Tortyren i Abu Ghraib
"De tvingade mig att stå på en pall med huva på huvudet och armarna rakt ut i luften. De tog två sladdar och stack in dem i kroppen. Det kändes som om ögonen hoppade ut."
Det var i maj förra året, när tortyren i Abu
Ghraib-fängelset utanför Bagdad avslöjades, som bilden av Haj
Ali-l-Qaysi spreds över världen. Då var det ingen som visste vem
”mannen med huvan” var, förutom att han var en av många irakier som
drabbats av ockupationsmaktens övergrepp.
I följande intervju, som
gjorts av Lars Akerhaug, medlem i norska Komiteen for et fritt Irak och
internationellt ansvarig i Rød Valgallians. Där berättar Haj
Ali-l-Qaysi om sina upplevelser. Det är ett skakande vittnesmål.
Att Haj Ali-l-Qaysis går ut och avslöjar vad som försigår i tysthet i
Irak uppskattas inte av ockupationsmakterna. Han var inbjuden att tala
på en konferens i Italien 1-2 oktober till stöd för den irakiska
motståndskampen. På order från USA beslutade Italien att inte ge visum
till Haj Ali-l-Qaysis.
*
• • – De tvingade mig att stå på en pall med huva på huvudet och
armarna rakt ut i luften. De sa att de skulle ge mig elchocker. Jag
trodde inte på dem tills de tog två sladdar och stack in dem i kroppen.
Det kändes som om ögonen hoppade ut. Då föll jag föll ner på golvet.
Detta är historien om Haj Ali-l-Qaysi, personen vars bild spreds över
hela världen med en svart huva, när bilderna från Abu Ghraib blev
avslöjade.
Innan hans problem med amerikanerna började, jobbade han som mukhtar,
dvs bystyrelsens ordförande i sin by i området kring Abu Ghraib, där
han brukade hålla föreläsningar i moskéerna, skörda dadlar och driva en
parkeringsplats vid sidan av den lokala moskén.
Idag är Hay Ali långt ifrån en skrämmande personlighet. En varm man som
det är svårt att föreställa sig att någon kunde sända till
helvetestortyren i Abu Ghraib.
– Mina första problem med amerikanerna, berättar Ali, började när jag
tog öde mark och gjorde om det till en lekplats för barnen.
Ali berättar att amerikanerna då började att lämna sopor där från
flygplatsen. Soporna innehöll bla kroppsdelar och porrtidningar. En av
de lokala läkarna började rapportera att många fattiga skadades av att
leta runt i soporna efter värdefulla ting.
– Förr, skämtar Ali, trodde jag att amerikanernas demokrati skulle bli
en stor lekpark. Men istället gjorde de det till en soptipp för
kemikalier, kroppsdelar och porr.
Som ansvarig i byn försökte han att klaga till lokala myndigheter om problemen. Detta, säger Ali, var början på trakasserierna.
Bortförandet
30 oktober 2003 klockan elva på morgonen blev han bortförd av soldater
från gatan där han jobbade. Därifrån transporterades han till
al-Amriyye, en tidigare militärbas för den irakiska armen som gjorts om
till ett häkte. Där träffade han en kapten Phillips som sa: ”Jag vet
inte vilken myndighet som har bett om ditt anhållande, men du kommer
att hållas kvar här.”
Under tiden hade många familjemedlemmar som hört om arresteringen
kommit för att be att få honom frigiven. Därför frågade kapten Phillips
Haj Ali om människorna utanför skulle gå till angrepp.
– Jag vet inte, svarade Ali.
Där satt han i två dagar, tills han på morgonen den tredje
fängelsedagen blev transporterad med en säck över huvudet till det
omtalade Abu Ghraib-fängelset.
– Självklart anade jag inte r vid den tidpunkten var jag var. Innan jag
kom in i själva fängelset blev jag visiterad på ett väldigt förnedrande
sätt.
Undersökningen som Haj Ali berättar om varade en till en och en halv
timme. Amerikanerna tog fingeravtryck, scannade ögonen och tog
DNA-prover innan de tog honom till förhörsrummet.
Översvämmat avlopp
– Förhörsrummen liknade mer toaletter, säger Ali, överfyllda av
avloppsvatten. Två förhörsledare och en tolk satt en bit ifrån mig,
längre bort från kloakvattnet.
Haj Ali blev tvingad till att sitta på i avloppsresterna. Första frågan han fick var: Är du sunni eller shia? Ali blev chockad.
– Det var första gången jag någonsin fått den frågan, säger han och
förklarar att tidigare i Irak, när man gifte sig, behövde man aldrig
uppge vilken religion man tillhörde.
Därefter blev han anklagad för att ha angripit ockupationsstyrkor. För
att förklara vad han menar håller han fram fingrarna för att visa en
skada som han har som gör att han inte kan använda ett gevär.
– Jag förklarade för dem att jag inte kan delta i strid, samt att de
kunde få telefonnumret till läkaren som gjort det kirurgiska ingreppet
på mig.
– De frågade också ifall jag kände Usama bin Laden, fortsätter han. Jag svarade att jag inte känner honom mer än från tv.
De ställde liknande frågor angående Saddam Hussein.
– Det kändes som att de letade efter något att anklaga mig för. Sedan
anklagade de mig för att vara antisemit. Jag svarade att jag anser att
semiterna är våra förfäder. ”Du förstår vad jag menar”, sa en av
personerna som förhörde mig.
