Massprotest i Egypten mot militärstyre

Den 11 februari fick Hosni Mubaraks välde ett abrupt slut. Med miljoner egyptier på gatorna och hundratusentals strejkande arbetare blev trycket för stort. Den egyptiska armén grep in och tvingade bort den man som symboliserat den högsta makten i nästan 30 års tid.

Störtandet av Mubarak var en viktig folklig seger, men inte någon revolution. Sedan 11 februari är de väpnade styrkornas högsta råd landets självutnämnda ledare. Med stöd från den gamla makteliten, men också från den största oppositionsrörelsen, Muslimska brödraskapet, försöker rådet förhindra en genomgripande demokratisk och social samhällsomvandling.

Att det mesta fortsätter som förr är orsaken till att Revolutionära ungdomskoalitionen och vänsterorganisationer utropade fredag 27 maj till en ny ”vredens dag”. Under timmarna efter fredagsbönen strömmande folk till Tahrirtorget i Kairo. Enligt den egyptiska tidningen Ahram online deltog åtminstone 100.000.

Vreden riktas mot det fortsatta politiska förtrycket. Flera tusen civila har ställts inför rätta i militärdomstolar, och många fångar har torterats. Demonstranterna kräver att rättsprocesserna mot de verkliga brottslingarna, Mubarak och hela den gamla styrande eliten, ska skyndas på.

Missnöjet gäller också de så kallade demokratiska reformerna. Dessa har dikterats uppifrån utan att de folkliga rörelserna fått säga sitt.

Ett exempel på detta är den nya konstitutionen, som ska ligga till grund för höstens parlaments- och presidentval. Efter Mubaraks avgång tillsatte det styrande militärrådet en kommitté som gjorde ett antal mindre ändringar i den gamla konstitutionen. Bland annat begränsades antalet perioder som en president får sitta till två. Den 19 mars hölls en folkomröstning om den ”nya” konstitutionen. 77 procent röstade ja. Militären, den gamla makteliten och Muslimska brödraskapet deklarerade nöjda att folket enats kring den föreslagna konstitutionen.

Det är inte en korrekt beskrivning. Majoriteten av det folk som fem veckor tidigare störtat en diktator gick inte ens och röstade. Valdeltagandet var bara 41 procent. Det fanns också odemokratiska inslag i valförfarandet, och utan mediernas hot om kaos och matbrist om folket inte röstade fram en konstitution, hade deltagande kanske blivit ännu lägre.

Moataz el-Hefnaw från Egyptiska kommunistpartiet säger till den belgiska tidningen Solidaire att de minimala ändringarna i konstitutionen är ett försök att stoppa den folkliga revolutionen. Avsikten är att snabbt kunna hålla val, utan att behöva genomföra en grundläggande demokratisering av den egyptiska staten.

Under vredens dag 27 maj restes åter kravet att en ny konstitution måste utarbetas innan ett demokratiskt parlaments- och presidentval kan hållas.

Ett annat exempel på hur demokratin beskärs av de styrande är den nya lagen för politiska partier. För att få registrera ett parti som ska kandidera i valet behövs underskrifter från 5000 människor som vill vara medlemmar. Hur ska nybildade partier, eller rörelser som varit förbjudna under decennier, på bara några månader få ihop så många underskrifter?

Att så många som 100.000 deltog på Tahrirtorget är imponerade med tanke på att det inför protesten skedde en öppen splittring i den breda rörelse som störtade Mubarak. Även det tog tid innan Muslimska brödraskapet anslöt sig till gatuprotesterna mot diktaturen utgjorde dess anhängare en viktig del i demonstrationerna i Kairo, Alexandria och övriga städer fram till maktskiftet 11 februari.

Inför vredens dag 27 maj deklarerade brödraskapet att man tänkte bojkotta protesten. Dess talesman, Sobi Saleh, sade till Ahram online att det är oklart vilka som är arrangörer och vilka kraven är. Förändringsarbetet ska fullföljas genom legala och politiska kanaler, inte genom en ny revolution.

Beslutet resulterade i internt missnöje. Redaktören för brödraskapet officiella webbsida sade upp sig i protest. Dess ungdomsförbund, som är en av trettiotalet organisationer i Revolutionära ungdomskoalitionen, valde att delta på Tahrirtorget för att stödja kravet på att ställa företrädare för den gamla regimen inför rätta.

Splittringen av massrörelsen mot Mubarak var väntad. I kampen mot diktatorn enades motstridiga klassintressen. Men i längden kan inte Muslimska brödraskapet, en i grunden borgerlig rörelse som försvarar marknadsliberalism à la IMF och som tagit ställning mot både strejkande arbetare och bönder som kräver jord, stå på samma sida som arbetare och vänsterkrafter som kräver social rättvisa, åternationalisering av privatiserade företag och verkligt folkligt inflytande.

Vikten av de sociala frågorna märktes också under vredens dag. Demonstranter och talare lyfte bland annat fram kraven på höjda minimilöner och rätten att bilda oberoende fackföreningar.

Att Muslimska brödraskapet vänder proteströrelsen ryggen och har en ekonomisk politik som inte erbjuder något hopp för landets miljoner fattiga betyder inte att man kan räkna ut den. Som religiös och social rörelsen, och som oppositionell kraft mot Mubaraks polisstat, är organisationen folkligt förankrad. Alla bedömare är överens om att Muslimska brödraskapet kommer att få en stark parlamentarisk representation efter valet.

Det kommer att tävla om rösterna med både nybildade och gamla mitten- och högerpartier. Mubaraks Nationaldemokratiska parti är visserligen upplöst, men vi kan räkna med att tidigare medlemmar på olika nivåer kommer att slåss för att behålla sina maktpositioner, om än under andra politiska fanor.

Den partipolitiska vänstern är medveten om sitt underläge. Med målet att stärka det socialistiska alternativet offentliggjorde fem organisationer den 10 maj att de bildat Socialistiska styrkors koalition. De fem är Egyptiska kommunistpartiet, Egyptens socialistiska parti, Arbetarnas demokratiska parti, Folkdemokratiska allianspartiet samt Revolutionär socialism.

Journalisten Hossam el-Hamalawy, medlem i Arbetarnas demokratiska parti, summerar vänsteralternativet i en intervju med radiostationen Democracy Now i samband med 1 maj:

”Huvudkravet är definitivt åternationaliseringen av alla privatiserade fabriker, ett totalt stopp för det nyliberala programmet. Den egyptiska arbetarklassen måste ges fullständig frihet att upprätta oberoende fackföreningar. Arbetare i vissa sektorer står fortfarande inför de gamla ledarna som försöker sabotera försöken att etablera oberoende fackföreningar och införa den nationella minimilönen. Vi har kämpat så länge för att höja minimilönen till åtminstone 1200 egyptiska pund i månaden.”

Det är tydligt att vänstern är aktiv i det dagliga politiska livet och försöker vinna gehör hos de miljontals egyptier som varit och fortfarande är missnöjda.

Och viljan att göra något finns kvar, inte minst inom arbetarklassen. Trots det styrande militärrådets strejkförbud och hot om hårda straff genomfördes under april 90 arbetarprotester i form av strejker, demonstrationer eller andra protestaktioner.

Kampen mot privatiseringar och överhetens plundring av de gemensamma tillgångarna, för ett värdigt liv och drägliga arbetsförhållanden och mot byråkratledda fackföreningar lierade med regimen är lika aktuell nu som under Mubaraks välde.