Tillväxt och optimism på Kuba

Kuba kunde inte krossas, trots alla belackares
självsäkra spådomar och utarbetade planer att föra Karibiens största ö
tillbaka till bordell- och kasinoekonomin 1959, rapporterar
Latinamerikareportern Dick Emanuelsson från Havanna för Proletären.

När
Sovjetunionen rasade samman 1990-91 drog det samtidigt med sig den
kubanska ekonomin som till 85 procent hade sin utrikeshandel med
oktoberrevolutionens vagga. Men kubanerna vägrade att slå sönder
socialismen och inleda samma politiska kapitulation som Östeuropa utan
förberedde sig i stället för att både överleva och ta lärdom av de
gångna politiska och ekonomiska misstagen.

– ”Gör motstånd och
övervinn krisens effekter till en så låg social uppoffring som
möjligt”, var mottot när Specialperioden lanserades. Det säger José
Luis Rodriguez, Kubas ekonomi- och planminister, när han inleder en
resumé över den kubanska ekonomins utveckling från 1989 till 2006.
Framför honom sitter 1546 ekonomer från ett 50-tal länder, främst från
Latinamerika, när ministern detaljerat förklarar varför Kuba överlevde,
trots alla spådomar 1990 om motsatsen.

Specialperioden
Under
specialperioden fick kubanerna uppleva en liknande krigsekonomi som
sovjetmedborgarna i början av 1920-talet. Det handlade helt enkelt om
att överleva och då använde såväl ryssarna som kubanerna sig av
marknadsmekanismerna.

Ekonomiministern menar dock att det inte
handlade om att ersätta den socialistiska modellen och framför inte att
ge upp den sociala dimensionen i den kubanska socialismen; utbildning,
hälsovård, en offentlig omsorg av de mest utsatta grupperna i det
kubanska samhället som barn och gamla.

Jag minns särskilt en
presskonferens som Svenska Livsmedelsarbetareförbundet höll i
LO-borgen. ”Nu står också kommunistdiktaturen på Kuba inför ett
omedelbart sammanbrott”, var det skadeglada budskapet från den
antikommunistiske ordföranden för Livs international, en stor blek
österrikare.

Han insåg förmodligen inte då att sammanbrotten för
”realsocialismen” samtidigt förändrade styrkeförhållandena i världen på
ett dramatiskt sätt.

För det handlade inte enbart om att
ideologierna dödsförklarades, arbetarklassen i hela världen slogs
tillbaka, arbetsrätt och lagar som skyddade de svaga i samhället
raserades. Nyliberalismen fick sitt definitiva genombrott.

Nu
var det inte bara i militärdiktaturer som Pinochets som högern använde
för att erbjuda de transnationella trusterna ”öppna” marknader. Nu blev
de ”civiliserade demokratierna” skådeplatser för Milton Friedmans och
Chicagoekonomernas lärjungar som gjorde sitt inträde, så också i
Sverige.

Stark tillväxt
Alfredo Menéndez, 85, fick det
nationella ekonomipriset på Kuba 2004. Han är, trots sin ansenliga
ålder, otroligt vital och pigg, klartänkt och reptilsnabb i sina svar i
dessa komplicerade teman som utvecklingen av den kubanska ekonomin.

• Vad karaktäriserar den aktuella situationen i den kubanska ekonomin?
–
En stark ekonomisk tillväxt, den har ökat 12,5 procent under 2006. Vi
håller sakta på att lämna Specialperioden, som var ett resultat av
sammanbrottet för det socialistiska lägret. Men vår ekonomi brottas
fortfarande med problem som är tunga att bära så som import av bränsle
och förnödenheter. Uppgifterna är att producera mer olja och
jordbruks-produkter och att spara energi och undvika en dyr import som
håller ett strupgrepp på vår ekonomi.

• Vad har förbindelserna med Kina och Venezuela betytt för att kunna lämna Specialperioden bakom er?
–
Relationerna med Kina har alltid varit goda. På det ekonomiska området
är det normala relationer där lån ska betalas, Kina håller oss inte
under armarna. Venezuela ger oss långfristiga krediter men även dessa
ska betalas. Därför måste vår egen ekonomi utvecklas. Och vi har ett
mycket stort mänskligt kapital som måste sättas i arbete så att det
skapar avkastning. Vi har även turism och export av nickel som ger
stora inkomster.

Nationell industri
• Vilken är den kubanska ekonomins svaga länk?
–
Underkastelsen av USA-imperialismen som inte tillät att egen nationell
industri utvecklades. Därför förblev Kuba en nordamerikansk koloni där
alla konsumtionsvaror importerades. Vi producerade billigt socker som
förhindrade en industriell utveckling. Med Sovjetunionen som allierad
var det annorlunda. Då importerade vi med förmånliga garantier
produkter från den (sovjetiska) tunga industrin som gödningsmedel och
andra produkter.

• Diversifierades inte den kubanska industrin med hjälp från Sovjetunionen?
–
Jo, det förekom satsningar till exempel inom citrusproduktionen som
exporterades till det socialistiska lägret som inte hade egen
produktion. Även inom nickelexploateringen gjordes stora investeringar.
Vi utvecklade också produktion för gödningsmedel och en fabrik för
byggandet av maskiner inom vissa sektorer, som till exempel
sockerrörshuggningen.
– Men allt föll när Sovjetunionen rasade
samman. Förbindelserna med våra forna allierade upphörde och vi
tvingades söka efter andra samarbetspartner, denna gång främst i
Latinamerika. Hur kan vi integreras och med vad? Det är centrala frågor
för framgång för vår ekonomi som diskuterats mycket med Venezuela.

