En världsekonomi i kris?

Fastighetskris, konkursande banker och stora svängningar på valutamarknaden. Många symptom visar på det djupt osunda – och ohållbara – i den kapitalistiska ekonomin världen över.

I USA har ett par hundra mindre hypoteksbanker gått i konkurs, sedan deras kunder inte kunnat betala tillbaka sina lån. Citigroup, en bankkoncern med drygt 330000 anställda i över 100 länder och med ca 200 miljoner kundkonton, har fått se sin vinst minska med 60 procent under det tredje kvartalet i år. Andra internationella storbanker som UBS (Union Bank of Switzerland) och BNP Paribas noterar förluster på många hundra miljoner dollar eftersom överbelånade kunder inte kan betala sina amorteringar och räntor. Två tyska banker med mycket pengar utlånade till bostadsköp i USA gick nyligen i konkurs och ”räddades” genom att den tyska staten sköt till pengar så att andra banker kunde ta över deras verksamhet. Den brittiska banken North Rock fick i förra månaden räddas med ett nödlån från Bank of England på tre miljarder pund (ca 40 miljarder kronor).

Sjunkande order på bilar, flygplan, teleutrustning och bostäder, framför allt i USA, fullkomnar bilden av en kapitalistisk ekonomi, som inte alls mår bra.

Få investeringar
Den djupare orsaken till det som nu sker är inte någon enskild händelse eller påverkan utifrån utan finns att söka i hur det kapitalistiska systemet fungerar.

När kapitalistiska företag redovisar sina – allt oftare jättelika – vinster, brukar ledningarna hänvisa till behovet av investeringar. Men det är bara en liten del av vinsterna som används till investeringar. I Sverige, till exempel, utgjorde investeringarna runt 1950- och 1960-talen närapå 30 procent av bruttonationalprodukten, BNP. I dag och sedan ett par decennier har den siffran nära halverats.

Orsaken är att kapitalisterna märker att det blir allt svårare att öka eller rentav bibehålla lönsamheten från nya investeringar. Vinsterna kan öka i kronor räknat, men uttryckt i procent av satsat kapital, ”räntan på pengarna”, tenderar de att sjunka.

Orsaken till det är i sin tur att förhållandet mellan det som ibland kallas realkapital (maskiner, byggnader, transportmedel etc) ökar relativt det som satsas på det levande arbetet, dvs löner för produktivt arbete. Jämför till exempel förhållandet mellan investeringarna i realkapital och arbetslöner inom skogsavverkningen för 100 år sedan och i dag. Då: en armé av skogshuggare med yxor och sågar och naturen (floder) som transportmedel. I dag: ett fåtal arbetare med maskiner i eller nära miljonklassen samt landsvägstransporter.

Kapitalets organiska sammansättning har ökat, inte bara inom skogsnäringen utan inom all av- och tillverkningsindustri.

Kvar i kassakistan
Detta får till resultat att vinsten, uttryckt i procent av det totala satsade kapitalet, tenderar att sjunka. Tenderar eftersom kapitalisterna genom relativa lönesänkningar, nedskärning av antalet anställda, utflyttning till låglöneländer, arbetskraftimport av lågbetald arbetskraft etc, hela tiden strävar efter att minska produktionskostnaderna.

Tendensen till sjunkande ”ränta” på satsat kapital kallas med marxistiskt språkbruk för profit-kvotens tendentiella fall och kan ganska lätt förklaras med hjälp av arbetsvärdeläran, som säger att allt nytt tillskapat värde kommer ur det levande arbetet.

Den moderna – inte den äldre – borgerliga nationalekonomin förnekar arbetsvärdeläran och kan inte förklara profitkvotens tendentiella fall. Dock går det inte att förneka att det sker. Fenomenet kallar man då för ”marginal productivity of capital”, vilket betyder att den marginella tillväxten av produktivitet inte ökar i proportion till tillväxten av realkapital.

När nu kapitalisterna på grund av svårigheten att upprätthålla vinst- eller profitkvoten, blir alltmer återhållsamma med de produktiva investeringarna, så betyder det att alltmer pengar blir liggande kvar i deras kassakistor.

Kapitalismens innersta väsen är att kapitalet skall växa. Därför hittar de på alternativa satsningar i stället för investeringar.

Berg av skulder
Ett sätt är att köpa andra företag. Ett annat är spekulation i en oändlig rad av olika ”instrument” – obligationer, optionpher, terminer, derivat etc etc. Valutor är ett annat. Ytterligare ett annat och allt vanligare sätt är att låna ut pengarna.

Den kapitalistiska ekonomin bygger på ett ofantligt berg av skulder.

Det gäller i särskilt hög grad USA, som i dag är världens i särklass mest skuldsatta land.

I sin iver att hitta placering för sina pengar, har kapitalisterna via banker och andra kreditinstitut tvingats att låna ut till alltmer osäkra låntagare. Sådana lån kallas på engelska för subprime, (”under prima”). Det är låntagare, vilkas återbetalningsförmåga kan ifrågasättas, men som i gen-gäld får betala en ”riskpremie” i form av högre ränta – vilket naturligtvis gör att deras återbetalningsförmåga blir ännu sämre.

