Koreas kamp för frihet och självständighet
Nedanstående hälsingstal framfördes av Christer Lundgren, ordförande i Svensk-Koreanska Föreningen, på Kommunistiska partiets kongress i januari.
Vänner, kamrater!
Jag vill börja med att tacka Kommunistiska Partiet för att ni har inbjudit Svensk-Koreanska Föreningen att medverka vid er kongress.
Det är ett uttryck för ert partis internationella engagemang, er anti-imperialism och er solidaritet med ett folk som under svåra förhållanden bygger socialismen utifrån sina egna traditioner, behov och önskemål.
Men det är också ett stöd till vänskapsarbetet i Sverige – det breda vänskapsarbetet, som förenar människor med skilda politiska uppfattningar i arbetet för vänskap och goda relationer mellan Sverige och Demokratiska Folkrepubliken Korea.
Flera av era partimedlemmar gör stora insatser i föreningens arbete. Andra har deltagit i resor till Korea som Svensk-Koreanska Föreningen anordnat. Och er tidning Proletären bevakar både utvecklingen i Korea och vår förenings verksamhet på ett bra sätt. Också för detta tackar jag er.
Låt mig ta detta tillfälle att säga några ord, helt kort, om Koreafrågan, om de viktigaste skälen för solidaritet med Korea, och om vänskapsarbetets betydelse idag.
*
Korea är ett gammalt kulturland; en nation med 5.000 års historia, en nation som spelat en betydande roll för den ekonomiska, kulturella och politiska utvecklingen i Ostasien. Fram till 1945 var Korea ett enat land, och hade varit det sedan mer än 1.000 år.
Då landet i början av 1900-talet var försvagat, hade den expansiva japanska imperialismen tagit tillfället att lägga under sig den koreanska halvön som en koloni. Det skedde efter krig med Tsarryssland och en överenskommelse med USA om fördelningen av maktsfärer i Ostasien.
Under denna tid lade Japan också under sig stora delar av Kina och andra områden i Asien. Och under andra världskriget var Japan allierat med Hitlertyskland och det fascistiska Italien.
Den koloniala eran var en period av brutal utsugning och nationellt förtryck. Japan försökte utplåna den koreanska kulturen och identiteten samtidigt som man exploaterade landets naturtillgångar. Målet var att göra Korea till en integrerad del av det japanska kejsardömet.
Successivt växte det fram en stark motståndsrörelse mot den japanska kolonialismen. Kommunisterna var den ledande kraften i organiserandet av detta motstånd. Deras strävan var att bygga bredast möjliga folkfront mot japanerna, och det gjorde de mycket framgångsrikt.
Bland koreanerna var det Kim Il Sung som organiserade och ledde det anti-koloniala gerillakriget mot det japanska herraväldet.
Efter Japans nederlag i andra världskriget befriades Korea. Men befrielsen var inte fullständig. Genom en överenskommelse mellan de segrande stormakterna delades Korea – temporärt, sades det – mot folkets uttalade vilja.
Detta bör man se klart: I Europa delade segrarmakterna upp Tyskland, angriparen, som utlöst det förödande världskriget. I Asien däremot delades inte angriparen Japan, utan den nyligen befriade japanska kolonin Korea, vars folk genom sin kamp bidragit till Japans nederlag.
En vecka efter befrielsen gick amerikanska trupper in i södra Korea och slog brutalt ned de folkliga organisationer som bildats för att upprätta en demokratisk, icke-kolonial regim.
I norr däremot upprättade partisanerna en självständig stat, Demokratiska Folkrepubliken Korea, baserad på de arbetande klasserna. Kim Il Sung utsågs till Demokratiska Folkrepubliken Koreas president.
Detta är roten till det vi idag kallar Koreafrågan. Det är därför vi stödjer det koreanska folkets kamp för nationell återförening enligt de principer som president Kim Il Sung angivit och som nord och syd enats om, nämligen att återföreningen ska vara fredlig, självständig och baserad på bred mobilisering av det koreanska folket enligt principen ”av vår nation själv”.
