Ledare: Två år av ockupation - två år av motstånd

Publicerad 15 mars 2005

<p>19 mars 2003 tryckte George W Bush p&aring; startknappen. F&ouml;r det brottsliga
kriget mot Irak och f&ouml;r den brottsliga ockupation som kriget nu
omvandlats till.</p>

Detta måste sägas klart och tydligt. Kriget var brottsligt.
Ockupationen är brottslig. Inte primärt på grund av brutaliteten och
kränkningen av mänskliga rättigheter - som i ödeläggelsen av Falluja,
som i tortyrens och förnedringens Abu Ghraib - utan för att
imperialistiska anfallskrig med påföljande ockupation är brottsliga i
sig.

Brutaliteten och kränkningarna gör naturligtvis inte brottet mindre
avskyvärt. I anfallet mot Falluja använde USA både giftgas och napalm,
vilket är en krigsförbrytelse. Att tortera och förnedra fångar är en
krigsförbrytelse. Att mörda civila är en krigsförbrytelse. Men likväl.
Det avgörande är att kriget och ockupationen är brott i sig; att
ockupationen förblir ett brott så länge den pågår, oavsett form,
oavsett om USA förr eller senare lyckas upprätta ett styre som är
mindre brutalt och mindre förnedrande är det som nu råder.

Det är befrielsen av Irak som förnekar brottet; det är kampen för befrielsen som bekämpar brottet.

Här finns inget utrymme för kompromisser. Den som accepterar
ockupationen och ockupationsmaktens göranden och låtanden, gör sig
själv till medbrottsling. Som Sveriges regering. Genom att bistå
ockupationsmakten med utbildning av poliser. Men också och inte minst
genom att erkänna ockupationen som legitim. Det gör Sveriges regering
genom att erkänna USA:s irakiska lydregim som laglig och genom att utse
en ambassadör i Irak.

Ja, utrikesminister Laila Freivalds hävdar rentav att ockupationen
upphört genom att ockupationsstyrkorna nu befinner sig i Irak på
begäran av den lydregim ockupationsmakten inrättat!

Ett skamligt medlöperi.

Dessvärre står regeringen inte ensam med skammen. Bombhögern kan vi i
sammanhanget lämna därhän, den har från första stund applåderat brottet
och brottslingen och har därvid, i sin extremism, placerat sig utanför
ramarna för varje seriös diskussion om rätt och fel. Värre är att delar
av det tidigare krigsmotståndet sluddrar på målet, som vänsterpartiet -
genom uppslutningen bakom ockupationsmaktens riggade val tidigare i år
och genom nära förbindelserna med partier som ingår i
ockupationsmaktens lydregim.

Det är att gå över gränsen; är att försköna ockupationen, är att acceptera brottet. Är att vara ockupationsvänster.

Kommunistiska Partiets hållning är kompromisslös och principiell. Vi
kräver att USA skall lämna Irak, omedelbart och villkorslöst. Vi
stödjer ett fritt och självständigt Irak.

Men det går ju inte, invänder de försiktigt medlöpande. Ett omedelbart
och villkorslöst tillbakadragande skulle lämna Irak i kaos och anarki,
kanske i inbördeskrig, påstår de. Med slutsatsen att det behövs någon
form av internationell närvaro i Irak för lång tid framöver. Vilket i
dagens värld betyder imperialistisk närvaro.

Sådant accepterar inte vi kommunister. Iraks befolkningsgrupper har
levt tillsammans i tusentals år. Det är imperialism och ockupation som
skapar kaos och split, inte frihet och nationell självständighet.
Imperialismens "civilisatoriska" och "demokratiska" mission är ett
bedrägeri. Lämna irakierna i fred och de är lika kapabla som andra folk
att fredligt sköta sina egna angelägenheter.

Vilken väg irakierna väljer är deras sak. I ett fritt Irak stödjer
vi kommunister givetvis de sekulära och socialistiska krafterna. Men
det är en senare fråga. För att kunna välja väg måste det irakiska
folket först befria sig.

Två år av ockupation har också givit två år av irakiskt motstånd mot
ockupationen, ett motstånd som växer för var dag som går och som idag
omfattar hela landet.

Ockupationsmakten och dess megafoner i media, försöker framställa det
irakiska motståndet som en orgie i barbariskt våld, som regel försett
med religiösa stämplar och alltid med civila offer. Motståndet
reduceras till terrorism. Det är lögn. Motståndsrörelsens attacker
riktas mot militära och andra legitima mål, inte mot civila. Vilket
inte betyder att civila inte drabbas. Civilbefolkning drabbas alltid i
krig, dessvärre också i frihetskrig.

Det finns vänsterdebattörer som menar att stödet till det irakiska
motståndet bör villkoras, som Göran Greider i Dala-Demokraten och
Andreas Malm i syndikalistiska Arbetaren. Allt motstånd är inte
civiliserat nog, menar de. Är inte värt vårt stöd.

Vi kommunister har en annan uppfattning.

Det viktiga är att slå fast motståndets legitimitet. Motstånd mot
ockupation är en mänsklig rättighet, är rentav ett ockuperat folks
bjudande plikt. Givetvis är ockupationsmaktens militär styrkor och
civila inrättningar legitima mål för motståndet. Liksom de inhemska
strukturer som ockupationsmakten bygger upp. Liksom olika typer av
ekonomiska mål i syfte att förhindra ockupationsmaktens plundring av
landet, som sabotagen mot oljeldningar i Irak.

En moståndskamps första mål är att göra landet ostyrbart för
ockupanten. Det kan ge spektakulära metoder. Men det är inte vår
uppgift att betygsätta det irakiska motståndets metoder. Så länge
motståndet riktar sig mot ockupanten och mot ockupantens inhemska
medlöpare och quislingar, så är det enligt vår uppfattning legitimt.

Två år av ockupation har gett 100.000 döda irakier, offer för
ockupationsmaktens brutala våld. Det pekar ut den verkliga
brottslingen. Två år av ockupation har också gett ett allt bredare och
allt mer aktivt motstånd, nu omfattande över hundra militära attacker
varje dag. Det pekar på Iraks hopp.

Vi kommunister säger. Ockupationen är brottslig. Motståndet är kampen mot brottet. Leve den irakiska motståndskampen!


15 mars 2005

Proletären 11, 2005