Miljoner spanjorer i generalstrejk

Publicerad 5 april 2012

Generalstrejken och massdemonstrationerna i Spanien 29 mars blev en kraftfull protest mot ”de värsta attackerna på arbetarklassen på 30 år”. Ástor García från Spanska folkens kommunistiska parti ser strejken som ett viktigt steg framåt.

Bilder
Fakta och bakgrund
Regeringsskifte
  • I parlamentsvalet i november 2011 backade det socialdemokratiska PSOE kraftigt. Efter snart åtta år med José Luis Rodríguez Zapatero som premiärminister tvingades PSOE bort från regeringsmakten.
  • Ny regeringschef blev Mariano Rajoy, ledare för konservativa Partido popular, (PP).
Folkfientliga åtgärder
  • Det första krispaketet lades av PSOE-regeringen i maj 2010. Det innehöll lönesänkningar på fem procent för offentliganställda, frysta pensioner samt höjd pensionsålder från 65 till 67 år.
  • Högern har under sin korta tid vid makten drivit igenom frysta löner och pensioner, sociala nedskärningar samt en arbetsmarknadsreform som gör det billigare och enklare för företagen att avskeda.
  • I den budget som presenterades dagen efter generalstrejken avviseras en dramatisk minskning av de statliga utgifterna, vilket kommer att leda till massavskedanden.
Generalstrejken
  • Generalstrejken 29 mars var unik då den genomfördes på samma dag över hela Spanien och stöddes av alla fackliga organisationer.
  • De två största centralorganisationerna, CCOO och UGT, tillhör båda det EU-vänliga Europafacket samt Internationella fackliga samordningen (ITUC).
  • I Spanien finns många mindre fack som företräder en klasskampslinje. Några av dem, som den separatistiska baskiska landsorganisationen LAB, är ansluten till den radikala Fackliga världsfederationen (WFTU).
PCPE
  • Spanska folkens kommunistiska parti (PCPE) är det enda landsomfattande marxist-leninistiska partiet i Spanien. Grundades 1984 i kritik mot Spaniens kommunistiska partis (PCE) högervridning.
  • PCPE fick i förra årets parlamentsval 26400 röster, en ökning med 6000 röster. Har sex kommunala mandat som vunnits antingen genom egen kandidatur eller genom lokala samarbeten på antikapitalistisk grund.
  • Partiet har tagit initiativ till att på arbetsplatserna grunda Kommittéer för arbetarenhet (COU). Tanken är inte att skapa ännu en centralorganisation, utan att samla den fackligt splittrade arbetarklassen i en klasskampsfront liknande grekiska PAME.

Ástor García är internationell sekreterare för Spanska folkens kommunistiska parti (PCPE). Han låter nöjd när Proletären når honom på telefon.

– Strejken 29 mars fick stort genomslag i transportsektorn liksom i utbildningsväsendet, sjukvården och övrig offentlig sektor. Deltagandet i industrin var 90 procent. Uppslutningen var större än i den förra generalstrejken i september 2010, inleder han.

Samma dag arrangerades strejkdemonstrationer i över 50 städer i landet. Enligt Spaniens regering samlade dessa cirka 800.000 människor.

– Det var betydligt fler än så som deltog, säger Ástor García. Det var enorma demonstrationer i de städer vi fått rapporter från. I Las Palmas på Kanarieöarna demonstrerade till exempel 200.000 personer.

Den konservativa regering som spanjorerna riktar sin vrede mot har bara styrt i tre månader. Vi frågar Ástor García vad maktskiftet inneburit.

– Den tidigare socialdemokratiska regeringen tjänade den imperialistiska oligarkin, medan den nya regeringen är oligarkins regering. Flera ministrar har direkta länkar till storkapitalet. Premiärminister Rajoy fullföljer den politik som inleddes under Zapatero och genomför allt som EU kräver. Skillnaden är att den gör det med större övertygelse och snabbare. Vad vi nu ser är de värsta attackerna på arbetarklassen på 30 år.

• Hur kom det sig att högern vann valet?
– Folk som röstat på socialdemokratiska PSOE kände sig förrådda när Zapatero genomförde allt som EU krävde. Tyvärr är många fast i tvåpartitänkandet. När det ena partiet inte gör bra ifrån sig röstar man på det andra.

Precis som i övriga krisande EU-länder är det Spaniens växande statsskuld och budgetunderskott som används som argument för höjd pensionsålder, sämre anställningstrygghet och slakt av offentlig verksamhet.

– Krisen utnyttjas för att snabbare driva igenom vad som i tjugo års tid stått på storkapitalets och dess politiska representanters önskelista, säger Ástor García.

Han poängterar att detta är en systemkris för kapitalismen i vilket kapitalet desperat söker nya marknader. Att privatisera den offentliga sektorn är en utväg. Destruktiv förstörelse en annan.

– Imperialistiska krig, som det mot Libyen och tidigare mot Irak och Afghanistan, skapar nya marknader när länderna ska återuppbyggas.

De som drabbats värst under krisen är de unga spanjorerna. Ungdomsarbetslösheten närmar sig katastrofala 50 procent.

– Det finns städer där ingen under 30 år jobbar. Många unga har ställt in sig på att de inte kommer att arbeta på många år. Och om de skulle få jobb så är det utan rättigheter och för en lön så låg att de inte kan flytta hemifrån. Det är svår ideologisk strid att övertyga ungdomar, utan hopp om framtiden, att det går att förändra om vi kämpar.

Ett positivt tecken är att studentrörelsen återuppstått och växer. Generalstrejken är också, menar Ástor García, ett bevis för att något håller på att hända.

– Folk vi möter på fabrikerna och på gatorna är väldigt arga. Den arbetsmarknadsreform som antogs i februari utgör en attack mot deras rättigheter, mot lönerna och mot fackföreningstanken. Även de som har jobb inser att allt kan ändras från en dag till nästa. Många som inte strejkade 2010 valde denna gång att både delta och arbeta aktivt för strejken. Det har skett en förändring i människors tänkande.

Det finns dock en stor fara. Efter generalstrejken 2010 slöt de fackliga ledarna en uppgörelse med PSOE-regeringen om en arbetstidsförlängning.

– Det är nödvändigt att pressa de stora centralorganisationerna, CCOO och UGT, att inte sluta några kompromisser med regeringen. De får inte kasta bort framgången med generalstrejken på uppgörelser som inte ger något, säger Ástor Garcia.

Han poängterar att detta bara var början på en lång kamp.

– Vi ser generalstrejken som ett steg för ökad medvetenhet hos folket och ett steg framåt i kampen för en verklig förändring.

1 maj är det dags för nästa stora mobilisering.