Motsättningar i USA om angrepp på Iran

I början av december kom en rapport från USA:s underrättelsetjänster som gick emot den tilltagande propagandaoffensiven mot Iran. En offensiv som till sitt innehåll har många likheter med propagandan inför anfallet på Irak 2003.

Propagandan mot Iran har lett till att en majoritet av USA:s invånare kan tänka sig ett anfall mot landet, enligt opinionsinstitutet Zogby Poll.
Den aktuella rapporten, som säger att Iran inte har något kärnvapenprogram är en årlig rapport sammanställd från sexton olika amerikanska spionorgan. Rapporten hävdar att Iran hade ett kärnvapenprogram för fyra år sedan men att programmet då stängdes ned.

Den årliga rapporten kallas NIE, Nationella underrättelsebedömningen. För två år sedan hävdade samma rapport att Iran höll på med framställandet av kärnvapen. Årets rapport tillbakavisar Bushadministrationens alarmerande varningar om en iransk atombomb. Rapporten påpekar att även om Iran anstränger sig så skulle man inte lyckas få fram något kärnvapen förrän år 2015.

Bevis saknas
Liksom fallet med Irak har inga bevis framlagts för att Iran verkligen hade något kärnvapenprogram vare sig före eller efter detta 2003.

Både Bush, vicepresident Dick Cheney och regeringens spionchef Mike McConnell motsatte sig publicerandet av rapporten, vilket inte kan tolkas på annat sätt än att det råder djupa intressekonflikter inom den styrande eliten om Iranpolitiken. I synnerhet finns det inom militären starka krafter som motsätter sig ytterligare ett krig, när man redan kört fast i två andra. Flera befälhavare anser att krafterna är överansträngda, däribland de två högsta amerikanska militärerna som också är amiraler. Till skeptikerna räknas i nuläget även försvarsministern Robert Gates.

Ändrad retorik
Kretsen kring Bush informerades om rapporten redan i augusti och diskuterade den med israelerna. För att verka trovärdig inför den amerikanska opinionen började retoriken hos Bush bli något försiktigare. Från att Bush hävdat att Iran ”skaffar sig kärnvapen” ändrades retoriken till att Iran ”håller på att skaffa sig teknologi som kan användas i kärnvapen”. För att slutligen gå vidare till uttryck som att Iran ”vill ha kapaciteten, kunskapen för att kunna tillverka kärnvapen”.

Denna temporära glidning i språkbruket hade med underrättelserapporten att göra, men har samtidigt en allvarligare sida. Eftersom USA:s regering hela tiden ändå hävdar att ”alla kort ligger på bordet”, alltså att angrepp inte kan uteslutas, innebär detta enligt Bush att det är legitimt att anfalla ett land som innehar teoretiska kunskaper om kärnvapen.

Glidningen i språkbruket kring Irans möjlighet att skaffa sig vetenskaplig och teoretisk kunskap om kärnvapen sänker samtidigt den reella tröskeln för att begå kriminella aggressioner. För samtidigt som Bush i ord backar om underlättelserapporten lägger han fram en doktrin som faktiskt innebär att ett land som besitter teoretisk kunskap om producerandet av kärnvapen skall kunna utsätts för amerikanska bombningar, rentav kärnvapenanfall.

Israel gör jobbet?
I nuläget tvingas dock krigshökarna Bush och Cheney agera efter andra taktiska upplägg för ett anfall mot Iran. Den amerikanska och israeliska politiken är koordinerad. Plan B för Bush är att arbeta för ett för israeliskt anfall mot Iran. Planen är att ett israeliskt anfall skall mötas med iranska motanfall som drar in USA i kriget.

 Omedelbart efter att den amerikanska underrättelserapporten publicerades gick den israeliska regeringen ut och hävdade att Iran definitivt utgör ett hot mot Israel. I uttalanden från flera israeliska ministrar hävdades det att man inte behöver ta hänsyn till några rapporter, även om de kommer från vänner, som kommer från andra sidan jordklotet.

Den allvarligaste varningen, om att Israel kan bomba varhelst i regionen, kom när Israel bombade en byggnad i norra Syrien 6 september.  Detta anfall bedömdes utgöra en varning gentemot både Syrien som Iran. Genom att låta Israel anfalla Iran med flyg, med iranska motanfall som följd, vill Bush dra in Iran i ett krig utan att självt ha avlossat första skottet eller fällt den första bomben. Allt för att kringgå den egna militärens skepticism mot att anfalla Iran.

Den amerikanska militären har inga större problem att flygbomba Iran med hjälp av högteknologiska plan alternativt med kryssningsmissiler. Alla ekonomiska mål kommer i så fall att bombas för att orsaka missnöje i landet.

Men iranska motåtgärder kommer samtidigt att resultera i attacker mot oljetrafiken mot genom Hormuzsundet. Vilket i sin tur innebär att amerikansk trupp måste landsättas på den iranska kusten för att slå ut robotramper och ockupera den iranska kustremsan.

Militären fruktar krig
Detta är ett scenario som alla amerikanska militärer fruktar. Ett landkrig i Iran längs en kuperad kuststräcka där försvararna har många triumf på sin hand.

Oljetransporterna genom Hormuzsundet utgör fyra tiondelar av världens samlade oljetransporter. I sin smalaste del är det drygt 50 kilometer brett, vilket innebär att det går att blockera trafiken med hjälp av moderna sjöstridsrobotar.

Till saken hör att Ryssland nyligen sålt mycket avancerade sjöstridsrobotar till Iran, eftersom det ligger i ryskt intresse att USA:s inringning av Ryssland hejdas.

Den redan överansträngda amerikanska militären skulle riskera fastna i ett långvarit landkrig på iranskt territtorium. Det är en av anledningarna till motsättningen mellan klicken kring Bush, som så gärna vill anfalla, och militären och underrättelsetjänsten. De senare ser med öppna ögon mängder av politiska och militära problem tona upp sig vid en sådan operation.

ERIK ANDERSON
Proletären 50, 2007