Sedan fick Haj Ali veta att en av fångvakterna visste att han var en
inflytelserik person, att han var mukhtar på landsbygden. Han fick
frågan ”varför samarbetar du inte med oss, vi kan tom ordna en
operation för din skadade hand.” Förhörsledarna fortsatte med att säga:
”Vi är det mäktigaste folket i världen, vi har ockuperat ert land och
ni borde överlämna er och samarbeta.”
Senare visade det sig att tillfångatagandet av Haj Ali och flera andra
som delade hans öde inte hade handlat om att ”stoppa upproret”, utan
snarare att få tillgång till information och att rekrytera lojala
personer bland inom viktiga skikt i byar på landsbygden och stammar.
Utan att svara på frågan sa Haj Ali: ”Om ni själva kallar er för
ockupationsstyrka, så är det tillåtet att göra motstånd, både enligt
islamiska och internationella lagar.”
Förhörsledarna fortsatte att fråga om han ville samarbeta, de hotade
med att skicka honom till ett ställe där inte ens hundar kunde leva,
eller till Guantánamo.
Efter detta första förhör blev han placerad i en transportbil där
fångarna fick huvor över huvudet. En av soldaterna frågade högt. ”Vem
av er saknar säck på huvudet?” En av fångarna, en blind man svarade att
han inte hade det. Denna person hade också anklagats för att angripa
ockupationsstyrkorna. Därefter tvingades de in i transportbilen och
till ett ställe i fängelset som kallades Fiji Camp. Det var ett område
med fem tält, med taggtråd runt och dessutom en femton meter hög mur.
– De som var här, säger Hay Ali, var de som amerikanerna kallade för ”Big fish”.
Haj Ali fortsätter att beskriva levnadsförhållandena:
– Det fanns 40 personer i varje tält, det var omöjligt att lägga sig
och sova, det fanns inte utrymme. Sammanlagt var det 300 personer i de
fem tälten.
Fångarna måste använda portabel toalett. Det betydde att de måste stå i
kö i två eller tre timmar. När det blev deras tur var toaletten full
med skit och avföring. Några andra hygieniska anordningar existerade
knappt. Fångarna fick dagligen 20 liter vatten per tält att dela på,
det skulle räcka till alla behov. De skulle dricka vatten i flaskor som
hämtades från soporna.
– Maten var också väldigt dålig, säger Haj Ali. Vi hade inga fasta
måltider och de straffade oss kollektivt om någon bröt mot reglerna. Om
man pratade med en fånge från ett annat tält till exempel så drog de in
en måltid för alla och tvingade oss att stå under solen en lång stund.
– Vid den här tidpunkten, säger Ali, var en av de märkligaste
händelserna något som skedde med en ung Sadr-anhängare (anhängare av
den shiamuslimska ledaren Muqtada Al-Sadr). Eftersom alla andra i
lägren kom från sunni-muslimska städer som Falluja, Ramadi eller Mosul,
kände han sig ensam. För att göra något åt det frågade vi honom om han
ville leda bönen och kalla till bön.
Haj Ali berättar att när han gjort det tog amerikanerna honom och
frågade ”Varför ber du tillsammans med sunni?” och misshandlade honom.
Under den här tiden mötte Haj Ali också grupper från många olika
fängelser, tex från flygplatsfängelser i Bagdad och Mosul. Han hörde
historier om tortyr, såg tortyrmärken, han hörde till och med historier
om folk som hade fått injektioner som orsakade hallucinationer.
Det var då Ali fick idén om att bilda en förening för att representera de här fångarna.
Efter en tid blev Haj Ali förhörd på nytt och hotades igen med att
skickas till Guantanamo eller liknande ställen. Med vid förhöret fanns
det kvinnliga soldater som visade delar av sina kroppar.
Den muslimska fastemånaden Ramadan ställde fångarna inför nya
utmaningar för att hålla ut. Ramadan betyder att muslimer inte får äta
mellan soluppgång och solnedgång. Under den här perioden körde de fram
den andra måltiden strax efter morgonbönen, det betydde att fångarna
måste sitta och se på bilen till klockan elva på kvällen.
– De försökte bryta ner oss, med dessa metoder, säger Haj-Ali och berättar:
– Det fanns sex elgeneratorer som stod på dygnet runt och skapade
mycket oljud. Varje generator gav ljus till tre lampor, det betydde att
vi hade nästan inget ljus, bara oljud. Självklart fanns det inte
elektricitet i tälten.”
Tortyren börjar
Så en dag ropades hans fångnummer, 11716, upp. De satte bojor på hans
händer och fötter, täckte över hans huvud med en säck och förde in
honom i en Hummer-jeep.
– När de tog av säcken från mitt huvud såg jag en lång korridor. Jag
hörde många som skrek medan de torterades. De beordrade mig att ta av
kläderna, först min gallabyye (traditionell muslimsk mansdräkt) sedan
nästa plagg och till sist kalsongerna.
När han nekade att ta av sig underbyxorna, hjälptes fem soldater åt och
tvingade av honom kläderna. Sedan gick han vidare fem meter, framtill
en trappa.
– De ville att jag skulle klättra uppför trappan, men mina ben var
svaga och jag orkade inte lyfta dem. Jag ramlade omkull och de började
misshandla mig. Jag kröp uppför trapporna, det tog mig en hel timme.
