Palestinier på flykt igen

Khaled el Sabine var en av de sista civila som lämnade lägret. I slutet på juli lyckades han ta sig ut och återförenas med sin familj i det närbelägna lägret Beddawi. Han hade då ensam under flera veckor bemannat marxistiska PFLP:s kontor i Nahr el-Bared. Bara några veckor innan hade han fått en lätt skada av splitter när en bomb dödade två av hans kamrater som var på väg in på kontoret.

Nu sitter han på golvet i deras tillfälliga ”bostad” strax utanför Beddawi. I det som för några månader sedan var ett djurstall lever han med sin fru och tre barn samt sin gamla mamma, Amina, 82 år.

Hur konstigt det än låter är Khaled familj bättre lottad än många andra flyktingar i lägret. De har en dörr att stänga om sina två rum. De har en toalett, om än ett grävt hål på utsidan omgärdat med ett plastskynke, men de har ändå lite privatliv.

Till det redan trångbodda flyktinglägret Beddawi har nu anlänt 18.000 flyktingar från Nahr el-Bared. Det är nästan en tredubbling av invånarantalet. Där bor drygt 30.000 på en yta avsedd för kanske 7.000-8.000 invånare. Överallt, i alla tänkbara utrymmen, bor det människor, men framför allt är det skolorna som blivit tillfälliga bostäder. Att fem, sex familjer delar på ett klassrum är regel, att varje toalett ska betjäna upp till 300 personer är heller inget undantag.

Så förstår man att Khaleds familj trots sin primitiva bostad har det något bättre. Jag frågar hur det var i Nahr el-Bared när bombregnet pågick. Khaled börjar lågmält och sakligt berätta om sina upplevelser:

– Redan från början visste den libanesiska armén vad den ville uppnå. De bombade de civila områdena, det fanns inga fredade zoner. Folk var desperata och visste inte vart de skulle ta vägen. Skadade och döda låg på gatorna och man kunde inte röra sig för att ta hand om dem eller begrava sina döda. Det var en katastrofal situation.

– Från första dagen började de bomba för att skrämma folk till att lämna lägret. De bombade PFLP:s klinik Ashifaa, de bombade alla moskéer. Det var intensivt, det regnade bomber och kulor ven överallt, dag och natt.

Hans trötta men intensiva blick vilar hela tiden på mig och även när han talar med tolken viker den inte en sekund. Det är som om han vill försäkra sig om att jag förstår och får med allt han säger. Jag har när jag gått runt i lägret förstått att folk har ett stort behov av att få berätta om sina upplevelser. De känner sig med all rätt bortglömda och att mycket få vill vidareförmedla deras historia. Khaled fortsätter:

– Den tredje dagen kunde 18.000 lämna lägret, PLO gjorde upp en plan med armén och de öppnade upp vägar så att folk kunde ta sig ut. Folk gick till fots, åkte i bussar, ja alla fortskaffningsmedel användes, även åsnor, för att ta sig de tre milen in till Tripoli (Beddawi är som en liten stadsdel i Tripoli). En sjuk kvinna kördes de tre milen i rullstol. Efter den dagen tilläts inga fordon att ta sig in i lägret. Så folk fick springa med vita lakan genom kulregnet fram till arméns posteringar för att ta sig ut, en dödsmarsch på 600-700 meter.

– Efter ett tag fanns det inte så många människor kvar. Två, tre stycken här, tre, fyra där som vaktade sina och grannarnas hus. Det var civila, inga terrorister, de ville bara skydda sina ägodelar. Det var svårt att få in förnödenheter. Röda korset fick inte komma in, bara vatten och bröd släpptes in några gånger i veckan. Det fanns ingen sjukvård och efter en vecka hade alla läkare lämnat lägret.

– Den dagen som jag lämnade var det inte många människor kvar. Halva lägret var helt sönderbombat, det låg döda över allt. De som blev kvar var de som var så svårt skadade att de inte själva kunde lämna lägret.

Vill tömma lägren
Det blir allt mer klart att målet med anfallet var att tömma lägret på folk så att det kunde förstöras. Det har under en längre tid funnits en inofficiell plan att de palestinska flyktinglägren i Libanon skall tömmas och jämnas med marken. Nya städer för de palestinska flyktingarna skall byggas upp, men dessa ska inte längre stå under FN:s flyktingorgan UNRWA:s beskydd. Den libanesiska armén och polisen skall kunna patrullera lägren och ha full kontroll över dem.

