Hoppa till huvudinnehåll
Av

För fred och solidaritet - mot imperialism och krig

Ibland är politiken kännbar in på huden. Ibland ger det vetenskapliga vika för det känslomässiga. Den nyss avslutade Världsungdomsfestivalen i Venezuela var ett sådant tillfälle.




Revolutionär Kommunistisk Ungdoms delegation på 33 personer
luftlandsattes i ett land och i en verklighet vi aldrig kommer att
glömma. Festivalen var en vitamininjektion av politisk inspiration.
Efter hundratals möten, seminarier, konserter och kulturkvällar har
både RKU och internationalismen stärkts. Möten som behandlat allt från
segern över fascismen, bomberna över Hiroshima och Nagasaki, arbetsrätt
och facklig kamp till hip-hopens roll i kampen i Latinamerika.
Festivalen var fullspäckad av aktiviteter för alla intressen.



Detta var den sextonde Världsungdomsfestivalen och den kunde inte ha
ägt rum på en mer välvald plats. I Venezuela sammanföll det egna
landets kamp för socialism och utveckling med festivalens budskap om
antiimperialism och motstånd. I ett land där folklig massmobilisering
bara för ett par år sedan slagit tillbaka ett USA-lett kuppförsök
samlades i början av augusti 15.000 ungdomar från 144 länder på fem
kontinenter, representerande 458 organisationer. En mänsklig atombomb,
sammanpressad av motståndsvilja, som Venezuelas president Hugo Chávez
själv karakteriserade festivalen. Det var upplagt för succé.



Den svenska delegationen var överlägset störst från de skandinaviska
länderna och när vi tågade förbi Chávez och festivalledningen under
invigningsceremonin kunde ingen undgå att lägga märka till RKU:s
smattrande fanor. Beröm för vackraste blocket kom från både den
vietnamesiska delegationen och det venezuelanska nationalgardets
säkerhetsansvarige.



I festivalens öppningstal satte presidenten Hugo Chávez årets festival
i ett politiskt sammanhang och beskrev den process från kampen mot
fascismen på fyrtiotalet som var själva festivalrörelsens vagga, över
den kinesiska och vietnamesiska revolutionen och befrielsekrig till de
senaste progressiva sydamerikanska exemplen på folkiga segrar. Och han
svävade inte på målet: Venezuela går mot socialism. En socialism för
det tjugoförsta århundradet som enda alternativet till ”det
kapitalistiska vansinnets högsta stadium” som Chávez kallade
nyliberalismen genom att parafrasera Lenin.



Ett särskilt tema för årets festival var också solidariteten med det
venezuelanska folket och kunskap om dess resning mot USA-imperialismen.
Vårt budskap till Venezuelas folk, som vi ofta fick upprepa i
talkörsform var kort och gott: ¡Chavez amigo, los suecos están contigo!
Chávez kamrat, svenskarna står bakom dig.



Alla håller dock inte med om detta och väl hemma läser vi i Svenska
dagbladet att LUF:s Fredrik Malm kallat festivalen för ett ”globalt
antidemokratiskt forum” och anklagat Chávez för statskuppsmakeri. Vad
är det då som gör att Venezuela och festivalrörelsen tilldrar sig vårt
gillande och liberalernas starka ogillande?



Kan det vara att Venezuela ökat det statliga uttaget av inkomster från
olja, för investering i den sociala sektorn. Eller det faktum att
Chávez vunnit tio val och folkomröstningar? Eller irriterar sig de
svenska liberalerna på de jordreformer som ger staten möjligheter att
expropriera obrukad jord, till förmån för jordlösa. Eller är det
utbildningsreformen och fördubblingen av utbildningsanslagen för att
tillhandahålla skolutbildning för en miljon barn?



Det allra mest irriterande måste ändå vara den kostnadsfria sjukvården
för alla – finansierad genom oljeintäkter. Det är ett sannerligen ett
digert brottsregister.