Efter detta blev Haj Ali tvingad upp mot en vägg, hans händer blev bundna rakt upp mot en bjälke.
– Naturligtvis började de att slå mig på nytt, de hällde urin och
smutsigt vatten över mig, skrev på mig, stötte ett oladdat gevär in i
min kropp och använde en megafon för att svära i mitt öra. De skramlade
med en handboja genom megafonen. Detta fortsatte fram till morgonbönen.
Vid tiden för morgonbönen kom en person fram och tog av honom huvan.
Han pratade med Haj Ali med en arabisk-libanesisk brytning och frågade:
”Känner du mig? Jag är välkänd, jag förhörde folk i Gaza, på Västbanken
och i södra Libanon. Jag har ett gott rykte, antingen får jag veta det
jag vill eller så gör jag slut på dem.”
Handbojan tog de av honom och en av hans händer blev hängd på tvärs
från cellbjälken ner till dörrtröskeln. ”Jag korsfäster dig”, sa en av
förhörsledarna. Nu fick han ännu mera slag och skitigt vatten. Ett
gevär trycktes in i ett av kroppens känsligaste områden.
En annan person kom.
– Jag kände igen hans arabiska brytning som tillhör en nordafrikansk
jude (sefard), och det är därför vi kallar oss offer för den
amerikansk-sionistiska ockupationen.
”Välkomstfesten”
Så här fortsatte det i tre dagar för Haj Ali. Han ställdes i olika
positioner, bla tvingades han att stå på tå och de sa att ”hans
fötterna skulle ruttna”.
– Jag förstod senare att det jag hade genomgått var en del av en
operation som de kallade ”Iron Horse”, som gick ut på att samla in
inflytelserika personer och få dem att arbeta för ockupationsmakten.
Den tredje morgonen mötte han ännu en utländsk person, och fick ännu en
gång erbjudandet att arbeta för dem, mot att han skulle friges.
– Jag svarade att jag inte hade något att säga. Hela tiden hörde jag
skrik, kvinnoskrik, barnröster och alla som gick förbi mig i gången
slog mig.
Efter förmiddagsbönen satte de plasttejp på honom, hans händer var för
svullna för att kunna sättas i vanliga handbojor. De band fast honom
vid gallret. Sen hämtade de en stor högtalare och spelade sången ”By
the rivers of Babylon” om och om igen och väldigt högt.
– Då önskade jag att de skulle dra huvan över huvudet på mig.
Efter en stund kom förhörsledaren för att flytta på högtalaren, men Haj Ali kunde inte höra någonting.
– Jag hörde musiken fortfarande fast de hade stängt av den. Jag hörde inte ett ord av vad förhörsledaren sa.
Efter sund reste de upp honom och sträckte ut armarna till slutet av gallret och satte fast honom där.
– Detta var min femte dag utan mat, berättar Ali.
Efter en stund kom förhörsledarna tillbaka och berättade för honom att han genomgått en ”mottagningsfest”.
– Senare, säger Haj Ali, fick jag höra att det här var något alla måste gå genom.
– De satte mig i cell nummer 49. De tog en bild av mig innan de tog av
huvudsäcken och en efter de tagit av den. När jag tittade in i cellen
mittemot mig kände jag igen en av personerna, en iman. Alla var nakna,
”Bry dig inte”, sa de, ”Vi har haft det så här i tre månader.”
Haj Ali försökte att täcka över underlivet med en tygbit, men det tillät inte amerikanerna.
”Colin Powell”
_ Vi fick allihop smeknamn av amerikanerna säger Ali. En av oss var Big
Chicken, en annan Dracula, Wolfman, Joker och Gilligen. Mig kallade de
Colin Powell.
Nästa dag kom en av torterarna, specialisten Charles Graner, en av de
som dömts för övergreppen i Abu Ghraib. Haj Ali hade på sig bandage för
att såren skulle läka och blodet hade koagulerat. Graner rev av
bandaget som hade fastnat på såret. Haj Ali föll ner medvetslös.
– Nästa dag, fortsätter Haj Ali, bad jag en kvinnlig soldat om
smärtstillande. Hon bad mig att sträcka ut handen under dörren. Jag
trodde att hon ville titta på handen, men istället trampade hon på den
och sa: ”Här är amerikanskt smärtstillande.”
Efter femton dagar fick han ett lakan.
– Jag använde det till att täcka kroppen, och mina cellkamrater gratulerade mig.
Haj Ali berättar att han från fångbunkern hörde ständiga skrik.
– När de skulle ge mat till de kvinnliga fångarna, skickade de nakna män för att servera dem.
De kvinnliga fångarna hölls som gisslan för att få tag på efterlysta bröder, fäder eller söner.
– Vi kunde höra deras skrik och kunde inte göra annat än att ropa Allahu akbar (Gud är störst).
Efter femton dagar fick de bråttom med förhören. Amerikanerna ville
skicka tillbaka dem och få in nytt folk och rotera dem mellan
fängelsehålet och tälten på utsidan. En av hans vänner frågade en
kvinnlig soldat: ”Varför förnedrar du oss?” Hon svarade att ”det är en
order att förnedra er på det här sättet”.
