Bakom striderna i Libanon

De strider i Libanon som inleddes förra veckan hänger samman med de senaste årens växande motsättningar. Parallellt med mindre interna våldsutbrott har landet befunnit sig i en politisk pattställning sedan oktober 2006. Då beslutade ministrarna från den Hizbollahledda alliansen att lämna regeringen och gå i opposition. Sedan november 2007 saknar landet också president då parlamentet skjutit upp valet av en ny sådan vid nitton tillfällen.

Konflikten handlar i grunden inte om motsättningar mellan Libanons arton olika etniskt-religiösa grupper, vilket ofta brukar påstås. Nej, den handlar främst om huruvida Libanon ska underkasta sig USA:s och Israels planer för att skapa ett nytt Mellan-östern eller göra motstånd mot dessa.

Frågan om motståndet
På den ena sidan står den libanesiska regeringen under ledning av mångmiljardären och sunniten Saad Hariri samt drusledaren Walid Jumblat. Den kompenserar sitt begränsade folkliga stöd med massiv uppbackning från bland andra USA och Saudiarabien. I regeringen ingår också kristna extremhögerpartier som i årtionden samarbetat med Israel, och det trots att israelerna vid  flera tillfällen ockuperat och bombat Libanon sönder och samman.

Oppositionens dominerande kraft är det shiitiska Hizbollah. Det har nära relationer med USA-fienderna Syrien och Iran och är Libanons starkaste politiska rörelse. Allierade med Hizbollah är det största kristna partiet, Fria Patriotiska rörelsen, men också mindre organisationer från andra etniskt-religiösa grupper.

En huvudfråga i konflikten mellan de två lägren handlar om det libanesiska nationella motståndet, som grundades i kampen mot den israeliska ockupationen på 1980-talet. Hizbollah spelar en ledande roll i detta och menar att så länge Israel ockuperar delar av Libanon och så länge hotet från Israel består måste motståndsrörelsen behålla sina vapen.

Hinder för USA:s planer
Detta utgör ett allvarligt problem för USA:s och Israels intressen i den oljerika regionen. Som uttalat antiimperialistisk och pro-palestinsk rörelse, och dessutom både välorganiserad och välbeväpnad, är Hizbollah ett av de största hindren för supermaktens strävanden att kontrollera Mellanöstern. Att Hizbollah sommaren 2006 lyckades stå emot och slå tillbaka den fruktade israeliska arméns angrepp tydliggör varför imperialismen ser det som nödvändigt att avväpna det libanesiska motståndet.

Det är i detta sammanhang förra veckans sammanstötningar ska ses. Den utlösande faktorn var att regeringen onsdag 7 maj förklarade att Hizbollahs markbaserade telekommunikationsnät är ett hot mot Libanons suveränitet och därför är olagligt och ska avvecklas. Hizbollahledaren Hassan Nasrallah likställde åtgärden med en krigsförklaring mot den libanesiska motståndsrörelsen.

Som exempel förklarade Nasrallah att det under Israels angrepp 2006 var detta telekommunikationsnät som gjorde att moståndet kunde stå emot den betydligt starkare angriparen. Detta garanterade nämligen att kommandokedjan mellan den militära ledningen och de stridande hela tiden fungerade.

Att avveckla detta kommunikationssystem vore detsamma som att avväpna motståndet och göra Libanon försvarslöst inför framtida aggressioner. Landets svaga armé saknar kraft att fylla denna uppgift.

Regeringsmötet förra veckan beslutade samtidigt att sparka den militäre säkerhetschefen vid Beiruts internationella flygplats. Enligt Nasrallah har regeringen länge försökt få Hizbollah att acceptera att brigadgeneral Wafiq Shqeir byts ut, eftersom han anses stå i vägen för att låta amerikanska och israeliska säkerhets-tjänster etablera sig på flygplatsen. Hizbollah varnar för att om denne officer avsätts kommer också andra höga militärer som försvarar Libanons nationella intressen att bytas ut.

Krigsförklaring
På en presskonferens dagen efter regeringsmötet slog Hassan Nasrallah fast att motståndet inte accepterar en avväpning. Han förklarade att Hizbollahs aktioner inte var ett försök till statskupp, att striderna inte handlade om etniskt-religiösa motsättningar samt att Hizbollah och oppositionen varken kan eller vill styra Libanon själva. Tvärtom poängterade Nasrallah att alla politiska fraktioner i landet måste samarbeta och finna en politisk lösning på krisen.

I de senaste striderna har det tydligt visat sig att regeringspartierna åter byggt upp sina egna väpnade miliser. Men deras försök att med vapen slå tillbaka Hizbollah visade sig snabbt vara omöjligt.

Den mångårige Mellanösternkorrespondenten och Beirutbon Robert Fisk konstaterar i brittiska Independent att den libanesiska regeringen, som sitter i det belägrade högkvarteret i Beiruts Down Town, har ungefär lika mycket auktoritet och kontroll över sitt land som den irakiska regeringen i gröna zonen i Bagdad.

Problemen kvarstår
Vissa inom regeringen inser dess svaga position och menar att man bör dra tillbaka besluten angående telekommunikationsnätet och säkerhetschefen. Andra vägrar. En viktig faktor är att den libanesiska armén, som består av människor från alla politiska och etniskt-religiösa grupper, har förklarat att den inte tänker genomföra besluten och inte tänker ta strid mot Hizbollah.

I den nuvarande kraftmätningen är det tveklöst så att motståndet visat sin styrka och blottlagt regeringssidans svaghet.

Arabförbundet har erbjudit sig att medla. Men även om parterna för stunden kan sluta en uppgörelse kvarstår konfliktens huvudorsak, nämligen USA:s och Israels behov att en gång för alla göra sig av med det libanesiska motståndet.

PATRIK PAULOV
Proletären 20, 2008