Hoppa till huvudinnehåll
Av
Utrikesskribent

al-Jaziras nyheter retar makthavarna

1996 startade arabiska al-Jazira sina tv-sändningar från Qatar. Satellitkanalen har genom sin revolutionerande nyhetsrapportering vunnit förtroende från tiotals miljoner människor världen över samtidigt som den retat gallfeber på makthavarna i både västvärlden och Mellanöstern. USA:s förre president George W Bush såg kanalen som ett så allvarligt hot att han till och med funderade på att bomba dess högkvarter. Följande reportage från al-Jaziras högkvarter i Qatars huvudstad Doha gjordes av Proletärens Patrik Paulov 2006. Det var samma år som kanalen firade sitt tioårsjubileum och för första gången började sända på engelska.


”Det var en chockerande nyhet. Det är fruktansvärt att de som talar om att sprida demokrati och yttrandefrihet vill bomba en oberoende tv-station.”

Yasser Thabet, nyhetsproducent på al-Jazira, skakar på huvudet och påpekar att kanalen endast sköter sin uppgift och tänker fortsätta med det – även om det upprör den amerikanske presidenten.

I tv-huset i utkanterna av Qatars huvudstad Doha är aktiviteten livlig. Inslagen från ungdomsprotesterna i Frankrike och USA:s offensiv i Irak skickas till kontrollrummet, nyhetspresentatören har intagit sin plats inför nästa sändning och Yasser Thabet diskuterar med journalisterna på redaktionen.

– När al-Jazira startade hade vi 200 till 250 anställda. Nu [mars 2006] har vi 1.200 till 1.300. Det är många, men jag har hört att BBC har 12.000, säger vår guide i tv-huset, Mohd al-Ghfri på avdelningen för internationella relationer.

– Här arbetar folk från Irak, Palestina, Jordanien, Sudan och andra länder. Få kommer från Qatar.

Kanalens snabba tillväxt har tvingat fram en utbyggnad. I somras invigdes de lokaler där kanalens hjärta, nyhetsredaktionen, är belägen. Nyhetssändningarna, där redaktionens moderna datorer och tv-skärmar skymtar bakom programledaren, når idag nästan 40 miljoner tittare.

– al-Jaziras succé bygger på att människorna fått förtroende för kanalen. När vi bevakar krig och konflikter intervjuas alla sidor. Vi var de första i arabvärlden som gjorde så, säger Yasser Thabet.

– När vi rapporterat från till exempel krigen i Afghanistan och Irak har vi velat hjälpa tittarna att förstå vad som verkligen händer. Att se nyheterna ska inte vara “tv-shopping” med snabba klipp, vi vill förklara på djupet.

Det Yasser Thabet uttrycker borde inte vara särskilt kontroversiellt. Ändå har al-Jaziras nyhetsbevakning orsakat en enorm vrede i många läger. Stationens utlandskontor har attackerats, flera journalister har dödats och fängslats och anklagelser om stöd till terrorism är ett återkommande inslag.

Låt oss gå tillbaka i tiden, till hur det hela började.

Idén om en självständig arabisk tv-station kom ursprungligen från journalister på BBC:s internationella avdelning. Ett kortvarigt projekt i samarbete med en saudiskägd satellitkanal kollapsade våren 1996, efter att tittarna fått se en offentlig avrättning.

När de saudiska pengarna försvunnit och BBC dragit sig tillbaka stod journalisterna arbetslösa. Då tog emiren av Qatar, Hamad bin Khalifa al-Thani, upp den kastade handsken. Han erbjöd pengar, vilket oljestaten Qatar har gott om, och han erbjöd kanalen att ha sitt säte i Doha. I november 1996 startade de första tv-sändningarna under namnet al-Jazira, halvön.

al-Jazira vann snabbt stora tittarskaror i arabvärlden, tack vare att man gjorde tv på ett nytt sätt och trotsade tidigare tabun. Kanalens reportrar valde att intervjua alla sidor och låta tittarna själva ta ställning. De arabiska mer eller mindre diktatoriska ledarna granskades och kritiserades, vilket var otänkbart i de nationella arabiska tv-kanalerna. Till och med israeliska ministrar fick ge sin syn på Palestinakonflikten, också otänkbart i andra arabiska medier.

– Vi talar med regeringar, oppositionella och representanter för olika rörelser. Alla har rätt att föra fram sin åsikt. Vi tar upp alla ämnen, inte bara politik, utan också religion och kultur. Ingenting är tabu för oss, säger Yasser Thabet.

