Mordvåg på vänstern sveper över Filippinerna
Vänstern på Filippinerna lever farligt. President Gloria Macapagal Arroyo försöker krossa Filippinernas kommunistparti och Nya folkarmén med våld. Samtidigt mördas och försvinner aktivister i den legala vänstern i en omfattning som påminner om diktatorn Ferdinand Marcos styre.
”Stoppa dödandet! Återuppta fredssamtal med syfte att se över de sociala orsakerna till den väpnande konflikten!” Så lyder ett uttalande från Nationella demokratiska fronten (NDF), en paraplyorganisation där Filippinernas kommunistparti (CPP) och Nya folkarmén (NPA) ingår. Men knappt två år efter att den filippinska regeringssidan avbröt fredssamtalen är intresset för en förhandlingslösning på konflikten obefintligt.
I mitten av juni valde president Gloria Macapagal Arroyo att istället utropa totalt krig, för att inom tio år krossa det kommunistledda väpnade upproret. Justitieminister Raul Gonzalez har slagit fast att det är brottsligt att förhandla eller samtala med Nationella demokratiska fronten, eftersom USA och EU (och därmed också Sverige) terroriststämplat såväl kommunistpartiet och Nya folkarmén som NDF:s chefsrådgivare, José Maria Sison.
Ej terrorister, enligt FN
Terroriststämplingen är för övrigt att argument som Arroyos regim använder för att motivera det upptrappade våldet mot den kommunistledda rörelsen. Den filippinska militären och polisen gör endast sin del i det världsomspännande ”kriget mot terrorismen”.
Att FN:s utvecklingsorgan UNDP i en rapport i höstas deklarerade att CPP och NPA inte medvetet attackerat och terroriserat civila, och därför inte bör klassas som terroristorganisationer, påverkar varken den filippinska regeringssidan eller de amerikanska och svenska terroriststämplarna.
Den pågående offensiven drabbar inte bara den väpnade vänstern utan också civila, legala organisationer, som arbetar öppet i det filippinska samhället. Människorättsorganisationer uppger att det skett minst 690 utomrättsliga avrättningar samt att 180 personer försvunnit under Arroyos fem år vid makten.
De senaste månaderna har mordvågen på vänsteraktivister ökat i omfattning. Fackföreningar, bonde- och kvinnoorganisationer med flera har drabbats hårt. Varje vecka sker nya mord. Redan i mitten av maj talade en ledare för en bondeorganisation om att den filippinska ”jaktsäsongen” startat.
I en artikel i Asia Times analyserar Herbert Docena den pågående klappjakten på all vänsteropposition. Han konstaterar att det under Arroyos styre skett en tydlig förändring. Även om övergreppen under tidigare presidenter också drabbat legala organisationer väljer Arroyo-regimen att i allt högre utsträckning inte göra någon skillnad mellan väpnade organisationer och de som bedriver ett civilt politiskt arbete.
Dödsskvadroner
Trots att morden och försvinnandena drabbar kända ledare och organisatörer av olika rörelser, hävdar regeringen samt militär- och polisledningarna att de inte har något med saken att göra. Det är en slump att det är vänsteraktivister som drabbas, menar man. Men i flera fall har vittnen pekat ut soldater, poliser eller kända paramilitärer som förövare. NDF menar att det handlar om organiserade dödsskvadroner enligt modell från Vietnamkriget och 1980-talets Centralamerika.
Arroyo har av rädsla för den växande kritiken mot hennes styre infört demonstrationsförbud och gett långtgående möjligheter att slå ned protester med våld.
Också pressfriheten har drabbats. Filippinerna ligger numera på en föga hedrande andra plats på listan över länder där flest journalister dödas. Endast Irak är värre.
Den sittande regimens förtryckarmetoder visar på ihåligheten i den demokrati som infördes efter att diktatorn Ferdinand Marcos störtades 1986. Repressionen avslöjar också att den filippinska härskande klassen, med militärt och ekonomiskt stöd från Bushadministrationen, inser att det folkliga missnöjet är starkt och att kommunisterna och den breda vänsterrörelsen utgör en kraft som hotar dess position. Både Nya folkarmén, som upprättat befriade områden på landsbygden, och den parlamentariska vänstern har stärkts under 2000-talet, vilket är en förklaring till den pågående våldsoffensiven.