Efter en tid tog de honom till förhörsrummet, där var det tio personer,
några i militära och andra i civila kläder. De hade telefoner med
kamera.
– På den tiden visste jag inte att det fanns mobilkamera, Jag trodde
att de använde telefonerna för att spela in ljud eller något liknande,
säger Haj Ali.
Det var i det här rummet som de händelser utspelades som senare
kablades ut över världen som ett exempel på den amerikanska regimens
tortyr av irakiska fångar.
– De tvingade mig att stå på en låda med en huva över huvudet och
armarna rakt ut i luften. De sa att de skulle ge mig elektriska stötar.
Jag trodde dem inte men så stack de in två ledningar i kroppen på mig.
Det kändes som om ögonen skulle tränga ur sina hålor. Sedan trillade
jag ner på golvet.
Under tortyren bet han sig i tungan. En läkare kom, avlägsnade huvan med sin fot och hällde vatten på tungan.
– Han såg inte något sår på tungan, säger Haj Ali, så han sa att de
kunde fortsätta tortyren. Vanligtvis var doktorerna en del av
tortyrprocessen.
Deras uppgift var att avslöja om fången bluffade eller överdrev smärtor så att förhören kunde fortsätta.
Tre gånger tog de honom till tortyrkammaren och fem gånger gav de honom
elektriska stötar. De band fast hans händer och fötter i ett rör i
taket, stoppade torrt bröd i hans mun, fotograferade honom och förhörde
honom några gånger till. Under förhören frågade de: ”Vad tycker du om
mera tortyr?” Haj Ali svarade då: ”Ju mer ni torterar oss, desto mer
vill Gud se i nåd till oss.”
Stärker motståndet
Haj Ali var inte den ende som blev misshandlad på detta sättet.
– En av de många jag såg var imanen från en av de största moskéerna i
Falluja, han var 75 år gammal. De fick inte nog av att dra runt honom
naken, utan måste tvinga på honom kvinnounderkläder.
– En annan historia, fortsätter Haj Ali, berättar om en av fångarna som
fick order om att urinera med huva över huvudet. När de tog av honom
huvan såg han att det var hans far han hade urinerat på.
Ytterligare en historia Haj Ali hörde var om en iman från en annan moské.
– En av de kvinnliga soldaterna tog av sig kläderna framför honom och
sa att han skulle ha sex med henne. Han nekade självklart till att göra
det, då tog hon på sig en konstgjord penis och våldtog mannen.
Haj Ali menar att fängelserna faktiskt är som träningsläger för motståndsrörelsen.
– Nittio procent av de arresterade var i stort sett oskyldiga, säger
han. Men så fort de kom ut var de helt övertygade om att göra militärt
motstånd mot ockupationsmakten. Alla som blir behandlad på det här
sättet eller ser sina systrar och bröder utsättas för det reagerar på
det sättet.
För Haj Ali är det viktigt att förklara hur starkt man påverkas av att se kvinnor fängslade på det sättet.
Efter 49 dagar i fängelset, hörde han en av förhörsledarna säga att han
hade hamnat i fängelse av misstag och skulle bli skickad tillbaka till
tälten. Nästa dag hämtades han av en soldat och skickades tillbaka till
tältlägret. ”Du är pånyttfödd”, sa han.
Efter att ha kommit tillbaka och välkomnats varmt av sina medfångar i tältlägren berättar Haj Ali:
– Jag använde två dagar till att titta på himlen för att komma överens med solen, efter att sluppit ut från mörka celler.
– Under tiden i fängelset tappade jag 38 kilo i vikt, säger Haj Ali.
Detta vet jag för när jag togs in satte de på mig ett armband som
uppgav min vikt.
Efter att han fått tillbaka sina ägodelar sattes han i en transportbil
med en säck över huvudet, men den här gången utan handbojor. Så
slängdes han ut ur bilen.
– När jag tog av mig huvan såg jag att jag var han på motorvägen. Det var så de frigav mig.
Så slutar Haj Alis berättelse från Abu Ghraib. Efter hans frisläppande
och sedan Abu Ghraib-skandalen blev avslöjad, fick han utbildning av FN
i mänskliga rättigheter. Han önskade att använda sina erfarenheter för
att bilda en förening och vände sig till irakiska myndigheter för att
få hjälp, men fick höra att ”det förekommer inte något sådant som
misshandel av fångar här”.
Det hölls istället en kongress med många deltagare och personligheter
som stiftade ”Föreningen för offren från de amerikanska
ockupationsfängelsena”. Målet är att informera omvärlden om tortyr och
det som händer i dessa fängelser. Hjälpa de som friges och hjälpa
familjer till de arresterade att kontakta sina anhöriga. Föreningen
fokuserar inte bara på amerikanerna.
Privata fängelser
– Många olika fängelser drivs av privata företag, legosoldater, säger
Haj Ali. Det finns folk från hela världen, det är inte bara
amerikanerna som bär skulden för det som pågår. Allt som sker i Irak är
en naturlig reaktion på alla dessa övergrepp. Det så kallade våldet är
en helt naturlig respons. Han fortsätter:
– Under Saddam-tiden fanns det tretton fängelser, nu finns det 36 som
drivs av amerikanerna och 200 av myndigheternas miliser. De irakiska
fängelserna är värre, vi har dokumenterade bevis på förekomsten av
avhuggning av fingrar och att händer blir genomborrade, allt under
amerikanskt beskydd.
