Kommunist om segregationen i Frankrike

– Staten sätter invandrarna i en omöjlig situation, säger Vincent Flament från franska Pôle de Renaissance Communiste som gästade Kommunistiska Partiets kongress i början av januari. För Proletären berättar han om den sociala bakgrunden till upploppen i Frankrikes förorter för två år sedan.

”Franska förorter i brand!” För drygt två år sedan sattes plötsligt storstädernas förorter i centrum i nyhetsrapporteringen. Men det krävdes tusentals antända bilar, nattliga upplopp och sammandrabbningar mellan ungdomar och polis för att segregationen i Frankrike skulle uppmärksammas, såväl på hemmaplan som i Sverige.

– Nicolas Sarkozy pratade om människorna som bor i förorten som ”pack”. En vecka senare var det eldar överallt, berättar Vincent Flament från organisationen Pôle de Renaissance Communiste som bildades för fyra år sedan i Frankrike (se faktaruta).

Dödsfall
Upploppen i de franska förorterna föregicks av två ungdomars död. Ziad och Banou tog sig in i en transformatorstation för att undkomma polisen. Där inne kom de i kontakt med strömförande ledningar och båda förolyckades.

Veckan innan hade Sarkozy, som vid den här tiden var inrikesminister, lovat att han ”utan förbarmande” skulle föra ett krig mot kriminaliteten i Paris förorter. Det var hårda tag som stod på den politiska dagordningen. Röster skulle vinnas med prat om ”upprensningar”, ”rengöring med högtryckstvätt” och batonger. Det är svårt att undgå att se likheter med den svenska högerregeringens retorik.

I dag är läget i de franska förorterna lugnare igen. Men det är svårt att avgöra hur lugnt.

– Media pratar inte längre om oroligheterna, men det innebär inte att allt är frid och fröjd. Första januari varje år är det en tävling mellan förorterna om vem som tänder eld på flest bilar. I år skrev tidningarna att det var färre bilar som brann. Men det har jag svårt att tro.  Sarkozy har stor makt över vad som skrivs i tidningarna och över vad som sägs i tv, säger Vincent Flament.

Ingen ny företeelse
Han har varit med förr när bilar sticks i brand i storstädernas ytterområden. I Frankrike är det ingen ny företeelse. Redan 1981 uppmärksammades de första upploppen i en fransk förort, i Les Minguettes i Lyon. Sedan dess har ett flertal områden hamnat i media av samma anledning. Och områdena där upploppen äger rum präglas alla av liknande problem: arbetslöshet, socialt utanförskap och diskriminering.

– Massarbetslösheten utgör grunden för den här frustrationen. Vi har alltid haft en stor invandring till Frankrike. Människor från Italien och Spanien och från Frankrikes gamla kolonier har länge utgjort en stor del av befolkningen i norra delen av landet. Så länge gruvorna var igång var det inget problem. Det var först när gruvföretagen började lägga ned verksamheten som problemen startade, berättar Vincent Flament.

Under 1970-talet började de segregerade områdena som i dag präglar Frankrikes storstäder att ta form, och samtidigt hårdnade politiken. I slutet av 1970-talet försökte president Valéry Giscard d’Estaing tvångsutvisa arbetskraft som kommit till Frankrike under högkonjunkturen. Det misslyckades.

Folkligt motstånd
I dag har president Nicolas Sarkozy sagt att polisen ska utvisa minst 25.000 papperslösa invandrare varje år. Annars väntar sanktioner. Huruvida Sarkozy kommer att lyckas med det d’Estaing misslyckades med återstår att se. Men det finns ett starkt folkligt motstånd mot den hårda invandringspolitiken, och Vincent Flament är en av kritikerna.

– Staten sätter invandrarna i en omöjlig situation. Efter att de levt och arbetat i Frankrike i flera år så vägras de plötsligt papper, de blir illegala och riskerar att skickas hem. Varje vecka organiseras det demonstrationer för de papperslösa, och för oss är det självklart att delta i de protesterna, säger han.

I demonstrationerna ställs det krav på lika rättigheter åt alla, och papper till de papperslösa. Kampen för invandrares och papperslösas rättigheter tar sig på så vis organiserade uttryck.

