Grekiska PAME tar strid för systemskifte

Publicerad 16 juni 2010

Grekiska PAME har haft ett hektiskt halvår. Elva generalstrejker har
genomförts i protest mot vad som beskrivs som de hårdaste attackerna på
arbetarklassen någonsin i Grekland. Proletären har intervjuat tre
fackliga aktivister i PAME om utvecklingen och den fortsatta kampen.

– Ett är säkert: Om PAME inte fanns hade situationen för Greklands arbetarklass varit mycket värre.

Orden kommer från Giannis Tasioulas, ordförande för Byggnadsarbetarförbundets avdelning i Aten med 40.000 medlemmar. Vi möter honom och två andra grekiska fackliga aktivister, Giorgos Mastraggelis och Polyvis Tsirkas, i SEKO klubb 119:s lokal på Liljeholmens T-banestation i Stockholm.

De är inbjudna till Sverige som representanter för Alla arbetares militanta front (PAME) för att informera om utvecklingen i Grekland.

Uttalandet ovan om PAME:s betydelse är ingen överdrift. Organisationen är den drivande kraften i protesterna mot den socialdemokratiska Pasok-regeringens, EU:s och IMF:s ekonomiska stålbad.

– PAME har sedan december förra året organiserat elva generalstrejker. 5 maj samlade vår strejkdemonstration i Aten 100.000 personer. Samtidigt genomfördes demonstrationer i ytterligare 67 grekiska städer, berättar Giannis Tasioulas.

– Vi har sett många kvalitativa förändringar under den här perioden. Fler deltar i PAME:s aktiviteter och demonstrationer. Fack som inte är med i PAME har anslutit sig till vår linje. Fler kommer på möten där beslut om strejker tas.

Att det ekonomiska stålbadet väcker brett missnöje är en underdrift. Nedskärningarna i den offentliga sektorn slår hårt.

– Pasok genomför de hårdaste, mest barbariska åtgärder vi någonsin sett i Grek-land, säger Giannis Tasioulas och ger några exempel:

Minimilönen sänks från 740 euro till 650 euro. Den trettonde och fjortonde månadslönen, som till delar kompenserat grekerna för deras låga löner, tas bort. Pensionerna sänks. Momsen höjs. Samtidigt sänks företagsskatten.

En fråga som varit central i den svenska debatten är grekernas ”privilegier”. Till exempel har påståendet att grekerna går i pension vid 53 år eller till och med i 40-
årsåldern upprepats gång på gång.

Stämmer det att grekerna inte jobbar en dag efter fyllda 53 år?
– Nej, den officiella pensionsåldern är 65 år, svarar Giannis Tasioulas. Det är sant att vissa har haft möjlighet att gå i pension tidigare, men de är få. Däremot har de som arbetar inom yrken med tungt och hälsofarligt arbete kunnat gå i pension vid 60 år.

Till denna grupp räknas byggnadsarbetarna. Giannis Tasioulas konstaterar att arbetsförhållanden på grekiska byggen är andra än på svenska. Arbetarskydd existerar inte. Det är mer av tunga lyft och klättrande i byggställningar. Byggnadsarbetarna toppar statistiken över arbetsplatsolyckor med dödlig utgång.

– Nu ska den tidigare pensionen tas bort. Men vilken 65-åring orkar med jobbet på byggena?

Giorgos Mastraggelis är aktiv i grekiska Transport
och bussförare i lokaltrafiken i Aten. Han ger ytterligare ett exempel från den grekiska verkligheten.

– En bussförare kan gå i pension efter 35 års arbete. Den som jobbat oavbrutet sedan 18 års ålder kan alltså pensionera vid 53 års ålder, men pensionen blir då väldigt låg. Av 20.000 bussförare i Aten har kanske 30 eller 40 utnyttjat den möjligheten. Själv är jag 52 och har åtta år kvar innan jag arbetat 35 år.

Redan innan de aktuella försämringarna är den faktiska genomsnittliga pensionsåldern i Grekland 61,4 år. Det är högre än i många andra EU-länder. PAME:s representanter varnar för att många grupper, som ungdomar med flexibla anställningsformer, knappt kommer att få någon pension alls. Och de som väl får det kan få så lite som 360 euro i månaden.

För PAME:s del handlar den pågående kampen om två saker. Det ena är att göra motstånd mot de försämringar som genomdrivs av vad PAME kallar det svarta blocket, alltså regeringen, kapitalisterna, EU och IMF. Arbetarna ska inte betala krisen, ta pengarna från de rika istället.

Den andra och större uppgiften är att öka medvetenheten hos folket om behovet av ett systemskifte.

– Detta är en överproduktionskris till följd av anarkin inom det kapitalistiska produktionssystemet där målet är vinst, inte produktion utifrån folkets behov, säger Giannis Tasioulas. Vi är säkra på att det kommer en mycket djupare kris efter denna, och då kommer ännu fler försämringar att drabba oss.

PAME har under det senaste halvåret allt tydligare tryckt på att samhället och ekonomin måste underställas folkets behov och kontroll. Krisen kan inte lösas inom det kapitalistiska systemets ramar.