• Inom vilka områden integreras Kuba?
–
Venezuela är en av världens främsta producenter av petroleum. Venezuela
har stora järnmalms- och koltillgångar för den tunga industrin. Min
uppfattning är att vi bör integrera oss främst inom jordbrukssektorn,
producera mat för våra folk. Med detta kan vi skapa en marknad för
Latinamerika som assimilerar denna produktion.

• Kubanerna som bara har minimilönen, 225 pesos (ca 15 usd/mån), hur många är de?
–
Jag kan inte ge dig ett exakt tal. Men när vi talar om minimilönen
måste vi också ta i beaktande att vi inte betalar livsmedel, el, vatten
eller transporter i dollar. Genomsnittslönen är cirka 400 pesos.
Dessutom arbetar också kvinnan i familjen och eventuellt också någon
annan familjemedlem. Därför måste du multiplicera de 400 med två eller
tre och då får du en mer rättvis bild av familjeekonomin. Här betalar
du inte utbildning eller sjukvård, i kapitalismen är det en oerhört
stor kostnad.

• Men ”La Libreta” (det utbud av produkter som
säljs till symboliska priser och som utgör ca hälften av behovet)
räcker inte långt...
– Det är sant, och staten försöker nu att
reducera antalet produkter på ransoneringsboken som istället ska säljas
på den fria marknaden där utbudet breddas för att tillfredställa
behoven. Många personer, till exempel de som inte röker, säljer sina
cigaretter vidare. Därför bör vi upphöra med ransoneringsboken.

•
USA-administrationen har uttryckt stor oro för den stora ekonomiska
tillväxten i Kina. Vad är det för skillnad på den socialistiska
modellen i Kina och modellen i Kuba?
– Kineserna tillämpar sin
kinesiska socialism med 1,4 miljarder invånare, säger Menéndez
diplomatiskt. Kuba har 11 miljoner. Shanghai har fler invånare än Kuba.
Kina har också ett historiskt förflutet med 5000 år av existens.

• Vilka är då de gemensamma socialistiska principerna som Kina och Kuba har gemensamt?
–
Den marxistisk-leninistiska ideologin, arbetarklassens ideologi, att
inte exploatera människan på den andres bekostnad, även om den i vissa
enskilda fall tolererar detta men med villkoret att detta gynnar
utvecklingen. Vi tillåter inte detta med undantag för vissa delar av
jordbruket där vissa bönder kan få anställa arbetskraft men dock inte i
fabrikerna.

– Det finns skillnader mellan Kina och Kuba, men
de är inte antagonistiska. Det finns skillnad i hur vi bygger
socialismen med olika kriterier men med samma strategiska mål som är
att avskaffa den ena människans exploatering av den andra för att uppnå
ett bättre liv.

Blockaden mot Kuba
• För att gå
tillbaka till min fråga; vad är din uppfattning om hur ni ska lyckas
med att stimulera och öka hastigheten i produktivkrafternas utveckling
och även effektivisera sam-hällsfunktionerna?
– Vi befinner oss
objektivt sett i en situation där USA pressar på Europa, inklusive
Sverige, att delta i blockaden mot Kuba. För att förfölja bin Ladin har
USA:s finansdepartement fyra personer anställda på heltid. Men mot Kuba
har de en heltäckande världsorganisation som bevakar Kubas
internationella handel som till exempel exporten av vårt nickel.
Nyligen nekades en kubansk delegation, trots förbokningar, att
härbärgera på Hotel Hilton i Oslo. Liknande hände i Mexiko förra året.

•
Vilka positiva erfarenheter kan Kuba förmedla av sitt medlemskap i SEV
(även kallat Comecon, den forna ekonomiska gemenskapen för
realsocialismens länder) i integreringen av ALBA och Latinamerika?
–
Det negativa var väl att det geografiska avståndet för Kuba till SEV:s
medlemsstater var mycket stort. Sovjetunionen hyste stor respekt för
Kuba som den första socialistiska staten. Det positiva var att vi blev
ett exempel för Latinamerika. Jänkarna är oroliga ty socialismen har
konsoliderats som system på Kuba, trots att vi lever med stora
ekonomiska brister. Men Kuba är ett exempel på autonomi och frihet som
inte underkastar sig USA. Kuba är ett exempel på ett folks kamp mot
imperialismen. I dag utgör Latinamerika den första kampfronten mot
imperialismen i världen.

• Kan ALBA bli ett nytt beroende för
Kuba och vad händer om Chávez förlorar nästa presidentval och den nye
presidenten bryter med Kuba?
– Jag anser att nordamerikanerna inte kan stoppa revolutionen i Latinamerika.

• Bör ni inte ha en ”Plan B”?
–
Kanske det, jag vet inte vad Chávez har i bakfickan men varken
USA-imperialismen eller den inhemska reaktionen kan stoppa processen.

DICK EMANUELSSON
Proletären nr 16, 2007