Som väntat följde en kritikstorm från de arabiska regeringarna, så fort de inte gillade rapporteringen. I väst välkomnades däremot kanalen som en frihetens röst i en omgivning av förtryck.

Så inträffade terrordåden 11 september 2001, och synen på den oberoende, utmanande satellitkanalen förändrades.

När bomberna föll över Afghanistan var al-Jazira ensamt om att ha reportrar på plats i landet. CNN, BBC och nationella tv-kanaler, även SVT, sände al-Jaziras bilder, vilket gjorde namnet känt världen över.

Vad som väckte uppmärksamhet var att al-Jaziras rapportering lade stor vikt vid hur det afghanska folket drabbades av USA:s och Storbritanniens anfallskrig. Utan censur eller försköning visades bilder på de civila offren, på döda barn och kvinnor, som inte ens Bush och Blair kunde påstå hade något att göra med att tusentals amerikaner dog 11 september.

Tittarnas förtroende för tv-stationen stärktes, medan krigshökarna i väst förfasades över att någon kritiskt granskade deras handlingar. än värre blev det när kanalen sände en intervju med Usama bin Ladin.

Trots att al-Jazira aldrig hindrat USA att föra fram sin syn var Bushadministrationen besluten att tysta “frihetens röst”. I oktober 2001 fick emiren av Qatar påhälsning av dåvarande utrikesministern Colin Powell. Men Hamad bin Khalifa al-Thani, en allierad till väst, lät sig inte hunsas. Han förklarade att han inte kunde gripa in i en “privat kommersiell verksamhet”. På samma sätt har efterföljande försök att tysta al-Jazira misslyckats, och kanalen har fortsatt spegla hur de afghanska, palestinska och irakiska folken drabbas av ockupationsmakternas förtryck.

Men det kostar att sätta sig upp mot supermakten.

Kort efter Colin Powells Mellanösternbesök bombade amerikanskt stridsflyg det hus i Kabul där al-Jaziras hade sin studio. Officiellt sa militärledningen att man fått uppgifter om att al-Qaida-medlemmar fanns i byggnaden, och att man inte visste något om tv-studion. I december samma år greps al-Jaziras kameraman, Sami al-Hajj, i Pakistan och fördes till Guantánamobasen. Taysir Alluni, som gjorde den uppmärksammade intervjun med bin Ladin, greps två år senare i Spanien.

Också i Irak lever satellitkanalens utsända farligt. I april 2003 dödades Tariq Ayoub när USA sköt en missil mot al-Jaziras Bagdad-kontor. Det skedde efter att al-Jazira meddelat USA:s militärledning var deras lokaler fanns, just för att undvika “misstag” som i Afghanistan.

– Att våra journalister dödas och fängslas är priset vi får betala för att vi berättar sanningen, för att vi gör vårt jobb och talar om vad som händer, säger Yasser Thabet.

Det kanske allvarligaste hotet mot al-Jazira avslöjades av brittiska Daily Mirror i november 2005. Tidningen rapporterade att man kommit över ett topphemligt dokument innehållande en utskrift från ett samtal mellan Tony Blair och Bush i april 2004. Där framgår att den amerikanske presidenten ville bomba al-Jaziras högkvarter i Doha och dess kontor på andra ställen i världen.

Orsaken var att kanalen bland annat skildrat USA:s brutala framfart i Falluja våren 2004 och visat bilder på civila som dödats.

Enligt Daily Mirror lyckades den brittiske premiärministern få Bush att ändra sig, eftersom en attack på det västallierade Qatar snarast skulle förvärra problemen.

– Vi har försökt få information av den brittiska regeringen och bett dem att släppa dokumentet, men vi har inte fått se det, säger Yasser Thabet. Vi måste få veta om det är sant. Daily Mirror hävdar ju att al-Jaziras pekas ut i dokumentet.

Officiella och inofficiella förklaringar från USA och Storbritannien går ut på att det inte är sant alternativt att Bush skämtade. Påståendet från Daily Mirrors källa, att samtalet ägt rum och var allvarligt menat, stärks av att David Keogh och Leo O’Connor, de två britter som såg till att dokumentet nådde offentlighetens ljus, åtalats för att ha läckt hemlig information. De är för tillfället släppta mot borgen och är kallade till nytt förhör den 25 april.

Dessutom hotade justitieminister Lord Goldsmith, kort efter Daily Mirrors artikel, att ställa alla tidningar som publicerade fler detaljer från dokumentet inför rätta.