*




Under festivalen fick deltagarna också besöka de eländiga
fattigkvarteren i Caracas och med egna ögon se alla nya satsningar och
den bolivararianska revolutionens sociala ingenjörskonst. Ta i hand med
några av de närmare 20.000 kubanska läkare och sjuksköterskor som
arbetar gratis på nybyggda vårdcentraler i utbyte mot olja. Träffa
vuxna människor, utan tänder i munnen, som lärt sig läsa och skriva.
Det är intryck man inte tar ifrån de tiotusentals festivalbesökarna.
För lyckan i de ögonen ljög inte. Festivalens budskap om socialism och
solidaritet blev konkret genom att hela det venezuelanska samhället
ställde upp sig för att visa upp sina framgångar.



Den tanke som bränt sig kvar efter festivalen är att socialismen måste
vara konkret för att överleva eller ens komma till. Konkreta
förbättringar: bröd, fred och jord eller sjukvård, alfabetisering och
utbildning. Inget drömmande. Inget flum eller illusioner. Denna realism
i det venezuelanska samhället satte också sina spår på diskussionerna
under festivalen. De stolta proklamationerna hade fått ge vika för
deltagarländernas konkreta problem och framgångar.



Vi får också veta av de volontärer som arbetade gratis under festivalen
med att ta hand om de utländska delegationerna att dessa reformer var
de första att angripas under överklassens kupp mot Chávez 2002. Man
upphävde omedelbart förutom nationalförsamlingen även de 49 lagar för
ökad samhällskontroll över ekonomin, omfördelning av tillgångarna och
inskränkningar i den privata äganderätten för det allmännas bästa, som
nationalförsamlingen instiftat. Samma överklass som Malm och Liberala
ungdomsförbundet redan tidigare har genomfört en osmaklig demonstration
för.



*




”I Venezuela för vi ett krig, men vi invaderar inte andra länder eller
kränker deras suveränitet… vårt krig riktar sig mot misär och
fattigdom”, säger Hugo Chávez.



Jag vet inte hur det kändes när de första familjerna flyttade in i det
svenska miljonprogrammets nybyggda lägenheter men något liknande bör
vara fallet för de venezuelaner som genom de sociala
bostadsbyggnadsprojekten har fått möjlighet att flytta från slummen
till lägenheter med rinnande vatten. I ett sånt område i Mirande en bit
utanför Caracas inkvarteras också flera utländska delegationer,
däribland den svenska. Även om bostadsbyggandet inte kommit lika långt
som andra projekt är vetskapen om att när vi lämnar festivalen och
reser hem kommer här att flytta in familjer för vilka kampen gett
konkreta resultat.



Intrycken är många från Venezuela men det grundläggande är att det
konkreta är det enkla. Att politiken måste vara konkret för att vinna
gehör. För det handlar i grunden om konkreta motsättningar och om
konkreta grundläggande mänskliga behov.



Festivalen får inte ta slut manade Chávez delegaterna på den
antiimperialistiska tribunalens sista dag. Vi måste som en mänsklig
atombomb föra vidare erfarenheterna, diskussionerna och slutsatserna
från festivalen. Det lägger ett ansvar på oss svenska festivalbesökare;
allt som ligger i luften måste precis som i Venezuela förvandlas till
handling.



Och han gav oss alla ett konkret förslag: Ville vi köpa olja av
Venezuela var han inte främmande för den idén. ”Vi skickar två
oljetankers per dag till fienden, vi skulle kunna skicka dem någon
annanstans”, sa han och möttes av ett oerhört jubel från de 15000 på
läktarna. Sedan vände han sig särskilt till den amerikanska
delegationen och uppmanade dem att bilda afro-amerikanska oljebolag i
sina stadsdelar så att han kunde sälja olja direkt till dem och slippa
smörja de stora oljebolagen. Iden låter vansinnig, men så är också
Chávez en politisk innovatör som ser till vad som kan göras och utmanar
och går utanför den roll som USA vill tilldela honom. Det gör både Bush
och de svenska liberalerna galna.



Väl hemma är detta den starkaste känslan. Ska vi kunna komma vidare
räcker det inte med den teoretiska övertygelsen, eller moralen. Kampen
måste kryddas med intryck och med hat, då blir motståndet värdigt. Det
uppfylldes i Venezuela men vi måste också precis som venezuelanerna
lära oss att våga vinna.



Martin Schibbye

Proletären 34, 2005