Vittnesmål från Irak: "Som att kliva in i en skräckfilm"

– Ockupationen har förstört Irak. Att komma tillbaka var som att kliva in i skräckfilm.
Det säger en exilirakier som nyligen besökt sitt hemland. Han vittnar om de förbrytelser som ockupationsmakten och döds-patrullerna gör sig skyldiga till, men också om en allt starkare motståndsrörelse.

Han talar lugnt och sakligt om sina egna upplevelser, om vad som hänt vänner och släktingar. Men berättelsen är både skakande och avslöjande för hur imperialismens krig och ockupation drabbat Irak och dess folk.

– När en bekant i Bagdad skulle gå till jobbet en morgon hittade han ett antal avhuggna huvuden utanför dörren till sin bostad. Det var människor i kvarteret som mördats. Huvudena var en varning. Många irakier har skrämts på flykt.

Vi kan kalla honom Abdul. För att inte äventyra möjligheten att återvända till Irak, vill han inte framträda med sitt riktiga namn. Men han är angelägen om att få berätta.

Dödspatruller
Första besöket i det ockuperade hemlandet gjordes 2004. Redan då var situationen fruktansvärd för Iraks folk. Den senaste resan skedde nyligen, och då hade det mesta blivit ännu värre. Nu plågas irakierna inte bara av ockupationsstyrkorna, utan också av irakiska väpnade miliser och dödspatruller knutna till de irakiska regeringspartierna. Värst utsatta är landets sunniter. Varje dag dödas 60-70 personer från Bagdads sunniområden. När liken hittas i floden eller på soptippen är de ofta torterade.

Abdul berättar hur det kan gå till i den irakiska huvudstaden:

– USA-trupper omringar ett sunnitiskt bostadsområde. De går in och avväpnar unga män, som beväpnat sig för att försvara sina familjer. Därefter anländer miliserna eller dödspatrullerna. De kommer ofta i polisens eller hälsoministeriet bilar.

– Syftet med mördandet är att krossa motståndet mot ockupationen, som är starkast bland sunniterna, och att splittra det irakiska folket, fortsätter Abdul. Men också shiiter och kurder drabbas av våldet.

Att härska genom att söndra är en av imperialismen väl beprövad metod, likaså organiserandet av inhemska dödspatruller som terroriserar och sprider skräck bland civilbefolkningen. Ockupations-makten använder sig av sina blodiga erfarenheter från Vietnam och Centralamerika. Men det finns fler som har intresse av att underblåsa motsättningar bland irakierna och försvaga landet.

– Det kanske är svårt för er att tro på, men i Irak förenas amerikanska och iranska intressen. Iran har ett väldigt stort inflytande i Irak, och många iranier finns på plats. Jag har stoppats av poliser vid en checkpoint som talade persiska. På hälso- och inrikesministerierna, som kontrolleras av det shiitiska regeringspartiet SCIRI, talas det persiska. Det förekom inte i Irak före ockupationen.

Fiender samarbetar
– Visst finns det motsättningar mellan USA och Iran, fortsätter Abdul. Men de hade ett gemensamt intresse av att störta Saddam Hussein, och de har ett gemensamt intresse av att krossa irakiernas motståndskamp.

Proletären har tidigare skrivit om hur Iraks olika etniska och religiösa grupper förr levde sida vid sida som irakier. Efter att ockupationen inleddes har USA, men också Iran, Kuwait, Israel och andra som av olika skäl ser ett starkt enat Irak som ett hot, agerat för att splittra det irakiska folket. Enligt Abdul börjar dessa tankar slå rot, framförallt i Bagdad. Shiiter anklagar sunniterna och motståndsrörelsen för sprängattentaten mot civila, eftersom det är vad som ständigt upprepas i de irakiska medierna. Sunniter som drabbats av de shiitiska milisernas framfart hämnas på sina shiitiska grannar. Många har flytt sina hem.