Korea är ett gammalt kulturland; en nation med 5.000 års historia, en nation som spelat en betydande roll för den ekonomiska, kulturella och politiska utvecklingen i Ostasien. Fram till 1945 var Korea ett enat land, och hade varit det sedan mer än 1.000 år.
Då landet i början av 1900-talet var försvagat, hade den expansiva japanska imperialismen tagit tillfället att lägga under sig den koreanska halvön som en koloni. Det skedde efter krig med Tsarryssland och en överenskommelse med USA om fördelningen av maktsfärer i Ostasien.
Under denna tid lade Japan också under sig stora delar av Kina och andra områden i Asien. Och under andra världskriget var Japan allierat med Hitlertyskland och det fascistiska Italien.
Den koloniala eran var en period av brutal utsugning och nationellt förtryck. Japan försökte utplåna den koreanska kulturen och identiteten samtidigt som man exploaterade landets naturtillgångar. Målet var att göra Korea till en integrerad del av det japanska kejsardömet.
Successivt växte det fram en stark motståndsrörelse mot den japanska kolonialismen. Kommunisterna var den ledande kraften i organiserandet av detta motstånd. Deras strävan var att bygga bredast möjliga folkfront mot japanerna, och det gjorde de mycket framgångsrikt.
Bland koreanerna var det Kim Il Sung som organiserade och ledde det anti-koloniala gerillakriget mot det japanska herraväldet.
Efter Japans nederlag i andra världskriget befriades Korea. Men befrielsen var inte fullständig. Genom en överenskommelse mellan de segrande stormakterna delades Korea – temporärt, sades det – mot folkets uttalade vilja.
Detta bör man se klart: I Europa delade segrarmakterna upp Tyskland, angriparen, som utlöst det förödande världskriget. I Asien däremot delades inte angriparen Japan, utan den nyligen befriade japanska kolonin Korea, vars folk genom sin kamp bidragit till Japans nederlag.
En vecka efter befrielsen gick amerikanska trupper in i södra Korea och slog brutalt ned de folkliga organisationer som bildats för att upprätta en demokratisk, icke-kolonial regim.
I norr däremot upprättade partisanerna en självständig stat, Demokratiska Folkrepubliken Korea, baserad på de arbetande klasserna. Kim Il Sung utsågs till Demokratiska Folkrepubliken Koreas president.
Detta är roten till det vi idag kallar Koreafrågan. Det är därför vi stödjer det koreanska folkets kamp för nationell återförening enligt de principer som president Kim Il Sung angivit och som nord och syd enats om, nämligen att återföreningen ska vara fredlig, självständig och baserad på bred mobilisering av det koreanska folket enligt principen ”av vår nation själv”.
*
Den nationella frågan är alltså central. Kampen för den koreanska nationens återförening och frigörelse från stormaktsförtryck är en del av den världsomspännande antikoloniala befrielsekampen.
Men Koreafrågan handlar också om klassfrågan: arbetarklassens och fattigböndernas strävan efter frihet, jämlikhet och social trygghet. Den gäller kampen för och försvaret av socialismen.
Demokratiska Folkrepubliken Korea kommer i år att fira sin 60-årsdag. Men 1950, när folkrepubliken i norr var bara två år gammal, mobiliserade USA-imperialismen alla resurser för att krossa den unga socialistiska staten, den första självständiga koreanska statsbildningen i modern tid. Det var ett år efter att Folkrepubliken Kina bildats. USA, som då var den dominerande världsmakten, med världens då mäktigaste krigsmaskin, hade inlett en världsomfattande offensiv mot kommunismen och piskade upp krigsstämningar mot de socialistiska länderna.