Det är dessa lån som nu i stor utsträckning fallerat i USA. Det har medfört att många fastigheter i USA får säljas på exekutiva auktioner, och att fastighetsbeståndet som helhet blir lägre värderat. Det betyder i sin tur, att det blir svårare att låna pengar med fastigheter som säkerheter, vilket i sin tur också betyder att möjligheten att konsumera försvåras. Dyrare, så kallade varaktiga konsumtionsvaror som bilar, båtar, hemelektronik och annat kommer inte att kunna säljas i samma utsträckning som när fastighetspriserna hela tiden steg. I USA utgör konsumtionen ca 70-80 procent av BNP, samtidigt som den till mycket stor del är skuldfinansierad. Skulle konsumtionen sjunka, får det allvarliga följder för hela ekonomin.

Börsen faller
Risken för att flera företag kommer att hamna i svårigheter gjorde att aktiebörsen, också den till stor del skuldfinansierad, föll. Och dras väl proppen ur den tunnan kan det gå fort utför. Därför ingrep USA:s centralbank, Federal Reserve, snabbt med en räntesänkning, vilket gjorde att börsen på Wall Street inte bara återställdes utan till och med noterade ett rekord, ett sk all-time-high.

Men resultatet är att på detta sätt har centralbanken inte avvärjt utan möjligen bara skjutit upp att kreditbubblan brister.

Den totala skuldsättningen i USA i dag uppgår till över 40 biljoner (40.000 miljarder) dollar! Det motsvarar nästan fem gånger landets BNP.
Alltfler tvivlar nu på att denna skuldsättning, som varit en förutsättning för den ekonomiska tillväxten inte bara i USA utan i hela den kapitalistiska världen, någonsin kommer att kunna betalas tillbaka.

Inte minst gäller det dem utanför USA som genom sina lån gjort det möjligt för USA att i decennier importera mer – efterhand mycket mer – än vad landet exporterar.

Fordringsägare
USA:s största fordringsägare återfinns i Asien. Kina har fordringar i USA-dollar på 1.300 miljarder; Japan på nära 1.000 miljarder. Även andra länder som Thailand, Burma och Vietnam har fordringar på USA.

Om ekonomin i USA på grund av den ohållbara skuldsituationen inom landet nu går mot en period av ekonomisk tillbakagång, hur går det då med dessa fordringar?

Till att börja med visar det sig att allt färre nu är beredda att låna ut till USA, dvs ta emot dollar som betalning. Dessutom försöker de som har dollartillgångar prångla ut dem på valutamarknaden genom att växla in dollar mot andra valutor och/eller ädla metaller. Med större utbud och mindre efterfrågan på dollar så sjunker dollarns värde, vilket inte minst har märkts i förhållandet mellan dollarn och den svenska kronan, där kursen i fredags var kr 6,40 för en dollar.

När EMU-valutan euro introducerades år 1999 fick man betala 0,80 dollar för en euro. I dag tvingas men betala omkring 1,40 dollar och det mesta tyder på att det snart blir mer.

Det betyder i sin tur att det blir allt svårare för europeiska företag att exportera till USA.

En bilköpare i USA som för några år sedan köpte en bil från Sverige fick mer än elva svenska kronor för varje dollar han betalade. I dag (fredags) får han alltså bara 6,40 kronor. Han får således i dag betala drygt 40 procent mer för den svenska bilen än för några år sedan.

Naturligtvis är detta hotfullt inte bara för Volvo och andra biltillverkare utan för all exportindustri.

Tyskland, som är det land i Europa som har den största exporten till USA, har redan märkt av en nedgång. På så sätt kommer dollarfallet, vilket är oundvikligt, att även indirekt påverka svensk export, eftersom Tyskland är en viktigare exportmarknad för Sverige än vad USA är.

Svagare dollar
Att dollarn har kunnat behålla sin ställning som internationellt betalningsmedel så länge har inte minst berott på att oljeexporterande länder velat ha betalt i dollar. Nu håller det förhållandet på att spricka. Iran kräver i dag betalning i euro till 65 procent för sin oljeexport och till 20 procent i japanska yen. Resterande 15 procent är i dollar, men Irans regering har deklarerat att man tänker kräva att även denna del av exporten betalas i något som har ett pålitligt värde. Qatar har sagt att man inte längre vill ta emot dollar.

Att Vietnam (med dollarfordringar på ca 40 miljarder) också har bestämt sig för att inte ta emot fler dollar har i sig kanske inte någon dramatisk betydelse, men kan vara ett tecken på en förestående ”run on the dollar” (massflykt från dollar) och har därför väckt uppmärksamhet.

Saudiarabien, som inte minst av politiska skäl har varit lojal mot dollarn, väckte också uppmärksamhet när man i stället för att som vanligt följa USA:s senaste räntesänkning beslöt att lämna sin ränta oförändrad. Det betyder att den saudiska valutan kommer att stiga i förhållande till dollarn, vilket kommer att fördyra importen av olja till USA.

Det är mycket som tyder på att USA:s dagar som ekonomisk stormakt nu snabbt närmar sig slut. Proletären kommer naturligtvis att följa utvecklingen, som även kommer att få konsekvenser för den svenska ekonomin.

BERTIL KILNER
Proletären 44, 2007