Finska vårdkonflikten visade kollektivets styrka

Som tidigare rapporterats i Proletären är vårdkonflikten i Finland mellan vårdfacket Tehy och arbetsgivarna över. Lönehöjningar på 22 till 28 procent under fyra års tid är inte fy skam och bevisar återigen att arbetarkollektivet är starkare än den enskilde löneförhandlaren.

Det är dock långt ifrån sanningen att säga att detta skulle vara början på slutet för den finska vårdens kris.

Den borgerliga regeringen och statsminister Matti Vanhanen höll sitt ord och ger inga pengar för att finansiera vårdarnas lönehöjningar. Det ska kommunerna själva klara av, vilket med största sannolikhet betyder att kommunskatten och patientavgiften höjs, samtidigt som pengar måste tas från annan kommunal verksamhet.

Med säkerhet är detta ett försök av regeringen att få människor att rikta sin ilska över ökade kostnader mot de vårdanställda och skapa en misstro mot kollektiva kampåtgärder.

Det må vara hur som helst med det, budskapet är dock klart. Ska de vårdanställdas löner öka, ska det minsann betalas av dem själva och det arbetande finska folket, inte av arbetsköparna. Som om det saknades andra platser att ta pengar från. Borgarna förblir sig själva närmast.

Kunde nått längre
Åsikten bland många vårdanställda är också att i den situation som var, med majoriteten av den finska befolkningen bakom sig och stor enighet bland Tehys medlemmar, att man kunde ha nått längre om man verkligen hade gått igenom med uppsägningarna.

Lösningen kom nu dagen innan den kollektiva massuppsägningen skulle gå i kraft och många börjar tvivla på om kampviljan hos Tehyledningen var så stor som hos medlemmarna.

Trots den betydliga löneökningen kom regeringen och arbetsgivarna relativt billigt undan och genom att förlänga löneavtalets längd från sedvanliga 2,5 till fyra år så lyckades man köpa sig arbetsfrid över nästa val, samtidigt som man självklart måste se lönehöjningarna i proportion till den ökade avtalstiden.

Vidare är det inte helt givet att man får ut de lönehöjningar som proklamerades när konflikten var över. I avtalet ryms nämligen krav på effektiviseringar som, om de inte uppfylls, gör att vissa procentsatser uteblir. Vi vet att effektiviseringar, trots ordets inneboende positiva betydelse, i en marknadsekonomi betyder att pengar ska sparas och tempot höjas. Att Tehyledningen sen själva går ut med dessa ”överpositiva” siffror hör inte till ett fackförbunds uppgifter. Sånt sysslar arbetsgivare med.

Viktig lärdom
Vad man dock ska ta med sig från denna konflikt och som kan vara till nytta för svenska sjuksköterskor och vårdanställda är beviset på kollektivets styrka.

Undertecknad, som även har jobbat inom den svenska vården, minns individuella lönesamtal där man stångade sig blodig utan att komma någon vart lönemässigt, trots att man kunde bemöta chefens alla argument. Individuell lönesättning är ett nedåtköp och måste bekämpas.

OSKAR WIGREN
Proletären 48, 2007