Haj Ali lägger stor vikt vid att förbrytelserna som äger rum i Irak
också är förbrytelser mot de europeiska och amerikanska folken, de
tappar ansiktet. Tortyren utförs av alla nationaliteter.
– Jag fördömer inte de som kidnappar en utlänning, detta är en reaktion på vad de har gått igenom.
Hans förening arbetar nu med fysisk och psykisk rehabilitering.
LARS AKERHAUG
Proletären 39, 2005
• Artikeln har översatts av Homa Pakjoo och Ingar Marheim samt bearbetats av Proletären.
• • – De tvingade mig att stå på en pall med huva på huvudet och
armarna rakt ut i luften. De sa att de skulle ge mig elchocker. Jag
trodde inte på dem tills de tog två sladdar och stack in dem i kroppen.
Det kändes som om ögonen hoppade ut. Då föll jag föll ner på golvet.
Detta är historien om Haj Ali-l-Qaysi, personen vars bild spreds över
hela världen med en svart huva, när bilderna från Abu Ghraib blev
avslöjade.
Innan hans problem med amerikanerna började, jobbade han som mukhtar,
dvs bystyrelsens ordförande i sin by i området kring Abu Ghraib, där
han brukade hålla föreläsningar i moskéerna, skörda dadlar och driva en
parkeringsplats vid sidan av den lokala moskén.
Idag är Hay Ali långt ifrån en skrämmande personlighet. En varm man som
det är svårt att föreställa sig att någon kunde sända till
helvetestortyren i Abu Ghraib.
– Mina första problem med amerikanerna, berättar Ali, började när jag
tog öde mark och gjorde om det till en lekplats för barnen.
Ali berättar att amerikanerna då började att lämna sopor där från
flygplatsen. Soporna innehöll bla kroppsdelar och porrtidningar. En av
de lokala läkarna började rapportera att många fattiga skadades av att
leta runt i soporna efter värdefulla ting.
– Förr, skämtar Ali, trodde jag att amerikanernas demokrati skulle bli
en stor lekpark. Men istället gjorde de det till en soptipp för
kemikalier, kroppsdelar och porr.
Som ansvarig i byn försökte han att klaga till lokala myndigheter om problemen. Detta, säger Ali, var början på trakasserierna.
Bortförandet
30 oktober 2003 klockan elva på morgonen blev han bortförd av soldater
från gatan där han jobbade. Därifrån transporterades han till
al-Amriyye, en tidigare militärbas för den irakiska armen som gjorts om
till ett häkte. Där träffade han en kapten Phillips som sa: ”Jag vet
inte vilken myndighet som har bett om ditt anhållande, men du kommer
att hållas kvar här.”
Under tiden hade många familjemedlemmar som hört om arresteringen
kommit för att be att få honom frigiven. Därför frågade kapten Phillips
Haj Ali om människorna utanför skulle gå till angrepp.
– Jag vet inte, svarade Ali.
Där satt han i två dagar, tills han på morgonen den tredje
fängelsedagen blev transporterad med en säck över huvudet till det
omtalade Abu Ghraib-fängelset.
– Självklart anade jag inte r vid den tidpunkten var jag var. Innan jag
kom in i själva fängelset blev jag visiterad på ett väldigt förnedrande
sätt.
Undersökningen som Haj Ali berättar om varade en till en och en halv
timme. Amerikanerna tog fingeravtryck, scannade ögonen och tog
DNA-prover innan de tog honom till förhörsrummet.
Översvämmat avlopp
– Förhörsrummen liknade mer toaletter, säger Ali, överfyllda av
avloppsvatten. Två förhörsledare och en tolk satt en bit ifrån mig,
längre bort från kloakvattnet.
Haj Ali blev tvingad till att sitta på i avloppsresterna. Första frågan han fick var: Är du sunni eller shia? Ali blev chockad.
– Det var första gången jag någonsin fått den frågan, säger han och
förklarar att tidigare i Irak, när man gifte sig, behövde man aldrig
uppge vilken religion man tillhörde.
Därefter blev han anklagad för att ha angripit ockupationsstyrkor. För
att förklara vad han menar håller han fram fingrarna för att visa en
skada som han har som gör att han inte kan använda ett gevär.
– Jag förklarade för dem att jag inte kan delta i strid, samt att de
kunde få telefonnumret till läkaren som gjort det kirurgiska ingreppet
på mig.
– De frågade också ifall jag kände Usama bin Laden, fortsätter han. Jag svarade att jag inte känner honom mer än från tv.
De ställde liknande frågor angående Saddam Hussein.
– Det kändes som att de letade efter något att anklaga mig för. Sedan
anklagade de mig för att vara antisemit. Jag svarade att jag anser att
semiterna är våra förfäder. ”Du förstår vad jag menar”, sa en av
personerna som förhörde mig.
Sedan fick Haj Ali veta att en av fångvakterna visste att han var en
inflytelserik person, att han var mukhtar på landsbygden. Han fick
frågan ”varför samarbetar du inte med oss, vi kan tom ordna en
operation för din skadade hand.” Förhörsledarna fortsatte med att säga:
”Vi är det mäktigaste folket i världen, vi har ockuperat ert land och
ni borde överlämna er och samarbeta.”