Också från arabvärldens ledare möter al-Jazira fortsatt motstånd. I skrivande stund är kanalen förbjuden att arbeta i Irak, Iran, Saudiarabien och Algeriet.

– Vissa regeringar har svårt att acceptera en fri och objektiv bevakning. I alla dessa länder har vi förbjudits för att vi gjort vårt jobb. Särskilt Saudiarabien är svårt att arbeta i. De har förbjudit många andra medier också.

• Hur gör ni med bevakningen i exempelvis Irak?
– Vi har folk på plats som täcker för oss, människor som tidigare arbetade för al-Jazira. Vi får ut bilder och rapporter.

När det gäller de styrande i Qatar hävdar såväl Yasser Thabet som al-Jaziras chefer att de kan arbeta fritt utan påtryckningar uppifrån. Programledaren Faisal al-Kasim, som tidigare hade en central funktion på BBC:s arabiska kanal, sa följande i en intervju för några år sedan: “Ingen myndighet har försökt påverka eller censurera mig och jag har mycket större frihet än jag någonsin hade på BBC.”

Ekot av al-Jaziras framgång i arabvärlden har nått andra sidan jordklotet. Sommaren 2005 startade dess latinamerikanska motsvarighet, Telesur. Målet är detsamma, att erbjuda folken ett alternativ till de dominerande mediejättarna, som främst rapporterar ur supermaktens och de härskandes perspektiv. I februari i år skrevs ett samarbetsavtal mellan Telesur och al-Jazira.

– Vi uppmuntrar andra att göra som oss, säger Yasser Thabet. Latinamerika behöver en al-Jazira. Också Europa behöver oberoende medier, som ger olika vinklar och går på djupet.

Han berättar stolt att al-Jazira International med sändningar på engelska kommer att lanseras under sommaren. Rekrytering av journalister och programledare är i full gång. Tanken är att vända sig till både Europa och Asien. Naturligtvis kommer Mellanöstern att vara en viktig del i bevakningen, men också Afrika och Sydamerika, som försummas i västvärldens medier, ska vara i fokus.

– Informationsflödet har alltid gått från nord till syd. Det vill vi ändra på, låta det gå från syd till nord, säger Yasser Thabet.

Vi går genom tv-husets korridorer, hälsar på människor till höger och vänster och tittar in i rummet varifrån tv-signalerna ut i världen kontrolleras. Mitt emot huvudentrén pekar Mohd al-Ghfri ut huset där den engelskspråkiga kanalen [Al Jazeera English] håller på att installera sig.

Jag frågar honom hur det känns att arbeta på tv-kanalen som Bush ville bomba och som av USA stämplats som “terrorist-tv”. Han ler över frågan, har förmodligen fått den många gånger förr, och svarar:

– Jag arbetade den dagen och mina kompisar, som hörde det före mig, ringde min mobil och var upprörda. Men bombplanerna förändringar inget. Vi fortsätter att göra vårt jobb.

Fakta

al-Jaziras nyheter retar makthavarna

Qatar – motsägelsefull oljestat
  • Qatar utgörs av en halvö i Persiska viken, till ytan lika stort som Skåne, och gränsar till Saudiarabien. Landet uppges ha en befolkning på drygt 800.000, varav fyra femtedelar utgörs av gästarbetare.
  • Qatariska medborgare Proletären möter berättar entusiastiskt om en välfärdsstat där inkomsterna från olja och gas ger invånarna gratis utbildning och sjukvård och alla lever ett bra liv. Det motsägs av gästarbetare, som förklarar att den enda orsaken till att de lever i Qatar är att det går att få jobb. Fram växer bilden fram av ett apartheidliknande samhälle, där gästarbetarna är andra klassens invånare.
  • Landet styrs av emiren Hamad bin Khalifa al-Thani, som 1995 avsatte sin far i en oblodig statskupp. Emiren har försökt modernisera Qatar, öppnat landet för utländska företag, konferensverksamhet och turister samt lättat upp den tidigare strikta islamiska lagstiftningen.
  • 1999 hölls val till lokala rådgivande församlingar, där också kvinnor fick rösta. Nyligen meddelades att landet kommer att genomföra sitt första nationella parlamentsval 2007.
  • Qatars roll i världspolitiken är motsägelsefull. För samtidigt som Hamad bin Khalifa al-Thani möjliggjort startandet av al-Jazira och stått emot Bushadministrationens krav att ingripa mot kanalen, har de styrande goda relationer med USA och Israel. USA har en militärbas i Qatar, Al Udaid Air Base, som fick en större betydelse för efter att USA 2003 lämnade sina baser i Saudiarabien.