Det här är en plan som stöds av sittande regeringen i Libanon och som har initierats av USA och Israel. I ett slag skulle en av de stora stötestenarna vid alla förhandlingar om en palestinsk stat lösas, frågan om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. 400.000 palestinska flyktingar i Libanon skulle inte längre vara flyktingar. För med inrättandet av permanenta palestinska ministäder i Libanon skulle palestinierna förlora sin flyktingstatus, även om de fortfarande skulle vara statslösa utan medborgerliga rättigheter.

Att förstörelsen av Nahr el-Bared var planlagd som en del i den strategin är knappast troligt. Snarare passade det bra att tömma lägret när tillfälle gavs. Palestinska politiska krafter i lägret försökte vid ett flertal tillfällen nå en lösning med armén, man erbjöd militären att de skyldiga från Fatah Islam skulle lämnas ut så att anfallet kunde stoppas. Men det fanns ingen militär eller politisk vilja att nå en lösning och stoppa förstörelsen.

En libanesisk militär jag pratade med medgav att det under bombningen av Nahr el-Bared utarbetades en plan för att även tömma flyktinglägret Beddawi, vilket enligt honom skulle ta högst tre dagar. Det förekommer provokationer från militären mot Beddawi, men främst är det Fahad Lalsad (De svarta jaguarerna), en elitstyrka inom säkerhetspolisen, som omringar lägret nattetid och står för provokationerna.

Även när jag befann mig i Beddawi fanns denna styrka utanför och skottlossning hördes under natten. Om de gör så för att locka fram en motreaktion eller om det ”bara” är för att skrämmas och skapa osäkerhet går bara att spekulera om.

”Värre än 1948”
• Khaled, nu bor du här med din familj i ett tillfälligt skjul, hur upplever du din situation ?
Med en uppgiven gest slår han ut med armarna, som för att visa sin bostad, och säger:
– Det är misär. Våra äldre säger att detta är det värsta de varit med om. Det är värre än katastrofen 1948 när vi fördrevs från Palestina, det är en ny katastrof. I fyra månader har vi nu levt här under omänskliga former. Det finns fortfarande människor som inte vet vart de skall ta sig. De bor i skolor och tillfälliga lokaler. Sjukdomar sprider sig i skolorna. Många bor i garage. I början fick vi lite hjälp med mat och förnödenheter, men den sista månaden har vi inte fått något. Men det är inte det vi vill, vi vill kunna åka tillbaka till Nahr el-Bared.

Det här är flyktingar som nu tvingats fly från det ena flyktinglägret till ett annat. Khaleds mor Amina flydde som ung tonårig ifrån norra Palestina. För henne är det vardag att befinna sig i ett tillstånd av krig. Under det libanesiska inbördeskriget dödades hennes man i strid med israeliska soldater i en svår och vågad aktion för att skaffa vapen. Han offrade sitt liv för att de yngre i gruppen skulle kunna komma undan. Han gjorde det genom att ensam hålla stånd tills kamraterna hunnit sätta sig i säkerhet. Han blev ytterligare en martyr i den palestinska tragedin, men också en stor och aktad hjälte i den palestinska kampen.

Nu bor Amina i ett stall i det  åttonde läger hon flytt till sedan katastrofen 1948. Hon har svårt att gå och måste bäras ut till den grävda toaletten. Hennes ögon är skumma och blicken någon annanstans, långt borta, kanske i hembyn i Palestina, kanske är hon redan tillbaka i sin apelsinlund hemma i byn. Amina tror att det här det här blir det sista lägret hon flyr till.

Hets mot palestinier
Jag frågar Khaled om han tror att man kunde ha löst det här på ett annat sätt, utan en väpnad konflikt.

– Ja, säger han, det fanns flera förslag. PFLP hade ett som gick ut på att bomningarna skulle upphöra så att vi kunde föra förhandlingar med Fatah Islam om att lämna ut de skyldiga. Alltså de som hade dödat de libanesiska soldaterna. Men den libanesiska armén var inte intresserad, de ville förstöra lägret och vinna ett krig och återfå sin heder. Det värsta med den libanesiska armén är att de inte gav oss en chans. Den israeliska armén brukade åtminstone ge oss några minuter eller timmar att ta oss ut. Den libanesiska bara bombade.

Attityden från den libanesiska civilbefolkningen gentemot palestinierna har förändrats på ett drastiskt sätt. Förut fanns hos breda folklager en ganska stor förståelse för de palestinska flyktingarna och deras problem. Grannsämjan var god och många libaneser handlade i de ofta billigare butikerna i lägren.

När libanesiska armen mobiliserade runt Nahr el-Bared valde man noga ut soldater som kom från trakten kring lägret. Detta har fått till följd att nästan alla libaneser i och kring Tripoli har en släkting eller vän som dödats i striderna. Skulden läggs på palestinierna för att de inte jagade iväg Fatah Islam från lägret. Palestinierna påstås ha gett dem skydd. Detta har piskat upp en nationalistisk stämning mot de palestinska flyktingarna, vilket fått allvarliga konsekvenser.

