSON
Proletären 35, 2007