Hoppa till huvudinnehåll
Av

Orättvisa sanktioner mot Eritrea

23 december 2009 röstade FN:s säkerhetsråd för att införa sanktioner mot Eritrea. Beslutet baserades på en desinformationskampanj som anklagade landet för att ge vapenhjälp åt somaliska rebeller.  I samband med Eritreas fängslande av Davit Isaak så har landet utsatts för en ursinnig demonisering som närmast kan liknas vid ren krigspropaganda. Vi vill för Proletärens läsare ge en annan bild än den gängse, som sätter på kampanjen mot Eritrera i ett större sammanhang.


Trettiofyra minuter. Den tiden tog det för FN:s säkerhetsråd att besluta om Eritreas öde. Rådet antog med stor snabbhet resolution 1907/2009 gällande sanktioner gentemot detta lilla land på Afrikas Horn. Men beslutet är baserat på falsk information och en lögnkampanj som bedrivs i huvudsak av USA, Storbritannien och Uganda. Endast Kina avstod, medan Libyen röstade mot.
 
Eritrea anklagas för att leverera vapen och ammunition till väpnade grupper i Somalia och för att bidra till konflikten med sina grannar Etiopien och Djibouti. Det är fullständigt uppenbart att säkerhetsrådets medlemmar som röstade för att införa sanktioner ingenting vet om Eritreas historia eller situationen i Somalia.

Regeringen i Asmara å andra sidan har upprepade gånger sagt till Förenta Nationerna att landet inte har levererat några vapen till några somaliska grupper. Det är inte bara det att man inte har några praktiska möjligheter att göra detta, man har istället lagt fram flera förslag på hur krisen i Somalia skall lösas. Med andra ord öppna upp för en dialog i syfte att försona alla fraktioner i landet utan utländsk inblandning.

*
FN brydde sig inte om detta utan anklagade istället Eritrea. Men det var inte Eritrea som skapade Somalias problem. Det var inte Eritrea som invaderade landet eller bröt 1992 års vapenembargo. Så vilka är de verkligt skyldiga då?  Det är inga andra än de som styr säkerhetsrådet.

Afrikas horn är för Washington en strategisk orsak där man försöker etablera en militär bas. Syfte? Att kontrollera Mellanöstern och afrikanska länders öppning mot Indiska Oceanen.

Etiopien och Djibouti ligger på en sida. Men Somalia har inte haft någon regering under de senaste 20 åren och landet har kastats in i kaos. När de Islamska Domstolarna kom till makten år 2006 lyckades man skapa fred och ordning i landet, men då invaderade Etiopien landet på uppmaning av USA.  Sedan dess har en dålig situation förvärrats till en ännu sämre.

Sedan finns där Eritrea som håller ut mot de imperialistiska makterna för att kunna bedriva en oberoende politik. Det är precis av denna orsak som Eritrea är under press och kritik. Regeringen i Asmara gör sitt bästa, med de begränsade resurser man har till sitt förfogande, i att skydda sitt folk från att bli plundrade och nedtryckta av kolonialmakterna.

Landets ekonomi bygger i huvudsak på att utveckla jordbruket, och regeringen prioriterar att höja utbildningsnivån, samtidigt som infrastrukturen är relativt hyggligt välutvecklad.

*
Tilläggas skall sägas att landet har naturresurser som guld, koppar, olje- och gasfyndigheter vilka ännu inte har exploaterats. Dessa råvarutillgångar lockar de nykolonialistiska länderna. Men Eritrea följer sin egen utvecklingsmodell och vill ha kontrollen över sina naturresurser som de finner lämpligt.

Därför försöker USA att marginalisera Eritrea. Det är därför de infört orättvisa sanktioner mot detta land. Men medlemmarna i FN:s säkerhetsråd borde ta sig an alla fakta och bevis i ärendet för att hitta en fredlig lösning på problemen på Afrikas horn.  Demonstrationer i Europa, USA och Australien är planerade för att vädja till säkerhetsrådet att ompröva sitt beslut. Länderna i Afrika behöver fred. De behöver inte vapenhandlare, invasioner eller sanktioner.

MOHAMMED HASSAN
Europeiska Kommittén för Afrikas Horn
Proletären nr 8, 2010  


• Proletären har tidigare publicerat material om Sudan och Irak från den i
Belgien bosatte Mellanösternexperten och författaren Mohammed Hassan.
Vi fortsätter här med hans analys rörande Eritrea. Mohammed Hassan föddes i Addis Abbeba i Etiopien. 1974 deltog han i den
studentrörelse som störtade kejsardömet och därefter arbetade han som
etiopisk diplomat i Washington, Peking och Bryssel. Han är författare
till böcker om Irak, arabisk nationalism, islamska rörelser och
flamländsk nationalism.