Nya turer i Lockerbieskandalen

I en 800-sidig rapport skriver den oberoende skotska granskningskommissionen SCCRC att den återvisar Abd al-Basit Ali al-Migrahis dom till appellationsdomstolen, High Court, som ett möjligt justitiemord.

Proletärens läsare har tidigare fått ta del av de märkliga turerna kring Lockerbiedådet, som kostade 270 människor livet, och den efterföljande rättegången. Medan de dominerande medierna i Sverige och övriga västvärlden snällt och lydigt rapporterade de olika amerikanska versionerna om vilka som kunde ligga bakom sprängningen av det amerikanska Pan-Am-planet som flög Frankfurt-
London-New York, belyste Proletären de geopolitiska intressena USA hade vid olika tidpunkter och skeenden.

Syrien och Iran anklagas
De första åren efter flygplanssprängningen, fram till hösten 1990, utpekades Syrien, som då var ett av de länder som stod i kraftigast motsättning till USA. Överväldigande bevis sades finnas mot Syrien, men det talades även om bevis mot Iran. 

Inför det första Gulfkriget 1990-91 skedde en förändring. Då låg det i USA:s geopolitiska intresse att samla arabstaterna, och bland dem Hafez Assads Syrien, bakom sig mot Irak. Som kompensation för stödet till anfallet på Irak ströks Syrien från listan på ”skurkstater” och kritiken mot Syrien försvann i västmedierna.

Också Iran var viktigt, eftersom landet stod i motsättning till Saddam Husseins Irak. När kraftsamlingen mot Irak inleddes blev det ur USA:s synvinkel olämpligt att anklaga Iran för flygplanssprängningen. Den allmänna opinionen i väst klarar inte av två olika fiender samtidigt.

Libyen ny skurk
Efter Gulfkriget 1991 valde USA att peka ut Libyen som skyldigt till Lockerbiesprängningen. Orsaken var att den libyske ledaren Muammar Gaddafi hade motsatt sig USA:s krig mot Irak. Dessutom vägrade Libyen sälja olja på västvärldens villkor. Samtidigt som Libyen anklagades för Lockerbiesprängningen utsattes landet för omfattande ekonomiska sanktioner, däribland hindrades det från att bedriva internationell flygtrafik. 

Två libyska säkerhetsagenter pekades ut av amerikanska CIA och brittiska MI5. Libyen förklarade att de två var oskyldiga, men att landet var redo att låta en domstol pröva deras skuld. Villkoret var att domstolen inte förlades på brittiskt eller amerikanskt territorium. 

Det dröjde ända till 1999 innan rättegången kunde inledas. Det skedde genom att en skotsk specialdomstol flyttade till den holländska militärbasen Kamp van Zeist. Under rättegången framfördes en omfattande sakkritik från flera internationellt kända jurister. Skarp kritik framfördes också genom en FN-rapport.

Men detta vägde lätt gentemot det amerikanska imperiets intresse av att tvinga Libyen till reträtt och underkastelse. Medan den ene agenten friades dömdes Abd al-Basit Ali al-Migrahi 2001 till livstids fängelse för sprängningen.

Som ett efterspel till domen tvingades Libyen att betala ut 2,7 miljarder dollar till de efterlevandes familjer, utan att landet för den skull medgav någon skuld till dådet. När den skotska granskningskommissionen pekat på att domen kan ha varit en eventuell rättskandal öppnar det dessutom för Libyen att kräva tillbaka pengarna av de anhöriga.

Ilska bland anhöriga
De olika turerna i affären, som inte haft ett dugg med juridik att göra, utan endast letts av USA:s temporära geopolitiska syften, har lett till frustration hos de brittiska anhöriga. Medan de flesta amerikanska anhöriga mottog domen mot al-Migrahi med glädje under mottot ”skit samma vem som gjorde det, bara någon blir dömd” samtidigt som det vankades stora pengar, så fanns det bland brittiska anhöriga växande tvivel på de officiella versionerna från London och Washington.

”Det skotska rättsväsendet har uppenbarligen haft en ledande roll i det mest avskyvärda spelet i den rättsliga historien”, säger Jim Swire, far till en av de omkomna över Lockerbie till BBC News apropå granskningskommissionen utslag.

”Amerikanarna hade en stor roll i undersökningen och påverkade utredningen”, fortsätter Jim Swire, och han uppger att han tänker stämma antingen de skotska eller brittiska myndigheterna för det felaktiga domslutet.

De tre skotska domarna hade i hemlighet ”hjälp” av två höga amerikanska jurister som försåg dem med ”lämpligt” material, helt utan försvarssidans vetskap.   

”Ytterst pinsamt”
”På grund av omfattningen av fallet, så är hela affären ytterst pinsam i London och Washington”, skriver BBC-journalisten Roger Hardy i en kommentar till vändningen.

I samband med domen mot al-Migrahi 2001 skrev William Blum, före detta anställd på USA:s utrikesdepartementet och författaren till ”CIA och USA:s verkliga utrikespolitik”: ”Det skulle vara en stor skam ifall han kommer att få sitta resten av sitt liv i fängelse på grund av att Washington under 1990-talet behövde en lämplig fiende, som råkade vara hans land.”

Med tanke på att det inte är juridik utan USA:s storpolitiska intressen som styr mycket av det internationella domstolsväsendet, är det inte helt osannolikt att USA vill stryka Libyen från listan och på nytt anklaga Iran för sprängningen, eftersom landet står i vägen för supermaktens kontroll över Mellanösterns olja. Nya turer lär vänta.

ERIK ANDERSON
Proletären nr 27, 2007