Valfarsen i Irak

Publicerad 25 januari 2005

På söndag kommer ockupationsmyndighetens valfars att äga rum i Irak.
Avsikten är inte att införa "demokrati" eller att tillsätta en regering
som kan utöva inflytande över ockupanterna.

Det räcker med att lyssna på alla officiella amerikaners uttalanden för
att varje tvivel om att ockupationsmakten avser att stanna i Irak för
överskådlig tid ska försvinna. Krigsförbrytaradministrationen Bush är
alltför mycket insyltad i oljeindustrin.

Repris från Vietnam
Avsikten med bluffvalet är att försöka ge legitimitet åt ockupationen
och beslagtagandet av den irakiska oljan. Parodin är en repetition av
valen under det amerikanska marionettstyret i södra Vietnam på
1960-talet. Valfarsen är mest inriktad på de allmänna opinionerna i
väst, i ett försök att ge legitimitet och på så sätt visa upp att
ockupationstrupperna är inbjudna av en laglig regering.

Scenariot var det samma under Vietnamkriget. Medan vietnamesiska byar
brann i napalm utspelades ett flertal valfarser i Saigonjuntans områden
där tiotals olika partier deltog - allt under överinseende av den
allsmäktiga amerikanska ambassaden. Och detta samtidigt som
hundratusenstals fångar försmäktade i Saigonjuntans "tigerburar".

Då liksom nu kommer våra lydiga medier att visa människor som köar för
att utöva "demokrati". Allt uppställt inför tv-kamerorna enligt de krav
den medialt politiska koreografin ställer.

Långt, långt innan någon amerikansk marionettförsamling "valts" har
imperiet deklarerat att befästa sig i Irak på fjorton stora
militärbaser. Men valet har ju inte varit än? Strunt samma, det är ju
ändå imperiet som bestämmer. "Valet" är avsett för mediakonsumenterna i
väst.

I dagarna har de lydiga bandhundarna på Sveriges Television konsekvent
börjat kalla de irakiska frihetskämparna för "terrorister" på samma vis
som svenska medier kallade de algeriska frihetskämparna mot fransmännen
på 1950-talet.

Shiamuslimer ej eniga
Problemet med USA i Irak skiljer sig något från Vietnamkriget. Då hade
USA sina marionetter i Saigon i sin hand. En "seger" i Irak för den
shiamuslimske religiöse ledaren Ali al-Sistani är ett något mer osäkert
kort, trots al-Sistanis tysta stöd för USA:s blodiga angrepp på Falluja.

Iran, som självt är hotat av amerikanskt angrepp, har ställt upp på den
amerikanska valfarsen i Irak med den fåfänga förhoppningen att vinna
inflytande via något av de deltagande irakiska partierna. Men det är
ett scenario som USA aldrig kommer att godkänna.

Mediebilden av en enig shiamuslimsk befolkning som vill rösta i valet
är falsk. Höga shiamuslimska ledare i städerna Najaf och Karbala, som
schejk Ahmed al-Baghdadi och schejk Mahmoud al-Hansi, kommer inte att
delta i valet. Den unge Muqtada al-Sadr har tidigare vacklat, och folk
från hans rörelse har ett antal kandidater på listorna medan andra
delar av rörelsen uppger att de inte tänker rösta.

Deltagande viktigast
Liksom vid våra svenska val till EU- parlamentet så är det inte
utfallet mellan de olika partierna som är det viktiga för överheten, de
bestämmer ändå. Det avgörande i Irak är precis som vid
EU-parlamentsvalet hur många som går och röstar.

Även om USA öser stora belopp över "sina" marionetter i Irak, som
"premiärministern" Iyad Allawi, så är det själva valdeltagandet som
imperiet vill ha högt. Därav de generösa villkoren för utlandsirakier
med medborgarskap och rösträtt i sina nya länder. Därav utställandet av
falska ID-handlingar i norra och södra Irak.

Erik Anderson
Proletären 4, 2005