Venezuelas arbetare varnar oppositionen

– Och vi kommer inte att lämna tillbaka dem, som efter statskuppen 2002, varnade LO-distriktet (UNT) i Carabobo.
 
Bakgrunden är den proteströrelse som pågått sedan den 27 maj. Det var då som markkoncessionen upphörde för den högerextrema radio- och tv-kanalen RCTV, en koncession som inte förlängdes av Chávez.  Protesterna har internationella förgreningar till massmediaägarnas organisation SIP (Inter-amerikanska pressällskapet) och den Svarta internationalen, bestående av höger- och kristdemokratiska partier.

Beslutet mot den tv-kanal som gick i spetsen för statskuppen i april 2002 är ett suveränt nationellt beslut. Men detta har tagits som förevändning för en ny högeroffensiv, som påminner om förberedelserna inför statskuppen i april 2002. Och i den konspirationen återfinns delar av det venezuelanska näringslivet.

– Klockan har slagit för att vi ska vara på vår vakt, ständigt mobiliserade i en ny etapp mot denna kontrarevolutionära process som har inletts och som sätter oss på prov, säger LO-distriktet i Carabobo i ett uttalande.

– UNT är beredda att ockupera företagen om ägarna vågar sig på att inleda ett nytt arbetsgivarsabotage. Stänger ägarna fabriksportarna kommer vi att öppna dem, säger facken i staden.

Samma varningar ger fackföreningarna och arbetarna vid Latin-amerikas största stålverk, Sidor, i staden Ciudad Guayana, i länet Bolívar. De avvisar talet om att yttrandefriheten i Venezuela i hotad efter att RCTV upphörde som markbaserad kanal (men fortsätter via satellit och Internet):

– Den nya sagan är det påstådda försvaret av informationsfriheten. Varje gång de ska sätta igång sina destabiliseringsplaner använder de en annan historia, sa kassören för fackföreningen på Sidor, José Meléndez.

Återförstatligande
– Vi arbetare avvisar provokationerna och de nya våldsamheterna som ägarna till massmedia i samförstånd med andra aktörer utövar. Från denna region av järnfyndigheter i Guyana kommer arbetarna än en gång att hissa nationens fana med kravet på ett återförstatligande av företaget. De nuvarande ägarna (från Argentina) stöder och finansierar och solidariserar sig med dem som i dag går ut på gatorna och stöder Marcel Granier (RCTV:s ägare). Vi är beredda på att ta kontrollen över företaget.

Från Miami sänder flera radiokanaler,  som drivs”utlandsvenezuelaner”, upprop via sina radiosändare och via internet. De uppmanar venezuelanerna att störta president Chávez.

”Störta tyrannen”
Bland dem som framträtt i Miami återfinns Carlos Ortega, före detta ledare för det nu starkt försvagade CTV, den landsorganisation som utlyste generalstrejken i april 2002 i allians med arbetsgivarorganisationen Fedecameras som utmynnade i statskuppen. Under kuppen utsågs Fedecameras ordförande Pedro Carmona till kuppresident. Från Miami uppmanar nu Ortega återigen Venezuelas folk att störta den ”diktatoriske tyrannen”.

Den okände ordföranden för den subversiva och tillika okända organisationen ORVEX i Miami sa Chávez hade 72 timmar på sig att återge RCTV koncessionen. ”Tidsfristen” löpte ut klockan 20.00 på torsdagskvällen (31 maj). Om inte Chávez uppfyllde ultimatumet skulle man uppmana till ett folkligt uppror .

De fackliga ledarna runt om Venezuela varnar för att detta är tydliga signaler dessa oppositionsgrupper till att intensifiera våldsamheterna. De söker en martyr som kan visas upp för omvärlden som bevis på att Venezuela trätt in i ett tillstånd av kaos och oregerlighet och behöver interveneras. Arbetarledarna varnar arbetsgivarna för äventyrligheter:

– Om de så bara andas om att stanna en fabrik eller ett företag kommer arbetarna ta över och normalisera produktionen. Vi varnar företagsledarna att noga analysera situationen för att de inte ska missta sig. För denna gång kommer vi inte att lämna tillbaka företagen, de kommer att förbli folkets egendom, uppgav Servando Carbone, fackledare från UNT i Caracas.

Det är dock en stor skillnad mellan ett kontrarevolutionärt uppror 2002 och 2007.

Stor skillnad
Då var den bolivarianska revolutionära processen bara i sin linda. Generaler och överstar var inte bara militärt skolade på School of Americas i USA, de var också politiskt indoktrinerade i USA:s Nationella Säkerhetsdoktrin enligt vilken politisk opposition är detsamma som ”Den Inre Fienden”.

Venezuelas säkerhetsagenter och militära underrättelseagenter hade samma politiska skolning. Med antikommunismen som ledstjärna slog de ned sitt eget folk, sin egen regering och sin egen grundlag, som kuppmakarna avskaffade med ett penndrag 12 april 2002.

I dag, fem år efter kuppen, är de främsta ledarna bortrensade från de väpnade styrkorna. Huvudstadspolisen ”La Metropolitana” har fått sina officerare avsatta och kommer att lyda under en nationell polis. Ordningsmakten ska inte ska kunna användas av borgmästare eller länsguvernörer, som är i opposition med den federala regeringen i Caracas och som anser sig ha rätt att sätta in polis mot människor som går ut på gatorna för att försvara sin regering och demokrati.

Högerpartierna, den maffiakorrumperade landsorganisationen CTV, Fedecameras, kort sagt hela den politiska oppositionsledning som organiserade statskuppen 2002, är idag politiskt ”brända”.