Senare visade det sig att tillfångatagandet av Haj Ali och flera andra
som delade hans öde inte hade handlat om att ”stoppa upproret”, utan
snarare att få tillgång till information och att rekrytera lojala
personer bland inom viktiga skikt i byar på landsbygden och stammar.
Utan att svara på frågan sa Haj Ali: ”Om ni själva kallar er för
ockupationsstyrka, så är det tillåtet att göra motstånd, både enligt
islamiska och internationella lagar.”
Förhörsledarna fortsatte att fråga om han ville samarbeta, de hotade
med att skicka honom till ett ställe där inte ens hundar kunde leva,
eller till Guantánamo.
Efter detta första förhör blev han placerad i en transportbil där
fångarna fick huvor över huvudet. En av soldaterna frågade högt. ”Vem
av er saknar säck på huvudet?” En av fångarna, en blind man svarade att
han inte hade det. Denna person hade också anklagats för att angripa
ockupationsstyrkorna. Därefter tvingades de in i transportbilen och
till ett ställe i fängelset som kallades Fiji Camp. Det var ett område
med fem tält, med taggtråd runt och dessutom en femton meter hög mur.
– De som var här, säger Hay Ali, var de som amerikanerna kallade för ”Big fish”.
Haj Ali fortsätter att beskriva levnadsförhållandena:
– Det fanns 40 personer i varje tält, det var omöjligt att lägga sig
och sova, det fanns inte utrymme. Sammanlagt var det 300 personer i de
fem tälten.
Fångarna måste använda portabel toalett. Det betydde att de måste stå i
kö i två eller tre timmar. När det blev deras tur var toaletten full
med skit och avföring. Några andra hygieniska anordningar existerade
knappt. Fångarna fick dagligen 20 liter vatten per tält att dela på,
det skulle räcka till alla behov. De skulle dricka vatten i flaskor som
hämtades från soporna.
– Maten var också väldigt dålig, säger Haj Ali. Vi hade inga fasta
måltider och de straffade oss kollektivt om någon bröt mot reglerna. Om
man pratade med en fånge från ett annat tält till exempel så drog de in
en måltid för alla och tvingade oss att stå under solen en lång stund.
– Vid den här tidpunkten, säger Ali, var en av de märkligaste
händelserna något som skedde med en ung Sadr-anhängare (anhängare av
den shiamuslimska ledaren Muqtada Al-Sadr). Eftersom alla andra i
lägren kom från sunni-muslimska städer som Falluja, Ramadi eller Mosul,
kände han sig ensam. För att göra något åt det frågade vi honom om han
ville leda bönen och kalla till bön.
Haj Ali berättar att när han gjort det tog amerikanerna honom och
frågade ”Varför ber du tillsammans med sunni?” och misshandlade honom.
Under den här tiden mötte Haj Ali också grupper från många olika
fängelser, tex från flygplatsfängelser i Bagdad och Mosul. Han hörde
historier om tortyr, såg tortyrmärken, han hörde till och med historier
om folk som hade fått injektioner som orsakade hallucinationer.
Det var då Ali fick idén om att bilda en förening för att representera de här fångarna.
Efter en tid blev Haj Ali förhörd på nytt och hotades igen med att
skickas till Guantanamo eller liknande ställen. Med vid förhöret fanns
det kvinnliga soldater som visade delar av sina kroppar.
Den muslimska fastemånaden Ramadan ställde fångarna inför nya
utmaningar för att hålla ut. Ramadan betyder att muslimer inte får äta
mellan soluppgång och solnedgång. Under den här perioden körde de fram
den andra måltiden strax efter morgonbönen, det betydde att fångarna
måste sitta och se på bilen till klockan elva på kvällen.
– De försökte bryta ner oss, med dessa metoder, säger Haj-Ali och berättar:
– Det fanns sex elgeneratorer som stod på dygnet runt och skapade
mycket oljud. Varje generator gav ljus till tre lampor, det betydde att
vi hade nästan inget ljus, bara oljud. Självklart fanns det inte
elektricitet i tälten.”
Tortyren börjar
Så en dag ropades hans fångnummer, 11716, upp. De satte bojor på hans
händer och fötter, täckte över hans huvud med en säck och förde in
honom i en Hummer-jeep.
– När de tog av säcken från mitt huvud såg jag en lång korridor. Jag
hörde många som skrek medan de torterades. De beordrade mig att ta av
kläderna, först min gallabyye (traditionell muslimsk mansdräkt) sedan
nästa plagg och till sist kalsongerna.
När han nekade att ta av sig underbyxorna, hjälptes fem soldater åt och
tvingade av honom kläderna. Sedan gick han vidare fem meter, framtill
en trappa.
– De ville att jag skulle klättra uppför trappan, men mina ben var
svaga och jag orkade inte lyfta dem. Jag ramlade omkull och de började
misshandla mig. Jag kröp uppför trapporna, det tog mig en hel timme.
Efter detta blev Haj Ali tvingad upp mot en vägg, hans händer blev bundna rakt upp mot en bjälke.
– Naturligtvis började de att slå mig på nytt, de hällde urin och
smutsigt vatten över mig, skrev på mig, stötte ett oladdat gevär in i
min kropp och använde en megafon för att svära i mitt öra. De skramlade
med en handboja genom megafonen. Detta fortsatte fram till morgonbönen.
Vid tiden för morgonbönen kom en person fram och tog av honom huvan.
