Hur djup blir världskrisen?
Så var det dags igen. Ericsson redovisar en vinst på 30,7 miljarder kronor för 2007, men det dög inte för näriga placerare. Aktien störtdök och vd:n Carl-Henric Svanberg fick genast blidka marknaden med ett sparpaket. 4.000 jobb skall bort, varav 1.000 i Sverige.
Det hela är makabert. Visst minskade vinsten något under 2007, men den är fortfarande gigantisk. Samtidigt ökade Ericssons omsättning från 179,8 till 187,8 miljarder kronor. Företaget växer, men det växer inte tillräckligt snabbt och framförallt växer inte vinsten för varje kvartal, så som krävs i det kapitalistiska chicken race som har maximal utdelning på kapitalet som enda drivkraft.
Därför straffas de anställda, de som förra året slet ihop smått obegripliga 30.000 miljoner kronor till ägarna. I ren vinst. Färre måste arbeta mer för att exploatörerna skall bli nöjda.
*
Vi har varit med om det förut, så överraskande är det inte. Men ändå en oroande varningssignal.
I några år har världskapitalismen präglats av en hygglig konjunktur, stimulerad av den snabba ekonomiska expansionen i länder som Kina och Indien. Det har gett goda tider för de svenska exportföretagen, vars vinster exploderat. En liten smula av denna framgångssaga har också tillkommit de anställda, inte i form av löneökningar, lönerna har inte på långa vägar hållit jämna steg med vinst- och produktivitetsutveckling, men väl i form av minskad arbetslöshet. Jobb som i lågkonjunkturen flyttades utomlands har stannat i Sverige.
En bieffekt av detta har varit bättre offentliga finanser och därmed ett uppehåll i de allra värsta uttrycken för social nedrustning.
Nu är konjunkturen på väg nedåt, vilket Ericssons krispaket är ett uttryck för. Försäljningen ökar men vinstmarginalerna krymper när konkurrensen på en avstannande världsmarknad hårdnar.
Det främsta uttrycket utgörs dock av finanskrisen i USA. En del förhoppningsfulla sk experter försöker tona ner allvaret i denna kris, men att situationen verkligen är allvarlig ges av att den amerikanska riksbanken, Federal Reserve, i två omgångar sänkte styrräntan med sammanlagt 1,25 procent under den sista veckan i januari.
Vet då att bara den första sänkningen var den största som genomförts i USA på 25 år.
Vi har varit med om det förut, så överraskande är det inte. Men ändå en oroande varningssignal.
I några år har världskapitalismen präglats av en hygglig konjunktur, stimulerad av den snabba ekonomiska expansionen i länder som Kina och Indien. Det har gett goda tider för de svenska exportföretagen, vars vinster exploderat. En liten smula av denna framgångssaga har också tillkommit de anställda, inte i form av löneökningar, lönerna har inte på långa vägar hållit jämna steg med vinst- och produktivitetsutveckling, men väl i form av minskad arbetslöshet. Jobb som i lågkonjunkturen flyttades utomlands har stannat i Sverige.
En bieffekt av detta har varit bättre offentliga finanser och därmed ett uppehåll i de allra värsta uttrycken för social nedrustning.
Nu är konjunkturen på väg nedåt, vilket Ericssons krispaket är ett uttryck för. Försäljningen ökar men vinstmarginalerna krymper när konkurrensen på en avstannande världsmarknad hårdnar.
Det främsta uttrycket utgörs dock av finanskrisen i USA. En del förhoppningsfulla sk experter försöker tona ner allvaret i denna kris, men att situationen verkligen är allvarlig ges av att den amerikanska riksbanken, Federal Reserve, i två omgångar sänkte styrräntan med sammanlagt 1,25 procent under den sista veckan i januari.
Vet då att bara den första sänkningen var den största som genomförts i USA på 25 år.
*
Som de flesta säkert vet skakas USA av en bolånekris, som alls inte beror på att människor som inte klarar av sina bolån tvingas gå från hus och hem, sådant tillhör kapitalismens obarmhärtiga logik, utan på att fallande fastighetspriser gör att banker och finansinstitut inte längre har täckning för sina lån. Så tvingades Bank of America i januari skriva ner en förväntad kvartalsvinst till hälften på grund av kreditförluster på över 5 miljarder dollar.
Man kan tycka att kopiöst rika bankers kreditförluster inte är mycket att orda om i en arbetartidning. Men glöm för all del inte att den svenska 90-talskrisen föregicks av bankkrisen, orsakad av sanslös kreditgivning på en just avreglerad kreditmarknad, och glöm inte heller att bankkrisen i Japan utlöste en nästan femtonårig recession.
Federal Reserves räntesänkning, liksom det stimulanspaket som George W Bush presenterade i samma veva, syftar till att lätta på detta tryck. I princip genom att öka en skuldsättning som i hushållssektorn redan uppgår till över 100 procent av BNP. Det kan hjälpa för stunden, men i det långa loppet är det en medicin som gör sjukan sjufallt värre.
Man kan inte avhjälpa en skuldkris genom att öka skuldsättningen, särskilt inte i ett USA som på alla nivåer lever på lånade pengar.
Det finns ingen anledning att spekulera i någon regelrätt finans-krasch i USA, typ den på Wall Street 1929, även om en sådan inte kan uteslutas. Men att USA är på väg in i en djup långkonjunktur är givet, varvid alltfler bedömare också talar om en långvarig recession.
