Al Gore – årets imperialist
Högerreaktionära Nya Wermlands-Tidningen är omåttligt upprörd över norska nobelkommitténs tilltag att ge fredspriset till ”klimatalarmisternas överstepräst”.
Enligt Nya Wermlands-Tidningen är prisandet av Al Gore ”övertydligt riktad mot Förenta Staterna”, en analys som faktiskt går igen också i en del vänsterkommentarer till årets fredspris. I dessa kommentarer ses priset som ett elakt europeiskt pekfinger mot George W Bush och den primitiva republikanska högern. Vilket det kanske är. I vart fall lär den europeiska bourgeoisien föredra en mer liberalt inriktad demokrat i Vita huset.
För vår del får det vara hur det vill med borgerliga pekfingrar. För oavsett norska nobelkommitténs eventuella politiska syften, så är det en pinsamhet att ge fredspriset till Al Gore.
Vi är alls inte bokstavstrogna. Att nobelkommittén sedan många år gått långt utöver de prisgrunder som anges i Alfred Nobels testamente kan vi acceptera. Tiderna förändras. Men att ge fredspriset till en krigsanstiftare är att skända prisets intentioner. För så är det. Al Gore må idag uppträda som välrenommerad klimatpredikant, men i sin politiska gärning förblir han en krigsanstiftare.
Al Gore var vicepresident under Bill Clinton 1993-2001. Under dessa år genomförde USA inte bara det kriminella kriget mot Jugoslavien, utan USA intervenerade också i Haiti och Somalia, bombade i Irak, Afghanistan och Sudan och upprätthöll en bestialisk ekonomisk blockad mot Irak med minst 500000 döda barn som följd. Al Gore har blod på sina händer.
Al Gores krigiska bana inleddes faktiskt innan han blev vald till vicepresident. Så var Gore en av endast tio demokratiska senatorer som 1990 röstade för det första Irak-kriget.
Enligt fredsforskaren Jan Öberg hade Clinton och Gore en historisk chans att åstadkomma verklig nedrustning i världen, detta eftersom de ledde den enda kvarvarande supermakten årtiondet efter kalla krigets slut. Men istället för att slå in på nedrustningens väg, så inledde Clinton och Gore en kraftfull utbyggnad av USA militära närvaro i världen, särskilt i Östeuropa och i forna sovjetrepubliker, en politik som upprätthöll och rentav skärpte det kärnvapenhot som är och förblir det största hotet mot både miljö och mänsklighet.
Visst är Al Gore en pinsam fredspristagare!
Det skall genast sägas att norska nobelkommittén gjort lika pinsamma val tidigare. Så fick krigsförbrytaren Henry Kissinger fredspriset 1973, för syns skull tillsammans med Nordvietnams chefsförhandlare Le Duc Tho, som dock avböjde priset på grund av det skandalösa sällskapet.
1978 var turen kommen till terroristen Menachem Begin, en av ledarna för den ökända Sternligan och dåvarande ledare för ockupationsmakten Israel. Krigarstaten Israel belönades också 1994 genom Shimon Peres och Yitshak Rabin, då med Yassir Arafat som ömkligt alibi.
Al Gore är inte den förste krigsanstiftaren som fått fredspriset. Men att ytterligare en krigsanstiftare får priset, innebär likväl ytterligare en devalvering.
Hur då med klimathotet? Är inte Al Gores insatser för klimatet skäl nog att ge honom fredspriset? Vårt svar är som synes nej. Det är absurt att ge fredspriset till en krigsanstiftare. Till det kommer att Al Gores insatser för klimatet är högst tvivelaktiga. Må vara att han bidragit till att göra klimathotet till en het debattfråga. Men kom då ihåg att han som vicepresident gjorde allt för att stoppa Kyoto-protokollet och att han som miljödebattör alls inte ifrågasätter den planlösa, destruktiva, exploaterande marknadsekonomi som måste ifrågasättas för att klimathotet skall vara möjligt att lösa.
Al Gore pekar på ett problem. Men motsätter sig varje steg mot en verklig lösning av det.
En ovärdig pristagare, alltså, en pristagare som drar skam över ett pris med redan skamligt rykte. Någon nedläggning av fredspriset lär ändå inte vara aktuell. Men varför inte ett namnbyte, åtminstone i folkmun. Ett litet förslag: Imperialismens man of the year. Årets imperialist.