Han pratade med Haj Ali med en arabisk-libanesisk brytning och frågade:
”Känner du mig? Jag är välkänd, jag förhörde folk i Gaza, på Västbanken
och i södra Libanon. Jag har ett gott rykte, antingen får jag veta det
jag vill eller så gör jag slut på dem.”
Handbojan tog de av honom och en av hans händer blev hängd på tvärs
från cellbjälken ner till dörrtröskeln. ”Jag korsfäster dig”, sa en av
förhörsledarna. Nu fick han ännu mera slag och skitigt vatten. Ett
gevär trycktes in i ett av kroppens känsligaste områden.
En annan person kom.
– Jag kände igen hans arabiska brytning som tillhör en nordafrikansk
jude (sefard), och det är därför vi kallar oss offer för den
amerikansk-sionistiska ockupationen.
”Välkomstfesten”
Så här fortsatte det i tre dagar för Haj Ali. Han ställdes i olika
positioner, bla tvingades han att stå på tå och de sa att ”hans
fötterna skulle ruttna”.
– Jag förstod senare att det jag hade genomgått var en del av en
operation som de kallade ”Iron Horse”, som gick ut på att samla in
inflytelserika personer och få dem att arbeta för ockupationsmakten.
Den tredje morgonen mötte han ännu en utländsk person, och fick ännu en
gång erbjudandet att arbeta för dem, mot att han skulle friges.
– Jag svarade att jag inte hade något att säga. Hela tiden hörde jag
skrik, kvinnoskrik, barnröster och alla som gick förbi mig i gången
slog mig.
Efter förmiddagsbönen satte de plasttejp på honom, hans händer var för
svullna för att kunna sättas i vanliga handbojor. De band fast honom
vid gallret. Sen hämtade de en stor högtalare och spelade sången ”By
the rivers of Babylon” om och om igen och väldigt högt.
– Då önskade jag att de skulle dra huvan över huvudet på mig.
Efter en stund kom förhörsledaren för att flytta på högtalaren, men Haj Ali kunde inte höra någonting.
– Jag hörde musiken fortfarande fast de hade stängt av den. Jag hörde inte ett ord av vad förhörsledaren sa.
Efter sund reste de upp honom och sträckte ut armarna till slutet av gallret och satte fast honom där.
– Detta var min femte dag utan mat, berättar Ali.
Efter en stund kom förhörsledarna tillbaka och berättade för honom att han genomgått en ”mottagningsfest”.
– Senare, säger Haj Ali, fick jag höra att det här var något alla måste gå genom.
– De satte mig i cell nummer 49. De tog en bild av mig innan de tog av
huvudsäcken och en efter de tagit av den. När jag tittade in i cellen
mittemot mig kände jag igen en av personerna, en iman. Alla var nakna,
”Bry dig inte”, sa de, ”Vi har haft det så här i tre månader.”
Haj Ali försökte att täcka över underlivet med en tygbit, men det tillät inte amerikanerna.
”Colin Powell”
_ Vi fick allihop smeknamn av amerikanerna säger Ali. En av oss var Big
Chicken, en annan Dracula, Wolfman, Joker och Gilligen. Mig kallade de
Colin Powell.
Nästa dag kom en av torterarna, specialisten Charles Graner, en av de
som dömts för övergreppen i Abu Ghraib. Haj Ali hade på sig bandage för
att såren skulle läka och blodet hade koagulerat. Graner rev av
bandaget som hade fastnat på såret. Haj Ali föll ner medvetslös.
– Nästa dag, fortsätter Haj Ali, bad jag en kvinnlig soldat om
smärtstillande. Hon bad mig att sträcka ut handen under dörren. Jag
trodde att hon ville titta på handen, men istället trampade hon på den
och sa: ”Här är amerikanskt smärtstillande.”
Efter femton dagar fick han ett lakan.
– Jag använde det till att täcka kroppen, och mina cellkamrater gratulerade mig.
Haj Ali berättar att han från fångbunkern hörde ständiga skrik.
– När de skulle ge mat till de kvinnliga fångarna, skickade de nakna män för att servera dem.
De kvinnliga fångarna hölls som gisslan för att få tag på efterlysta bröder, fäder eller söner.
– Vi kunde höra deras skrik och kunde inte göra annat än att ropa Allahu akbar (Gud är störst).
Efter femton dagar fick de bråttom med förhören. Amerikanerna ville
skicka tillbaka dem och få in nytt folk och rotera dem mellan
fängelsehålet och tälten på utsidan. En av hans vänner frågade en
kvinnlig soldat: ”Varför förnedrar du oss?” Hon svarade att ”det är en
order att förnedra er på det här sättet”.
Efter en tid tog de honom till förhörsrummet, där var det tio personer,
några i militära och andra i civila kläder. De hade telefoner med
kamera.
– På den tiden visste jag inte att det fanns mobilkamera, Jag trodde
att de använde telefonerna för att spela in ljud eller något liknande,
säger Haj Ali.
Det var i det här rummet som de händelser utspelades som senare
kablades ut över världen som ett exempel på den amerikanska regimens
tortyr av irakiska fångar.
– De tvingade mig att stå på en låda med en huva över huvudet och
armarna rakt ut i luften. De sa att de skulle ge mig elektriska stötar.
Jag trodde dem inte men så stack de in två ledningar i kroppen på mig.
