Socialismen erbjuder lösningar på matkrisen

I våras utbröt hungerkravaller i Haiti. Efter en våg av protester i andra fattiga länder blev den globala matkrisen känd.

Vad är orsaken till de kraftigt stigande matpriserna och den brist på livsmedel som främst drabbar folken i tredje världen?

Det är många faktorer som bidrar, som det höga oljepriset, spekulation
för att driva upp livsmedelspriserna samt produktion av etanol istället
för mat. Avgörande är också att många fattiga länder, efter årtionden
av påtryckningar från väst, producerar för export istället för att föda
sina egna befolkningar.

Hugo Chávez drog i samband med
hungerprotesterna slutsatsen att den
uppkomna krisen är ”det största beviset på den kapitalistiska modellens
historiska misslyckande”.

Vad är då lösningen på matkrisen? Nedan tar
vi upp Venezuelas revolutionära politik för att garantera
sina invånare mat. Vi publicerar också Kubas inlägg på FN-toppmötet om
maten i Rom i juni, som presenterar en rad konkreta åtgärder som skulle
göra underverk om de genomfördes.



Jordreform och socialism ger mat till Venezuelas folk
Gång på gång har kapitalets kontroll över maten visat sig vara förödande. Efter åratal av försiktiga reformer väljer Venezuelas revolutionära regering nu att höja tempot i förändringarna och lita till socialistiska lösningar. Målsättningen är att alla invånare ska säkras tillgång till mat och att landet ska bli självförsörjande på livsmedelsprodukter.

Venezuela är ett tydligt exempel på kapitalismens misshushållning. Med bördiga jordar och varmt klimat skulle landet kunna föda inte bara den egna befolkningen utan en stor del av invånarna på den syd-amerikanska kontinenten.

Verkligheten är en annan. De styrande i Venezuela har under det århundrade som gått sedan oljan upptäcktes inte haft intresse av att utveckla jordbruksproduktionen. Idag importerar landet cirka 70 procent av alla livsmedel som konsumeras. De stigande matpriserna slår naturligtvis hårt mot ett så importberoende land.

Men det var inte vårens kris som fick Venezuelas revolutionära regeringen att prioritera maten som en av de viktiga politiska frågorna under 2008.

Att det krävdes drastiska åtgärder blev tydlig redan i slutet av 2007. Bristen på vissa matvaror hade varit ett faktum under en längre tid. När folkomröstningen om en socialistisk konstitution närmade sig blev tomma butikshyllor ett akut problem. Färsk mjölk gick knappt att få tag på. Det folkliga missnöjet med detta anses ha bidragit till det låga valdeltagandet och president Hugo Chávez första valförlust.

Orsakerna till matbristen var flera.

Politiskt sabotage
Dels fanns ett politiskt syfte. Ett fåtal monopolkapitalister dominerar såväl den inhemska jordbruksproduktionen som import- och distributionsföretag. Genom att skapa matbrist innan folkomröstningen 2 december underbyggdes högerns påstående om att socialism betyder tomma butiker och fattigdom. Att oppositionen utnyttjade sin kontroll över maten för att sabotera för regeringen Chávez var inget nytt. Samma sak hände vid årsskiftet 2002-2003.

Dels handlade livsmedelsbristen om jakten på största möjliga profit. Regeringen hade tidigare infört prisregleringar för att kontrollera de stigande matpriserna. Men livsmedelsproducenter och handlare försökte komma runt beslutet genom att producera varor som inte var reglerade, genom att smuggla till andra länder där priserna var högre, genom att sälja på den växande svarta marknaden och genom att hamstra och invänta högre priser.

Även korrupta byråkrater inom statsapparaten och den statliga matbutikskedjan Mercal var inblandade i skumraskaffärerna. Subventionerade varor avsedda för fattiga venezuelaner såldes svart till höga priser.

Det finns ytterligare en förklaring till livsmedelsbristen. Under den bolivarianska revolutionens nio år har fattigdomen minskat dramatiskt och majoriteten av folket har fått det bättre. Venezuelanerna har helt enkelt råd att köpa mer mat än tidigare.

Förlusten i folkomröstningen fick de revolutionära krafterna att inse behovet av att fokusera på venezuelanernas vardagsprob-lem. En regering som inte ens kan se till att det finns mat kan knappast mobilisera folket att bygga ett nytt samhällssystem.