Detta är en medveten och falsk politik. Att palestinierna skulle ha skyddat Fatah Islam är ren lögn. När gruppen först kom till lägret hösten 2006 var de ett fyrtiotal och utgjorde inte något hot. Därefter började ett smutsigt spel vilket gjort både palestinierna och den libanesiska armén till förlorare.

De svarta jaguarerna inom säkerhetspolisen och närstående till Hararifamiljen (Saad Hariri är ledande politiker i regeringsalliansen, familjen är den rikaste i Libanon) inledde ett samarbete med Fatah Islam. Gruppen skulle utgöra en buffert i norra Libanon gentemot det starka shiitiska oppositionspartiet Hizbollah. Fatah Islam är sunniter, inspirerade av al-Qaida och svurna fiender till shiiterna.

Snart började bussarna rulla från södra Libanon med folk som ville ansluta sig till Fatah Islam. Det var en brokig samling med många olika nationaliteter, som tidigare bodde i och utanför de palestinska lägren. Det var fattiga, ekonomiska och politiska flyktingar från arabvärlden. Deras gemensamma nämnare var att de var sunniter och motståndare till shiiter.

Söndra och härska
Då ställdes plötsligt invånarna i Nahr el-Bared inför det faktum att den ursprungliga gruppen växt till 300 välbeväpnade rebeller. Att slänga ut dem skulle bli en blodig uppgörelse och sågs inte heller som palestiniernas uppgift. Att Fatah Islam var en grupp utan en naturlig sammansättning bekräftades av att det under den första tiden i lägret skedde flera interna uppgörelser med ett flertal dödsoffer.

Här kan man skönja en amerikansk-israelisk inblandning. ”Sön-dra och härska”-taktiken känns igen från Irak, där sunniter ställs mot shiiter genom att gamla motsättningar underblåses, och från forna Jugoslavien och Afghanistan. USA allierar sig med fiendens fiende för att nå sitt mål, minns stödet till Usama bin Ladin och Saddam Hussein. USA:s motståndare i Libanon är Hizbollah, vars seger i kriget mot Israel sommaren 2006 aldrig får upprepas. Därför måste Hizbollahfientliga krafter stärkas. De palestinska flyktingarna är bara en bricka i spelet.

Pengar var aldrig något problem för Fatah Islam. Allt sedan de först uppenbarade sig hade de stora finansiella resurser, vilka tros komma ifrån amerikanska källor.

Länge blev Syrien beskyllt för att ligga bakom och stödja den här gruppen. Men inte ens den libanesiska regeringen, som annars beskyller Syrien för det mesta som händer i Libanon, kan stå kvar vid den åsikten.

Jag frågar Khaled om libanesernas ändrade syn på palestinierna.

– De ger oss palestinier skulden för det som har hänt. Till och med civila använde vapen mot de som flydde från lägret. En kvinna och hennes son blev skjutna, inte av armén, utan av en Harriritrogen grupp. Imamer i moskéer runt lägret säger att palestinierna inte skall få återvända. Nu går palestinska ledare tillsammans med libanesiska parlamentsledamöter runt i byar för att förklara att de inte kunde göra så mycket och att de inte bär ansvar för det som hände. Vi försöker att förbättra våra kontakter.

Israel huvudproblemet
Resultatet av striderna i Nahr el-Bared är att 40.000 palestinska flyktingar åter är på flykt. 18000 är i Beddawi, några tusen i Anjar och ytterligare några tusen fler i Shatila i Beirut, ett tusental inne i Tripoli. Resten är spridda hos vänner och släktingar över hela Libanon. Ingen vet när och hur de skall få återvända till Nahr el-Bared.

Utgången i det stundande presidentvalet i Libanon kommer att få stor betydelse för hur de palestinska flyktingarna kommer att behandlas i fortsättningen. USA:s offensiv i Mellanöstern mot Syrien och Iran påverkar också misären i skolsalarna i Beddawi.

Men man får aldrig glömma vad som i grunden ligger bakom tragedin. Palestinierna befinner sig i Libanon för att de har blivit fördrivna från sitt hemland och förvägras att återvända, trots ett antal FN-resolutioner ger dem den rätten. Det yttersta ansvaret vilar på Israel och dess sionistiska politik.

DAN LJUNG
Proletären 43, 2007

• Dan Ljung arbetar som projektsamordnare för Emmaus Björkå, som driver humanitära projekt i palestinska flyktingläger i Libanon. Han delar sin arbetstid mellan Sverige och Libanon.