Det kändes som om ögonen skulle tränga ur sina hålor. Sedan trillade
jag ner på golvet.
Under tortyren bet han sig i tungan. En läkare kom, avlägsnade huvan med sin fot och hällde vatten på tungan.
– Han såg inte något sår på tungan, säger Haj Ali, så han sa att de
kunde fortsätta tortyren. Vanligtvis var doktorerna en del av
tortyrprocessen.
Deras uppgift var att avslöja om fången bluffade eller överdrev smärtor så att förhören kunde fortsätta.
Tre gånger tog de honom till tortyrkammaren och fem gånger gav de honom
elektriska stötar. De band fast hans händer och fötter i ett rör i
taket, stoppade torrt bröd i hans mun, fotograferade honom och förhörde
honom några gånger till. Under förhören frågade de: ”Vad tycker du om
mera tortyr?” Haj Ali svarade då: ”Ju mer ni torterar oss, desto mer
vill Gud se i nåd till oss.”
Stärker motståndet
Haj Ali var inte den ende som blev misshandlad på detta sättet.
– En av de många jag såg var imanen från en av de största moskéerna i
Falluja, han var 75 år gammal. De fick inte nog av att dra runt honom
naken, utan måste tvinga på honom kvinnounderkläder.
– En annan historia, fortsätter Haj Ali, berättar om en av fångarna som
fick order om att urinera med huva över huvudet. När de tog av honom
huvan såg han att det var hans far han hade urinerat på.
Ytterligare en historia Haj Ali hörde var om en iman från en annan moské.
– En av de kvinnliga soldaterna tog av sig kläderna framför honom och
sa att han skulle ha sex med henne. Han nekade självklart till att göra
det, då tog hon på sig en konstgjord penis och våldtog mannen.
Haj Ali menar att fängelserna faktiskt är som träningsläger för motståndsrörelsen.
– Nittio procent av de arresterade var i stort sett oskyldiga, säger
han. Men så fort de kom ut var de helt övertygade om att göra militärt
motstånd mot ockupationsmakten. Alla som blir behandlad på det här
sättet eller ser sina systrar och bröder utsättas för det reagerar på
det sättet.
För Haj Ali är det viktigt att förklara hur starkt man påverkas av att se kvinnor fängslade på det sättet.
Efter 49 dagar i fängelset, hörde han en av förhörsledarna säga att han
hade hamnat i fängelse av misstag och skulle bli skickad tillbaka till
tälten. Nästa dag hämtades han av en soldat och skickades tillbaka till
tältlägret. ”Du är pånyttfödd”, sa han.
Efter att ha kommit tillbaka och välkomnats varmt av sina medfångar i tältlägren berättar Haj Ali:
– Jag använde två dagar till att titta på himlen för att komma överens med solen, efter att sluppit ut från mörka celler.
– Under tiden i fängelset tappade jag 38 kilo i vikt, säger Haj Ali.
Detta vet jag för när jag togs in satte de på mig ett armband som
uppgav min vikt.
Efter att han fått tillbaka sina ägodelar sattes han i en transportbil
med en säck över huvudet, men den här gången utan handbojor. Så
slängdes han ut ur bilen.
– När jag tog av mig huvan såg jag att jag var han på motorvägen. Det var så de frigav mig.
Så slutar Haj Alis berättelse från Abu Ghraib. Efter hans frisläppande
och sedan Abu Ghraib-skandalen blev avslöjad, fick han utbildning av FN
i mänskliga rättigheter. Han önskade att använda sina erfarenheter för
att bilda en förening och vände sig till irakiska myndigheter för att
få hjälp, men fick höra att ”det förekommer inte något sådant som
misshandel av fångar här”.
Det hölls istället en kongress med många deltagare och personligheter
som stiftade ”Föreningen för offren från de amerikanska
ockupationsfängelsena”. Målet är att informera omvärlden om tortyr och
det som händer i dessa fängelser. Hjälpa de som friges och hjälpa
familjer till de arresterade att kontakta sina anhöriga. Föreningen
fokuserar inte bara på amerikanerna.
Privata fängelser
– Många olika fängelser drivs av privata företag, legosoldater, säger
Haj Ali. Det finns folk från hela världen, det är inte bara
amerikanerna som bär skulden för det som pågår. Allt som sker i Irak är
en naturlig reaktion på alla dessa övergrepp. Det så kallade våldet är
en helt naturlig respons. Han fortsätter:
– Under Saddam-tiden fanns det tretton fängelser, nu finns det 36 som
drivs av amerikanerna och 200 av myndigheternas miliser. De irakiska
fängelserna är värre, vi har dokumenterade bevis på förekomsten av
avhuggning av fingrar och att händer blir genomborrade, allt under
amerikanskt beskydd.
Haj Ali lägger stor vikt vid att förbrytelserna som äger rum i Irak
också är förbrytelser mot de europeiska och amerikanska folken, de
tappar ansiktet. Tortyren utförs av alla nationaliteter.
– Jag fördömer inte de som kidnappar en utlänning, detta är en reaktion på vad de har gått igenom.
Hans förening arbetar nu med fysisk och psykisk rehabilitering.
LARS AKERHAUG
Proletären 39, 2005
• Artikeln har översatts av Homa Pakjoo och Ingar Marheim samt bearbetats av Proletären.