Mot etablissemanget
Samtidigt fortsätter ungdomarna i förorterna att bränna bilar. Deras ilska är mer diffus, och målet med deras handlingar är ofta inte formulerade. Ilskan riktas mot regeringen, den franska flaggan och allt som kan associeras med etablissemanget i stort.

Ibland innebär det att de frustrerade ungdomarnas agerande blir kontraproduktivt. När franska studenter tog gatorna i besittning i protest mot den förra regeringens politik som skulle leda till större orättvisa på universiteten, så gav sig ungdomar från förorterna in i vissa demonstrationer och stal telefoner och pengar.

– En del ungdomar i förorten hatar studenter. För dom symboliserar studenterna ett liv som de själva aldrig kan få, säger Vincent Flament som hoppas att förortens unga ska gå samman med andra som kämpar mot högerpolitiken.

Även i kampen mot EU så skapar segregationen och den sociala utsattheten klyftor som är svåra att överbrygga. EU-motståndare på vänsterkanten använder Frankrikes flagga vid sidan av de röda fanorna för att visa på vikten av den nationella självständigheten, gentemot EU:s överstatlighet.

– Men för många unga i förorterna symboliserar Frankrikes flagga bara Le Pen och polisbrutalitet, inte minst eftersom alla poliser bär en armbindel med flaggans färger. Hur ska vi kunna skapa en enighet i kampen mot EU när allt som förknippas med Frankrike också associeras med något dåligt, frågar Vincent Flament.

Nationella Fronten
Högerextremisten Jean-Marie Le Pen utgör symbolen för den franska främlingsfientligheten. Han fick över tio procent av rösterna i förra årets presidentval, och hans parti Nationella Fronten har fått en lika stor andel av rösterna de senaste valen.

– Sarkozy valdes på Nationella Frontens program, menar Vincent Flament som berättar att många av de förslag som Sarkozy driver igenom ursprungligen kommer från Le Pen.

Och Sarkozy är inte ensam om att flörta med främlingsfientliga krafter. Även Jaques Chirac har försökt fiska röster bland Le Pens anhängare. 1991 sade han i ett tal: ”Vad förväntar ni er från en fransk arbetare som tillsammans med sin hustru tjänar 15000 francs och som i grannlägenheten i sitt kommunala hyreshus ser en familjefar, tre eller fyra hustrur, ett tjugotal ungar som får ut 50.000 francs i socialbidrag utan att arbeta […] Lägg till oväsendet och lukten, och den franske arbetaren blir galen” (SvD 12/11, 2005).

– Vi måste ta kamp mot främlingsfientligheten, säger Vincent Flament.

Han poängterar att det är invandrarna som måste utstå kriminaliteten i förorterna, det är de som tvingas leva i de utsatta områdena.

– Den hänsynslösa exploateringen av invandrade arbetare, den nyliberala nedskärningspolitiken och arbetslösheten har skapat den sociala utsattheten. De föräldrar som har möjlighet sätter sina barn i skolor utanför förorterna och infödda fransmän har flyttat därifrån för länge sedan. Kvar blir alla de som inte har andra möjligheter.

Djup segregation
Situationen i Frankrike är svår. Segregationen är mycket djupare än vad den hittills hunnit bli i Sverige, även om Sverige på många sätt går i Frankrikes fotspår. Vincent Flament menar att samhällsklimatet i Frankrike får allt fler likheter med USA. Både USA och Frankrike har också en lång tradition av att utnyttja billig arbetskraft för farliga och slitsamma jobb. I USA handlar det om mexikaner, i Frankrike framför allt om marockaner.

– Invandrarna är de mest utnyttjade bland arbetarna, och de papperslösa invandrarna är de allra mest utsatta och exploaterade, säger Vincent Flament.

LISA ENGSTRÖM
Proletären 4, 2008


Pôle de Renaissance Communiste
Organisationens syfte är att på sikt starta ett nytt franskt kommunistparti. Idag har Pôle de Renaissance Communiste cirka 1.000 medlemmar. En del av dem är organiserade i dagens franska kommunistparti.