Hoppa till huvudinnehåll
Av

Etnisk rensning i Kirkuk - kurdiska partier tar efter USA:s brutala metoder

De två kurdiska partierna KDP och PUK, USA:s mest lojala samarbetspartners i Irak, har kidnappat och torterat hundratals araber och turkmener från staden Kirkuk. Övergreppen har ökat i omfattning efter valet 30 januari.




I torsdags publicerade Washington Post en längre artikel om den
pågående etniska rensningen i norra Irak. Kurdiska polis- och
säkerhetsstyrkor kidnappar araber och turkmener i Kirkuk och skickar
dem i hemlighet till fängelser i städerna Arbil och Sulaymaniyya.



De drabbade, alltifrån försäljare och bönder till soldater, är ofta
saknade i månader utan att deras familjer får någon information. Araber
och turkmener som släppts vittnar om att de blivit torterade. En del av
gripandena har gjorts i räder som utförts tillsammans med amerikansk
militär.



Kirkuk huvudstad

Washington Posts uppgifter är bland annat hämtade från ett
hemligstämplat telegram som USA:s utrikesdepartement den 5 juni
skickade till Vita Huset, Pentagon och ambassaden i Bagdad. I
telegrammet beskrivs det "utomjuridiska frihetsberövandet" som en del i
ett "gemensamt och omfattande intitiativ" av de kurdiska partierna KDP
och PUK. Deras syfte är att få total kontroll över miljonstaden Kirkuk
och göra den till huvudstad för det kurdiska området.



Kirkuk är känt både för att det i dess omgivningar finns enorma
oljefyndigheter och för att staden är en etnisk smältdegel. Kurderna
anklagar - med rätta - Saddam Hussein för att ha drivit bort kurder och
genom inflyttning försökt arabisera staden. Idag är situationen den
omvända och kurderna har axlat rollen som förtryckare.



Ilska mot USA

Ahmed al-Obeide, ledare för ett arabisk parti i Kirkuk, berättar att
gripandena inleddes samtidigt som ockupationen, men att de ökat
kraftigt i antal efter att ockupationsvalet 30 januari gav KDP och PUK
kontroll över Kirkuk.



Sifforna över antalet drabbade varierar. USA:s militär säger sig känna
till 180 fall. Ahmed al-Obeide uppskattar antalet fängslade till 250
varav 40 släppts. Andra arabiska och turkmenska politiker menar att det
verkliga antalet är 600, då många familjer av rädsla för repressalier
väljer att hålla tyst. Men oavsett vilken siffra som är sann, så är
rapporterna samstämmiga om att antalet ökar.



Utrikesdepartementet skriver att den pågående kampanjen kraftigt har
ökat spänningarna mellan de olika grupperna i den multietniska staden.
Men turkmenernas och arabernas ilska vänds inte bara mot kurderna utan
också mot ockupationsmakten USA.



Som väntat förnekar utrikesdepartementet USA:s inblandning i
kidnappningarna och tortyren. Samtidigt konstateras att PR-kampanjen
för att övertyga irakierna om ockupationsmaktens oskuld har
misslyckats. USA anklagas för att vara direkt delaktigt i övergreppen
eller åtminstone se genom fingarna.



Lydiga redskap

Det är knappast förvånande. Dels har USA från första stund i Irak
praktiserat taktiken att söndra och härska och underblåst etnisk och
religiös splittring. Dels är de två kurdiska partierna KDP och PUK
sedan länge amerikanernas bästa vänner i Irak. Sedan Gulfkriget 1991
har främst USA och Storbritannien, men också Israel, haft ett nära
samarbete med KDP och PUK. Dessa har genom västvärldens beskydd styrt
över varsitt område i norra Irak, KDP med Arbil som bas och PUK med
Sulaymaniyya.



Under den pågående ockupationen har de kurdiska partierna och deras
väpnade styrkor fortsatt agera lydiga redskap för USA, och som tack för
detta kunnat utöka sitt inflytande. PUK-ledaren Jalal Talabani är
numera den irakiska lydregimens president samtidigt som KDP-ledaren
Massoud Barzani nyligen utsågs till den kurdiska regionens president.



I samarbete med USA

Att samarbetet består vittnar också PUK:s ledare i Kirkuk om.
Förflyttningar av fångar har skett helt och hållet i samarbete med USA,
säger Jalal Jawhar till Washington Post. Darren Blagburn,
underrättelseofficer i ockupationsstyrkorna i Kirkuk, säger att den
kurdiska "antiterroriststyrkan" inom poliskåren i staden är "väldigt
samarbetsvillig och koalitionsvänlig" och den enhet han litar allra
mest på.



Samförståndet är naturligt. Med Falluja, Abu Ghraib och andra
krigsförbrytelser som förebild praktiserar de kurdiska härskarna bara
samma metoder som sina amerikanska herrar. Detta är demokrati à la USA.



Patrik Paulov

Proletären 25, 2005