Men Koreakriget blev ett allvarligt bakslag för USA. För första gången i USA-imperialismens historia misslyckades man i sina krigsansträngningar. Trots enorma bombningar, kemisk och biologisk krigföring, och mycket allvarligt hot om insats av kärnvapen, slogs de amerikanska styrkorna tillbaka. Demokratiska Folkrepubliken Korea försvarade sin suveränitet och sitt socialistiska samhällssystem. USA tvingades underteckna ett vapenstilleståndsavtal med utfästelser om nedrustning, bortdragande av alla utländska trupper och förhandlingar om återförening. Det var ett bakslag som Washington inte glömt och aldrig förlåtit.
Under 1960-talet uppstod allvarliga motsättningar inom den kommunistiska världsrörelsen. För Demokratiska Folkrepubliken Korea, som befann sig i hård konfrontation med USA-imperialismen, var splittringen djupt problematisk. Både Sovjetunionen och Kina var viktiga bundsförvanter och det var nödvändigt att behålla stödet från dem bägge.
Koreas arbetarparti försvarade de revolutionära principerna och utvecklade samtidigt jucheidén – principen om att lita till det egna folket och bygga socialismen med inriktning på oberoende och självständighet inom politiken, ekonomin och försvaret. Man stärkte enigheten kring partiledningen genom att framhålla den store ledaren president Kim Il Sung.
Då Sovjetunionen senare kollapsade, övergav många socialistiska länder socialismen och även Kina lade om sin politik, visade sig betydelsen av Koreas självständiga linje. Koreas arbetarparti tog initiativ till ett internationellt upprop till socialismens försvar, Pyongyangresolutionen, som undertecknats av ett stort antal partier världen över, däribland ert parti.
Trots försämrade handelsförbindelser, imperialistisk blockad, allvarliga naturkatastrofer och – inte minst allvarligt – president Kim Il Sungs överraskande bortgång, lyckades det koreanska folket under generalsekreterare Kim Jong Ils ledning ta sig igenom ”den mödosamma marschen” och försvara det socialistiska samhällssystem som dess eget folk valt och format.
Demokratiska Folkrepubliken Korea är idag ett bålverk för socialismen.
Den nationella frågan är alltså central. Kampen för den koreanska nationens återförening och frigörelse från stormaktsförtryck är en del av den världsomspännande antikoloniala befrielsekampen.
Men Koreafrågan handlar också om klassfrågan: arbetarklassens och fattigböndernas strävan efter frihet, jämlikhet och social trygghet. Den gäller kampen för och försvaret av socialismen.
Demokratiska Folkrepubliken Korea kommer i år att fira sin 60-årsdag. Men 1950, när folkrepubliken i norr var bara två år gammal, mobiliserade USA-imperialismen alla resurser för att krossa den unga socialistiska staten, den första självständiga koreanska statsbildningen i modern tid. Det var ett år efter att Folkrepubliken Kina bildats. USA, som då var den dominerande världsmakten, med världens då mäktigaste krigsmaskin, hade inlett en världsomfattande offensiv mot kommunismen och piskade upp krigsstämningar mot de socialistiska länderna.
Men Koreakriget blev ett allvarligt bakslag för USA. För första gången i USA-imperialismens historia misslyckades man i sina krigsansträngningar. Trots enorma bombningar, kemisk och biologisk krigföring, och mycket allvarligt hot om insats av kärnvapen, slogs de amerikanska styrkorna tillbaka. Demokratiska Folkrepubliken Korea försvarade sin suveränitet och sitt socialistiska samhällssystem. USA tvingades underteckna ett vapenstilleståndsavtal med utfästelser om nedrustning, bortdragande av alla utländska trupper och förhandlingar om återförening. Det var ett bakslag som Washington inte glömt och aldrig förlåtit.
Under 1960-talet uppstod allvarliga motsättningar inom den kommunistiska världsrörelsen. För Demokratiska Folkrepubliken Korea, som befann sig i hård konfrontation med USA-imperialismen, var splittringen djupt problematisk. Både Sovjetunionen och Kina var viktiga bundsförvanter och det var nödvändigt att behålla stödet från dem bägge.
