Irakierna kräver "USA ut ur Irak"

Publicerad 15 februari 2005

USA:s försök att med alla tänkbara medel bryta det irakiska folkets
önskan att få ett slut på ockupationen har misslyckats. Det visar en
aktuell opinionsundersökning.

USA har ända sedan ockupationen inleddes i april 2003 utnyttjat
taktiken att söndra och härska. Människor som tidigare levt sida vid
sida har plötsligt delats upp efter religiös och etnisk tillhörighet.
Kampanjen har inte minst fått ett effektivt genomslag i medierna i väst.

I den viktigaste frågan, nämligen irakiernas syn på själva ockupationen, har dock splittringstaktiken fullständigt misslyckats.

Majoritet mot USA
På uppdrag av Abu Dhabi TV har det amerikanska opinionsinstitutet Zogby
International genomfört en undersökning av det irakiska folkets åsikter
i ett antal aktuella frågor. Utfrågningarna skedde veckan före valet 30
januari. Enligt opinionsundersökningen vill en bred majoritet av det
irakiska folket att de utländska soldaterna, antingen genast eller
direkt efter att en vald regering tillträtt, lämnar Irak.

Bland sunniaraberna är uppslutningen bakom detta krav 82 procent. Men
också en klar majoritet av shiaaraberna, hela 69 procent, kräver att
USA:s och dess allierades ockupationstrupper snarast lämnar Irak.
Endast bland kurderna uppges en majoritet vara positiva till de
utländska truppernas närvaro.

Resultatet är intressant när man sätter det i relation till det nyss
genomförda valet. Det visar nämligen på en enighet mellan de irakier
som bojkottade valet i protest mot ockupationen och de irakier som
röstade i förhoppning om att detta skulle leda till ett snabbare slut
på ockupationen.

Det sistnämnda var ju vad segrande shiamuslimska Förenade Irakiska Alliansen lovade sina väljare.

I denna fråga har det av Bush och Blair hyllade valet inte löst
någonting. Irakiernas motstånd mot ockupationen består. Och det lär
inte bli mindre när det visar sig att Förenade Irakiska Alliansens och
övriga vallistors krav på ett slutdatum för ockupationen inte var något
annat än valfläsk.

Patrik Paulov
Proletären 7, 2005