”En fullskalig, utdragen recession i USA är nu oundviklig, med resten av världen dömd att dras ned i en allvarlig global inbromsning”, skrev till exempel brittiska Times i en kommentar till World Economic Forums möte i Davos i januari.
Detta bör påpekas. En recession i USA påverkar hela världen och inte minsta Kina, som byggt upp hela sin ekonomiska expansion på export till USA. Redan finns tecken på att den kinesiska tillväxten minskat kraftigt. Betänk då att både USA och Kina är viktiga marknader för svenska exportföretag och konsekvenserna här hemma är uppenbara.
Som de flesta säkert vet skakas USA av en bolånekris, som alls inte beror på att människor som inte klarar av sina bolån tvingas gå från hus och hem, sådant tillhör kapitalismens obarmhärtiga logik, utan på att fallande fastighetspriser gör att banker och finansinstitut inte längre har täckning för sina lån. Så tvingades Bank of America i januari skriva ner en förväntad kvartalsvinst till hälften på grund av kreditförluster på över 5 miljarder dollar.
Man kan tycka att kopiöst rika bankers kreditförluster inte är mycket att orda om i en arbetartidning. Men glöm för all del inte att den svenska 90-talskrisen föregicks av bankkrisen, orsakad av sanslös kreditgivning på en just avreglerad kreditmarknad, och glöm inte heller att bankkrisen i Japan utlöste en nästan femtonårig recession.
Federal Reserves räntesänkning, liksom det stimulanspaket som George W Bush presenterade i samma veva, syftar till att lätta på detta tryck. I princip genom att öka en skuldsättning som i hushållssektorn redan uppgår till över 100 procent av BNP. Det kan hjälpa för stunden, men i det långa loppet är det en medicin som gör sjukan sjufallt värre.
Man kan inte avhjälpa en skuldkris genom att öka skuldsättningen, särskilt inte i ett USA som på alla nivåer lever på lånade pengar.
Det finns ingen anledning att spekulera i någon regelrätt finans-krasch i USA, typ den på Wall Street 1929, även om en sådan inte kan uteslutas. Men att USA är på väg in i en djup långkonjunktur är givet, varvid alltfler bedömare också talar om en långvarig recession.
”En fullskalig, utdragen recession i USA är nu oundviklig, med resten av världen dömd att dras ned i en allvarlig global inbromsning”, skrev till exempel brittiska Times i en kommentar till World Economic Forums möte i Davos i januari.
Detta bör påpekas. En recession i USA påverkar hela världen och inte minsta Kina, som byggt upp hela sin ekonomiska expansion på export till USA. Redan finns tecken på att den kinesiska tillväxten minskat kraftigt. Betänk då att både USA och Kina är viktiga marknader för svenska exportföretag och konsekvenserna här hemma är uppenbara.
*
Spekulationer är som sagt inte nödvändiga. Det avgörande är att den kapitalistiska världsekonomin är på väg nedåt, med stora konsekvenser för extremt exportberoende länder som Sverige.
I sammanhanget skall påpekas att inflationen i både EU och Sverige för närvarande ligger över 3 procent, mot de 2 procent som stipuleras i den sk stabilitetspakten. Det är därvid inte förvånande att både Europeiska centralbanken och Sveriges riksbank ställer sig kallsinniga till krav på räntesänkningar för att stimulera ekonomin, som i USA. Direktörerna för dessa institutioner är tillsatta enkom för att bekämpa inflation och de tar detta uppdrag på fundamentalistiskt allvar.
Ericssons nedskärningspaket är en stormsvala som bär budskap om hårdare tider, med ökad arbetslöshet och därmed med fullt genomslag för högerregeringens cyniska attacker mot arbetslösa och sjuka. Men också med svåra effekter i offentlig sektor, där högerregeringens skattesänkningar i en lågkonjunktur omedelbart slår igenom i en ny våg av nedskärningar.
En dyster bild, kan tyckas. Men så bjuder inte kapitalismen och högerpolitiken på några ljusa framtidsutsikter. Sådana måste vi skapa själva. I kamp mot kapitalism och högerpolitik.
Proletären 6, 2008
Spekulationer är som sagt inte nödvändiga. Det avgörande är att den kapitalistiska världsekonomin är på väg nedåt, med stora konsekvenser för extremt exportberoende länder som Sverige.
I sammanhanget skall påpekas att inflationen i både EU och Sverige för närvarande ligger över 3 procent, mot de 2 procent som stipuleras i den sk stabilitetspakten. Det är därvid inte förvånande att både Europeiska centralbanken och Sveriges riksbank ställer sig kallsinniga till krav på räntesänkningar för att stimulera ekonomin, som i USA. Direktörerna för dessa institutioner är tillsatta enkom för att bekämpa inflation och de tar detta uppdrag på fundamentalistiskt allvar.
Ericssons nedskärningspaket är en stormsvala som bär budskap om hårdare tider, med ökad arbetslöshet och därmed med fullt genomslag för högerregeringens cyniska attacker mot arbetslösa och sjuka. Men också med svåra effekter i offentlig sektor, där högerregeringens skattesänkningar i en lågkonjunktur omedelbart slår igenom i en ny våg av nedskärningar.
En dyster bild, kan tyckas. Men så bjuder inte kapitalismen och högerpolitiken på några ljusa framtidsutsikter. Sådana måste vi skapa själva. I kamp mot kapitalism och högerpolitik.
Proletären 6, 2008