Giannis Tasioulas talar om socialisering av de stora industrierna, transportväsendet och bankerna, om en centralt planerad ekonomi. Han är liksom flertalet av de ledande aktivisterna i PAME medlem i Greklands kommunistiska parti (KKE).

– Det finns grupper i PAME som inte är kommunister. Men vi förenas kring att vi ser kapitalismen som orsak till problemen och vi förenas kring en gemensam kamplinje mot monopolkapitalet och imperialismen. Det finns bara en väg att gå och det är total konfrontation mot detta system.

PAME och de arbetare som vågar ta strid kämpar dock under svåra förhållanden. I Grekland finns inga strejkkassor, så varje strejkdag betyder mindre pengar i plånboken. Att arbetsgivare hotar de anställda med uppsägning vid strejk är vanligt.

– Det är en svår tid för grekiska arbetare, säger Giannis Tasioulas. Därför ser vi inte de som tvingas arbeta eller de som inte övertygats att ansluta sig till PAME som strejkbrytare.

Det förekommer också rena provokationer. Under strejken 5 maj gjorde högerextremister ett försök att mana PAME-demonstranter att angripa parlamentet med våld. Brandbomben mot banken där tre bankanställda dog är ett annat exempel.

– Staten och kapitalet försöker utnyttja sådana metoder mot massdeltagandet i demonstrationerna, säger Giannis Tasioulas. De bankställdas död var ett slag mot arbetarrörelsen. Vi måste få människor att se vem som tjänar på sådana händelser.

Ökad medvetenhet är inte tillräckligt för att få till stånd ett systemskifte. Ett stort problem är att den fackliga organisationsgraden i Grekland endast är 30 procent. PAME arbetar på att bli starkare på arbetsplatserna, vilket strejkerna bidrar till. PAME försöker samtidigt nå nya grupper, som unga med osäkra anställningar och invandrare som saknar fackliga traditioner från sina hemländer.

Efter elva generalstrejker, landsomfattande demonstrationer, ockupationer av offentliga byggnader och andra aktioner väntar nya protester. De riktas inte bara mot de konkreta försämringar som nu står i fokus. En viktig fråga är att försvara den nuvarande kollektivavtalsmodellen, som överheten försöker sätta ur spel. En annan är att stoppa fortsatta privatiseringar av offentlig verksamhet.

Finns det inte risk att folk blir besvikna när regeringen trots alla protester klubbar igenom försämring efter försämring?
– Jo, det finns en risk att människor känner att det inte spelar någon roll. Det finns ingen säkerhetsventil som kan skydda oss mot det, svarar Giannis Tasioulas.

Han återkommer till nödvändigheten av att skapa medvetenhet om att det inte räcker med att vinna den ena eller andra striden, utan att det handlar om att erövra makten.

– Vi måste bedriva mycket mer ideologisk kamp för att bemöta propagandan från kapitalisterna. För om vi inte lyckas höja medvetenheten kommer PAME att gå tillbaka och människor bli ännu mer besvikna.

Slutligen, har ni någon hälsning till Proletärens läsare?
– Vi vill återigen framföra den uppmaning som vi skrivit på våra banderoller: Europas folk, res er!

Patrik Paulov
Proletären nr 24, 2010


Fakta: Vad är PAME
?

Kommunistiskt initiativ
Alla arbetares militanta front (PAME) grundades 1999 på initiativ av Greklands kommunistiska parti (KKE). Kommunisterna är den dominerande politiska kraften i PAME, men där finns också vänstersocialdemokrater.

PAME är inget alternativt LO, utan en front som verkar inom den existerande fackliga apparaten. Anslutna till PAME är förbund, regionala fackliga organisationer, klubbar och enskilda förtroendevalda.

Vägrar klassamarbete
PAME:s klasskampslinje har fört fronten i direkt konfrontation med de socialdemokratiskt allierade ledningarna i offentliganställdas och privatanställdas landsorganisationer, ADEDY och GSEE. Den sistnämnda har förövrigt agerat strejkbrytare och saboterat PAME:s strejker.

PAME vägrar att demonstrera tillsammans med ADEDY och GSEE arrangerar alltid egna strejkdemonstrationer bakom egna krav  och med egna talare.

Inget alternativt LO
PAME representerar över 350.000 medlemmar och säger sig ha majoritet i de privatanställdas fackförbund. De offentliganställdas förbund domineras dock av socialdemokraterna.

PAME poängterar att dess målsättning inte är försöka ta över och radikalisera den nuvarande fackliga organisationen. Målet är istället att bygga arbetarrörelsen underifrån på arbetsplatserna för att ändra maktförhållandena i samhället. När det hettar till kommer nuvarande fackliga organisation att ställas åt sidan, menar PAME.

Bred allians
PAME står inte ensam som utomparlamentarisk kraft mot överheten. Den fackliga fronten samarbetar i en bred allians med bland andra PASEVE, som samlar egen- och småföretagare, PASY, som samlar små- och medelstora militanta bönder och studentorganisationen MAS.

Mot imperialismen
PAME anser att Grekland bör lämna alla imperialistiska organisationer, som EU, IMF och Nato.

I de senaste landsomfattande protesterna mot regeringens politik 1 juni valde PAME att också vända sig mot Israels barbariska attack på frihetsflottans konvoj till Gaza.