– Motståndet har inget att göra med attackerna mot civila, säger Abdul. Jag har träffat flera grupper, både islamister och nationalister. De anklagar miliserna och ockupationsmakterna för dessa dåd. Förra året avslöjades två britter i Basra, förklädda till araber, med sprängämnen i bilen. Jag har mött de som sett amerikanska helikoptrar dumpa kroppar i floden, dåd som medierna sedan skyllt på sunniter. Vilket leder till skapandet av fler dödspatruller…

USA möter motstånd
Trots att motståndet slåss mot världens starkaste krigsmakt, och trots att många länder blandar sig i konflikten, är motståndsrörelsen en kraft att räkna med. Enligt färska siffror från USA:s militära underrättelsestjänst, publicerade av New York Times, var antalet attacker mot ockupationstrupperna eller deras irakiska allierade nästan dubbelt så många i juli jämfört med i januari i år. 90 procent av dem riktade sig mot den USA-ledda koalitionen eller de irakiska säkerhetsstyrkorna.

Abdul menar att motståndets styrka ger hopp för framtiden.

– Motståndet gör framsteg på marken. Bushadministrationen känner att deras plan för Irak och Mellanöstern har gått i stöpet. Vi vet att USA kommer att lämna Irak. När man möter amerikanska soldater syns rädslan i deras ögon. De har förlorat alla hämningar, skjuter mot allt som rör sig. En soldat som stoppade mig började plötsligt gråta och förklarade att han bara ville åka hem.

• Hur ser motståndet på Irans inblandning?
– Både islamisterna och nationalisterna, som numera samarbetar, säger officiellt att fienden utgörs av USA och ockupationstrupperna. Iran är inte en fiende. De hoppas att Iran ska förstå att vi också är muslimer och grannar. Men om Iran stannar kvar efter att USA lämnat Irak, då kommer iranierna att bekämpas.

I de södra shiadominerade delarna av landet är motståndskampen svagt utvecklad. Här är Irans inflytande stort och miliserna är starka. Abdul berättar att i Basra, Iraks näst största stad, finns ett femtiotal väpnade shiitiska miliser knutna till olika politiska eller andra grupperingar. Periodvis har de bekämpat varandra, bland annat för att få kontroll över oljeinkomsterna.

Motståndskampen pågår framförallt i den norra halvan av landet, från Bagdad och norrut. Provinsen Anbar, som gränsar mot Syrien i väster, liksom Mosul i norr, den tredje största staden, behärskas nästan helt av motståndsrörelsen. Här har oljeplundringen stoppats genom att oljeledningarna gång på gång sprängs sönder.

– Visst kan polisen och USA-patruller synas på gatorna på dagtid, men om folk har problem vänder man sig till motståndet, den verkliga makthavaren, säger Abdul.

– Många sunniter har drivits på flykt till Mosul. När ett antal familjer drabbades av ockerhyror gick motståndsrörelsen ut med ett flygblad där den slog fast vad som var rimlig hyra för ett hus. I Bagdad har motståndsrörelsen framträtt öppet på gatorna bara några hundra meter från Gröna zonen.

Såren kommer att läka
Var står den omtalade shiamuslimske ledaren Muqtada al-Sadr, vars rörelse har starkt stöd bland fattiga shiamuslimer?

Under 2004, då al-Sadrs Mehdimilis var indragna i strider mot ockupationstrupperna, blev han ett ansikte utåt för kampen mot ockupationen. Den sunnidominerade motståndsrörelsen talade om möjligheten att vinna över al-Sadr till den väpnande befrielsekampen. Men detta har förändrats. Iraks mest kända bloggare, ”Riverbend”, har skrivit om hur Mehdimilisen dödar eller driver människor på flykt.

– al-Sadr ingår i shiamuslimska Förenade irakiska alliansen (UIA) tillsammans med de ockupationsvänliga shiitiska partierna som stöds av Iran. Hans rörelse har fyra ministerposter och 31 platser i parlamentet. Det är fel att säga att han är en del av motståndet, han sitter ju i en regering som tillsatts av USA, säger Abdul.

Tre och ett halvt år efter att USA inledde invasionen av Irak är landet slaget i spillror. Infrastrukturen är förstörd, produktionen ligger nere, högutbildade mördas eller flyr landet och etniska och religiösa motsättningar växer. Men Abdul är övertygad om att Irak kommer att resa sig och splittringen övervinnas.

– Irakierna är mot USA:s närvaro och säger att problemen kom med ockupationen. Förr var Irak ett stabilt och fungerande land. Idag kan en kvinna knappt gå tio meter från hemmet förrän hon riskerar att kidnappas och säljas.

– Men visst kommer det ta tid att läka såren även efter att USA lämnat landet, avslutar Abdul.

PATRIK PAULOV
Proletären 35, 2006