Koreas arbetarparti försvarade de revolutionära principerna och utvecklade samtidigt jucheidén – principen om att lita till det egna folket och bygga socialismen med inriktning på oberoende och självständighet inom politiken, ekonomin och försvaret. Man stärkte enigheten kring partiledningen genom att framhålla den store ledaren president Kim Il Sung.
Då Sovjetunionen senare kollapsade, övergav många socialistiska länder socialismen och även Kina lade om sin politik, visade sig betydelsen av Koreas självständiga linje. Koreas arbetarparti tog initiativ till ett internationellt upprop till socialismens försvar, Pyongyangresolutionen, som undertecknats av ett stort antal partier världen över, däribland ert parti.
Trots försämrade handelsförbindelser, imperialistisk blockad, allvarliga naturkatastrofer och – inte minst allvarligt – president Kim Il Sungs överraskande bortgång, lyckades det koreanska folket under generalsekreterare Kim Jong Ils ledning ta sig igenom ”den mödosamma marschen” och försvara det socialistiska samhällssystem som dess eget folk valt och format.
Demokratiska Folkrepubliken Korea är idag ett bålverk för socialismen.
*
Jag har angett två skäl till att solidariteten med Korea är viktig: Den nationella frågan och klassfrågan. Det finns ett tredje skäl, som inte är mindre viktigt, nämligen fredsfrågan.
Det världspolitiska läget förändrades radikalt med Sovjetunionens sammanbrott 1990. USA-imperialismen utnyttjade tillfället till en stor offensiv. Dess mål är att lägga under sig hela världen. Kriget mot Jugoslavien samt invasionerna av Afghanistan och Irak är de främsta uttrycken för den politiken.
Men vi ska inte glömma att George Bush efter sitt tillträde som president utpekade tre länder som huvudfiender under benämningen ”ondskans axel”, nämligen Irak, Iran och Nordkorea.
Kim Jong Il insåg tidigt allvaret i det hot som USA-imperialismen utgjorde. Under 1990-talet koncentrerade han sig på sin uppgift som högsta militära befälhavare och satsade på att bygga upp landets försvarsstyrkor och att utveckla Songunpolitiken.
Songunpolitiken innebär att sätta det väpnade försvaret av revolutionen i centrum och att bygga ett nära samarbete mellan de väpnade styrkorna och folkets massor.
Som ni vet, har denna politik bland annat inneburit att Korea skaffat sig kärnvapen i avskräckande syfte. Den 9 oktober 2006 provsprängde DFRK en mindre kärnladdning och visade därmed att landet är en kärnvapenmakt. Samtidigt klargjorde man att detta var en beväpning i krigsavhållande syfte och att DFRK aldrig kommer att använda kärnvapen först, utan strikt förbjuda varje hot om kärnvapen och kärntekniköverlåtelse. Man klargjorde också att DFRK kommer att göra sitt yttersta för att förverkliga kärnvapenavrustning på Koreahalvön och bidra till den världsomfattande kärnvapennedrustningen och det slutliga omintetgörandet av kärnvapen.
Tack vare Songunpolitiken har det överhängande krigshotet på Koreahalvön avvärjts, relationerna mellan norra och södra Korea har påtagligt förbättrats, särskilt efter toppmötet i juni 2000. Bushadministrationen har tvingats lägga om sin hårdnackade Koreapolitik och i sexpartssamtalen gå med på små steg mot normaliserade relationer.
Ett fast motstånd mot den imperialistiska krigspolitiken har alltså på denna front hejdat USA:s offensiv. Detta inspirerar andra länders försvarsförberedelser och har – liksom motståndet i Irak och Afghanistan – stor betydelse för världsfreden.
Jag har angett två skäl till att solidariteten med Korea är viktig: Den nationella frågan och klassfrågan. Det finns ett tredje skäl, som inte är mindre viktigt, nämligen fredsfrågan.
