Maoistledare om fredsprocessen i Nepal

– Maoisterna står starka idag. Sjupartialliansen kan inte komma någonstans utan oss. Och så länge kungen är kvar är vi beroende av sjupartialliansen, säger Hisila Yami, som är på rundresa i Europa.

Som politbyråmedlem i Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) befinner hon sig i den politiska stridens centrum. I november 2005 enades maoisterna och de sju största parlamentariska partierna om ett program för att avsätta den enväldige kungen och införa demokrati. I november 2006 , med kungen kraftigt försvagad efter den största folkliga protestvåg som Nepal upplevt, undertecknade maoisterna och sjupartialliansen ett fredsavtal. Vapnen låstes in under FN-övervakning, ett interimsparlament upprättades och i april 2007 trädde maoisterna in i regeringen. En av partiets fem ministrar var Hisila Yami.

Utländsk inblandning
– Efter tio år av folkkrig hade vi trängt in den gamla staten i ett hörn, berättar hon. Folkets befrielsearmé närmade sig distrikts-högkvarteren och Katmandudalen. Detta fick de imperialistiska och expansionistiska krafterna att enas mot oss.

De krafter Hisila Yami syftar på är USA och Indien. Dessa har beväpnat den kungliga armén, för att stärka dess möjligheter att slå tillbaka maoisterna.

– Det utvecklades till ett krig ingen av parterna kunde vinna. Vi ville inte att Nepal skulle bli som Afghanistan, där det nu finns Nato-trupper.

Positiva steg har tagits under det år som fredsavtalet varit i kraft. Kungen har isolerats ytterligare, genom att hans särställning i konstitutionen tagits bort och genom ett beslut om att nationalisera hans egendom.

Men maoisterna för en ständig kamp för att tvinga sjupartialliansen att stå fast vid fredsavtalet. Huvuduppgiften för interimsstyret, att förbereda och genomföra valet till en konstituerande församling, har skjutits på framtiden.

– Under folkkriget var det lättare att veta vem som var vän eller fiende. Fredsperioden är svårare. Men fortfarande kan ingenting uppnås utan kamp underifrån, säger Hisila Yami.

Brott mot fredsavtalet
I september, knappt ett halvår efter inträdet i interimsregeringen, beslutade maoisterna att lämna sina ministerposter. Orsaken var att de övriga partierna, och särskilt Nepalesiska kongresspartiet, inte följde fredsavtalet. Officerare i kungliga armén som begått grova övergrepp premierades istället för att straffas. Familjer till martyrer fick ingen hjälp. Och soldaterna i Folkets befrielsearmé tvingades leva under svåra förhållanden i de FN-övervakade lägren.

– Hur ska vi kunna gå till val när befrielsearmén inte ens har tillräckligt med mat och kläder? säger Hisila Yami.

Även om ovanstående måste lösas är de två huvudkrav som maoisterna driver följande:
• Att republik ska utropas före valet till den konstituerade församlingen. Maoisterna menar att kung Gyanendra fortfarande har ett inflytande i landet. Ett demokratiskt val är därför omöjligt så länge monarkin finns kvar.

• Att representanter till konstituerande församlingen ska väljas enligt ett proportionellt system, det vill säga 30 procent av rösterna ger 30 procent av platserna.

– Dessa två ståndpunkter fick stöd av en majoritet i interimsparlamentet i november, säger Hisila Yami och påminner om att också USA:s expresident Jimmy Carter, som agerar fredsmäklare i Nepal, understött maoisternas hållning.

Rättigheter till folket
I skrivande stund pågår förhandlingar för att bryta dödläget. Nepalesiska medier rapporterar att en kompromiss kan vara nära.

– Om republik deklareras före valet, då kan vi efter valet diskutera hur vi ska omorganisera staten och ta itu med frågan hur vi ska ge folket grundläggande rättigheter, som arbete, utbildning och vård, som nämns i fredsavtalet, och hur vi ska bygga upp landets ekonomi för att förverkliga detta.

Vad maoisterna i nuläget strävar efter är att föra det efterblivna och fattiga Nepal ett steg framåt, att bryta med feodalismen och skapa en demokratisk republik med ett kapitalistiskt produktionssystem. Hisila Yami påpekar att maoisterna ser detta som en övergångsfas till en nydemokratisk revolution, där man tar sig an klassfrågan och de djupare orsakerna till orättvisorna.

• Vilka möjligheter finns det till en progressiv utveckling i ett litet land som Nepal, omringat av stormakter? Även om ni står starka i Nepal befinner ni er i en svår situation.
– Visst, det är en utmaning, men det finns också öppningar, säger Hisila Yami. Förr bekämpade Indien och Kina varandra i Nepal. Det gör de inte idag. Nu när dessa länder upplever en ekonomisk uppgång önskar de en viss stabilitet och tillväxt i Nepal. USA försöker etablera sig i Nepal genom FN. De gör det för att kontrollera Kina och övervaka Indien. Men varken Kina eller Indien vill ha USA i Nepal. Detta ger oss ett visst manöverutrymme.

PATRIK PAULOV
Proletären 51-52, 2007


Vem är Hisila Yami?
Hisila Yami är politbyråmedlem i Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna). Hon var känd folkledare redan 1990, när nepaleserna reste sig mot kungadiktaturen och tog ett första steg mot demokrati. Hon har särskilt engagerat sig i frågan om kvinnornas frigörelse och var tidigare ordförande för maoisternas kvinnoförbund. Att partiet prioriterat kvinnofrågan märktes tydligt i de befriade basområdena, där kvinnor och män för första gången haft samma rättigheter. Det märktes också i Folkets befrielsearmé, där 40 procent utgjorts av kvinnor.

När folkkriget inleddes 1996 gick Hisila Yami, precis som partiets övriga ledare, under jorden. Efter att fredsavtalets undertecknats av maoisterna och sjupartialliansen i november 2006 kan hon uppträda öppet i Nepal. Från april till september i år var hon en av fem maoister i interimsregeringen. Då regeringen inte accepterat avhoppen är hon formellt fortfarande minister.

Förra veckan gästade hon Kommunistiska Partiets högkvarter i Göteborg för bilaterala partiöverläggningar. Hon talade också på ett offentligt möte på Marx-Engelshuset inför drygt 25 personer.


Politiska partier
• Nepals kommunistiska parti (maoisterna) inledde folkkriget 1996. När det första avtalet med sjupartialliansen skrevs under 2005 kontrollerade Folkets befrielsearmé i stort sett landsbygden och närmade sig huvudstaden Katmandu.

De två största partierna inom sjupartialliansen är:
• Nepalesiska kongresspartiet (NPC), ett högerparti som lett de flesta regeringar sedan 1990.
• Nepals kommunistiska parti – Förenade marxistleninster (CNP–UML), ett reformistiskt orienterat parti. Har också innehaft regeringsmakten.