Därför har de i demonstrationerna för RCTV kört medel- och överklasstudenter från de privata universiteten  i ett försök att ta det politiska initiativet, sabotera den ekonomiska och politiska processen genom att organisera blockader av livsmedelsförsörjningen.

Detta är det klassiska sabotaget i en politisk social process som den venezuelanska, den chilenska, den kubanska, den nicaraguanska eller, varför inte, de första åren efter Oktoberrevolutionen 1917 då fjorton av de största imperialistiska staterna i världen, från USA till Storbritannien i allians med Tyskland, invaderade Ryssland och försökte krossa den unga Sovjetrepubliken. Den ekonomiska eliten har alltid reagerat så inför genomgripande och djupa förändringar av det gamla politiska systemet.

Lenin sa att ”varje autentisk revolution förmår att försvara sig”. Venezuela är i dag starkare än 2002 och förmår försvara sig.

Folklig organisering
Det viktigaste av allt är att folket organiseras. Den nya landsorganisationen som vuxit fram under de senaste åren har successivt tagit över rollen som den största landsorganisationen i Venezuela och ersatt CTV, som genomskådats som en femtekolonn i tjänst hos de venezuelanska arbetarnas klassfiende och som en släpvagn till Imperiet i norr.

I de stora fattigområdena tränas inte bara den militära reserven, som ska bestå av en miljon kvinnor och män om ett par år, här organiserar sig också hemmafruarna i sina egna organisationer. Över allt växer det fram radiostationer där programmen produceras och framförs av människorna i området.

 Det går inte att nog betona den enorma betydelsen av att de fattiga vaknat ur analfabetismens mar-dröm och getts den mänskliga rättigheten att kunna läsa och skriva, och av att de fattiga fått tillgång till läkarvård när de är sjuka och får utbildning i hur de med enkla medel kan förbättra sin hälsa. De tusentals kubanska läkare och sjukvårdspersonal som gett sig ut i dessa bostadsområden för att kurera sina karibiska bröder och systrar har gett venezuelanerna ett bevis på vad människan är kapabel att utföra om den har solidariteten som princip.

Kontroll över oljan
Staten har tagit kontroll över oljeproduktionen och distributionen. De utländska företag som vill operera i landet tvingas nu finna sig i de regler och lagar som råder, inte som tidigare, då de betalade en (1) procent i skatt. Resten av de miljarder dollar i vinst som de utvann ur de venezuelanska naturresurserna placerade de i sina banker i utlandet.

Venezuela har, genom den bolivarianska revolutionen, inte bara återtagit miljarder dollar som placeras i byggen av tusentals nya grundskolor där barnen får frukost, lunch mellanmål och gratis utbildning, eller där de ensamstående mödrarna lugnt och kostnadsfritt kan lämna sina barn på daghem utan att vara rädda att de, inlåsta i sitt hem, ska brinna inne om stearinljuset ramlar ner på mattan som fattar eld.

Venezuela har också, framför allt, återvunnit sin nationella identitet och värdighet. I dag är det venezuelanska folket som har kontroll över Venezuela. Inte en liten oerhört rik och dryg oligarki, som lät sina barn studera i Miami, New York eller Los Angeles.

Därför är de i dag rasande när deras megafoner i form av RCTV inte längre har kontrakt på markkoncessionen för att fortsätta sina manipulationer av sina tittare. De kan helt enkelt inte begripa att de, som styrt detta vackra land sedan spanjorerna besegrats av Simon Bolivar och befrielsearmén, och som alltid har kunnat fatta besluten i Venezuela nu står där utan armé, polis och RCTV som vapen för att slå ned det venezuelanska folkets dröm om ett Venezuela med social rättvisa.

Chávez, med fem miljoner partimedlemmar i Venezuelas förenade socialistparti, backar inte för den lokala oligarkin eller imperiets Bushadministration, utan fortsätter utstakandet av den komplicerande vägen till ”Socialism i det 21:a seklet”.

DICK EMANUELSSON
Proletären 23, 2007


Massdemonstration till stöd för regeringen Chavéz
Över 4.735.000 venezuelaner har ansökt om att bli medlemmar i det nya Venezuelas förenade socialistparti, PSUV.

Det rapporterade Venezuelas president Hugo Chávez, när han anlände till Avenida Bolivar, Caracas, vid demonstrationen i helgen. Där väntade en stor folksamling på honom och hälsade honom med talkören, ”Chávez amigo, el pueblo está contigo” (Chávez vår vän, folket är med dig). Han konstaterade att PSUV blir ett jätteparti. Söndag 3 juni var sista dagen att ansöka om medlemskap och målet var att passera fem miljoner ansökningar.

Vi skriver sidor i den nya historien i Venezuela och Latinamerika, slog Chávez fast. Han passade på att än en gång deklarera att det inte blir någon ny licens för tevebolaget RCTV, nu tar Televisora Venezolana Social (Tves) över sändningarna.

Hugo Chávez gjorde en kort sammanfattning över de beslut som tagis under de 140 dagarna av hans nya mandatperiod som president. Bland annat har staten tagit kontroll över oljefyndigheterna i Orinoco, enligt experterna de största oljefyndigheterna i världen, över telekommunikationerna och företaget Cantv, som är strategiskt för landets utveckling.

Det var utan tvekan en optimistisk, glad och segerviss Chávez som Caracas invånare fick se. Han har också all anledning att vara det. Hans vänsterpolitik stöds av den överväldigande majoriteten av Venezuelas folk.

MARIO SOUSA
Proletären 23, 2007