Men hur mycket våld Arroyos regim än tar tilll kvarstår grunden till det folkliga missnöjet, nämligen att makten och rikedomarna koncentrerats i händerna på en liten USA-lierad klick samtidigt som folkflertalet tryckts ner i fattigdom.
PATRIK PAULOV
Proletären 28, 2006
I mitten av juni valde president Gloria Macapagal Arroyo att istället utropa totalt krig, för att inom tio år krossa det kommunistledda väpnade upproret. Justitieminister Raul Gonzalez har slagit fast att det är brottsligt att förhandla eller samtala med Nationella demokratiska fronten, eftersom USA och EU (och därmed också Sverige) terroriststämplat såväl kommunistpartiet och Nya folkarmén som NDF:s chefsrådgivare, José Maria Sison.
Ej terrorister, enligt FN
Terroriststämplingen är för övrigt att argument som Arroyos regim använder för att motivera det upptrappade våldet mot den kommunistledda rörelsen. Den filippinska militären och polisen gör endast sin del i det världsomspännande ”kriget mot terrorismen”.
Att FN:s utvecklingsorgan UNDP i en rapport i höstas deklarerade att CPP och NPA inte medvetet attackerat och terroriserat civila, och därför inte bör klassas som terroristorganisationer, påverkar varken den filippinska regeringssidan eller de amerikanska och svenska terroriststämplarna.
Den pågående offensiven drabbar inte bara den väpnade vänstern utan också civila, legala organisationer, som arbetar öppet i det filippinska samhället. Människorättsorganisationer uppger att det skett minst 690 utomrättsliga avrättningar samt att 180 personer försvunnit under Arroyos fem år vid makten.
De senaste månaderna har mordvågen på vänsteraktivister ökat i omfattning. Fackföreningar, bonde- och kvinnoorganisationer med flera har drabbats hårt. Varje vecka sker nya mord. Redan i mitten av maj talade en ledare för en bondeorganisation om att den filippinska ”jaktsäsongen” startat.
I en artikel i Asia Times analyserar Herbert Docena den pågående klappjakten på all vänsteropposition. Han konstaterar att det under Arroyos styre skett en tydlig förändring. Även om övergreppen under tidigare presidenter också drabbat legala organisationer väljer Arroyo-regimen att i allt högre utsträckning inte göra någon skillnad mellan väpnade organisationer och de som bedriver ett civilt politiskt arbete.
Dödsskvadroner
Trots att morden och försvinnandena drabbar kända ledare och organisatörer av olika rörelser, hävdar regeringen samt militär- och polisledningarna att de inte har något med saken att göra. Det är en slump att det är vänsteraktivister som drabbas, menar man. Men i flera fall har vittnen pekat ut soldater, poliser eller kända paramilitärer som förövare. NDF menar att det handlar om organiserade dödsskvadroner enligt modell från Vietnamkriget och 1980-talets Centralamerika.
Arroyo har av rädsla för den växande kritiken mot hennes styre infört demonstrationsförbud och gett långtgående möjligheter att slå ned protester med våld.
Också pressfriheten har drabbats. Filippinerna ligger numera på en föga hedrande andra plats på listan över länder där flest journalister dödas. Endast Irak är värre.
Den sittande regimens förtryckarmetoder visar på ihåligheten i den demokrati som infördes efter att diktatorn Ferdinand Marcos störtades 1986. Repressionen avslöjar också att den filippinska härskande klassen, med militärt och ekonomiskt stöd från Bushadministrationen, inser att det folkliga missnöjet är starkt och att kommunisterna och den breda vänsterrörelsen utgör en kraft som hotar dess position. Både Nya folkarmén, som upprättat befriade områden på landsbygden, och den parlamentariska vänstern har stärkts under 2000-talet, vilket är en förklaring till den pågående våldsoffensiven.
Men hur mycket våld Arroyos regim än tar tilll kvarstår grunden till det folkliga missnöjet, nämligen att makten och rikedomarna koncentrerats i händerna på en liten USA-lierad klick samtidigt som folkflertalet tryckts ner i fattigdom.
PATRIK PAULOV
Proletären 28, 2006