Det världspolitiska läget förändrades radikalt med Sovjetunionens sammanbrott 1990. USA-imperialismen utnyttjade tillfället till en stor offensiv. Dess mål är att lägga under sig hela världen. Kriget mot Jugoslavien samt invasionerna av Afghanistan och Irak är de främsta uttrycken för den politiken.
Men vi ska inte glömma att George Bush efter sitt tillträde som president utpekade tre länder som huvudfiender under benämningen ”ondskans axel”, nämligen Irak, Iran och Nordkorea.
Kim Jong Il insåg tidigt allvaret i det hot som USA-imperialismen utgjorde. Under 1990-talet koncentrerade han sig på sin uppgift som högsta militära befälhavare och satsade på att bygga upp landets försvarsstyrkor och att utveckla Songunpolitiken.
Songunpolitiken innebär att sätta det väpnade försvaret av revolutionen i centrum och att bygga ett nära samarbete mellan de väpnade styrkorna och folkets massor.
Som ni vet, har denna politik bland annat inneburit att Korea skaffat sig kärnvapen i avskräckande syfte. Den 9 oktober 2006 provsprängde DFRK en mindre kärnladdning och visade därmed att landet är en kärnvapenmakt. Samtidigt klargjorde man att detta var en beväpning i krigsavhållande syfte och att DFRK aldrig kommer att använda kärnvapen först, utan strikt förbjuda varje hot om kärnvapen och kärntekniköverlåtelse. Man klargjorde också att DFRK kommer att göra sitt yttersta för att förverkliga kärnvapenavrustning på Koreahalvön och bidra till den världsomfattande kärnvapennedrustningen och det slutliga omintetgörandet av kärnvapen.
Tack vare Songunpolitiken har det överhängande krigshotet på Koreahalvön avvärjts, relationerna mellan norra och södra Korea har påtagligt förbättrats, särskilt efter toppmötet i juni 2000. Bushadministrationen har tvingats lägga om sin hårdnackade Koreapolitik och i sexpartssamtalen gå med på små steg mot normaliserade relationer.
Ett fast motstånd mot den imperialistiska krigspolitiken har alltså på denna front hejdat USA:s offensiv. Detta inspirerar andra länders försvarsförberedelser och har – liksom motståndet i Irak och Afghanistan – stor betydelse för världsfreden.
*
Detta är tre huvudskäl till solidariteten och vänskapen med Demokratiska Folkrepubliken Korea.
Det finns flera. Ett av dem är mediakriget: den krigspropaganda som genomsyrar våra massmedia (eller rättare sagt, våra motståndares massmedia) och som i grunden riktar sig mot det svenska folket. Att ge människor information som kan hjälpa dem att genomskåda denna propaganda är också ett skäl till vänskapsarbetet.
I grunden har det koreanska folket och det svenska folket faktiskt gemensamma intressen: den nationella suveräniteten, försvaret av världsfreden och rätten att bygga ett samhälle utifrån det egna folkets önskemål och behov. Det är på dessa gemensamma intressen som vänskapsarbetet bygger.
Än en gång, tack för ert stöd för det arbetet!
CHRISTER LUNDGREN
Proletären 7, 2008
Detta är tre huvudskäl till solidariteten och vänskapen med Demokratiska Folkrepubliken Korea.
Det finns flera. Ett av dem är mediakriget: den krigspropaganda som genomsyrar våra massmedia (eller rättare sagt, våra motståndares massmedia) och som i grunden riktar sig mot det svenska folket. Att ge människor information som kan hjälpa dem att genomskåda denna propaganda är också ett skäl till vänskapsarbetet.
I grunden har det koreanska folket och det svenska folket faktiskt gemensamma intressen: den nationella suveräniteten, försvaret av världsfreden och rätten att bygga ett samhälle utifrån det egna folkets önskemål och behov. Det är på dessa gemensamma intressen som vänskapsarbetet bygger.
Än en gång, tack för ert stöd för det arbetet!
CHRISTER LUNDGREN
Proletären 7, 2008