Systemskifte
I januari 2008 gick regeringen Chávez på offensiven för att bekämpa den akuta matbristen och på sikt göra Venezuela självförsörjande på jordbruksprodukter.

Genom skärpta gränskontroller beslagtog armén på bara några veckor hela 25000 ton mat som var på väg att smugglas till Colombia. Också andra kriminella verksamheter, som spekulation och hamstring, nystades upp. Tusentals företag bestraffades med böter eller tvingades stänga.

För att snabbt få privata producenter att åter börja leverera mat till butikerna valde regeringen också att ta ett steg tillbaka. Prisregleringarna på de flesta varor togs bort samtidigt som priserna på basvaror som korn, ris och mjölk justerades upp.

Men offensiven för ”mat-suveränitet” innefattar också ett mer långsiktigt och genomgripande systemskifte för att bryta kapitalets kontroll över maten och öka den inhemska livsmedelsproduktionen.

Några exempel:

• Jordreformen
Att gå vidare med och skynda på den jordreform som inleddes redan 2001 är grundläggande. Precis som i många andra länder har den mesta jorden ägts av en liten klick storbönder. Dessa har fortfarande enorma land-egendomar som ligger i träda. En förklaring till detta är att många av dem tjänar pengar på att inte producera, då de har intressen i företag som importerar mat.

Enligt jordreformslagen har staten rätt att beslagta jordbruksmark som inte används. Under de första fyra åren var det främst statlig mark som delades ut till cirka 150000 bondefamiljer. Siffran kan tyckas låg, men  då ska man veta att närmare 90 procent av Venezuelas 28 miljoner invånare lever i städer. De senaste tre åren har också privata landegendomar tagits över.

Bondeledare mördade
För att skynda på produktionsökningen och inlemma jordbruket i den socialistiska ekonomin kommer den beslagtagna marken att behållas i statlig ägo. De nya jordbruken kallas för socialistiska produktionsenheter och drivs som kooperativ av bönderna, som istället för att äga marken får rätt att bruka den.

Med hjälp av omfattande statliga satsningar på infrastruktur, bevattningssystem, maskiner, billiga lån och utbildning ska den tidigare outnyttjade marken odlas upp eller användas för boskapsuppfödning.

Frågan är politiskt laddad. Uppemot 190 bönder som varit engagerade i kampen för en rättvisare jordfördelning uppges ha mördats sedan 2001. Särskilt utsatt är västra Venezuela som gränsar till Colombia. Den revolutionära nationella bondeorganisationen anklagar storgodsägare för att ha hyrt in colombianska paramilitärer som mördare.

När 32 landegendomar i västra Venezuela togs över i april i år valde regeringen att kalla in armén för att skydda Nationella mark-institutets personal.

• Livsmedelsindustrin
Nya statliga industrier skapas som alternativ till de privata. Bland de 200 socialistiska fabrikerna (se Proletären nr 26/2008) som nu byggs i samarbete med bland andra Argentina och Nicaragua finns flera som förädlar jordbruksprodukter och producerar livsmedel.

Det finns också privata industrier som nationaliserats för att säkerställa produktion i folkets intresse. Ett sådant exempel är mejerikedjan Enlandes, som står för 37 procent av den inhemska konsumtionen. Efter den akuta mjölkbristen köpte staten i mars i år ut de tidigare ägarna. För att garantera mejerikedjan tillräckligt med råvaror kommer man att satsa på boskapsuppfödning i de olika mejerianläggningarnas närområde.

• Distribution
I januari invigdes PDVAL, ett distributionsnät som ägs av och lyder direkt under det statliga oljebolaget. PDVAL ska motverka hamstring och smuggling och se till så att billig mat,  både venezuelansk och importerad, finns tillgänglig över hela Venezuela. Det ska bli ett komplement till de cirka 14000 butikerna i Misión Mercal, som regeringen startade 2003 som en första åtgärd för att trygga folket mat.

PDVAL har under våren satt upp egna försäljningsställen, bland annat i anknytning till bensinmackar och i kåkstäder.

Demokratisering
Gemensamt för ovanstående insatser är att både de arbetande och invånarna i närområdet kommer att dras in i och ges kontroll över verksamheten. Det kommer bland annat ske genom de lokala organ för folkmakten som finns i tiotusental över hela landet.

Målen är högt ställda. Till exempel ska det inhemska behovet av mjölk- och köttprodukter täckas redan 2012. Därefter ska Venezuela börja exportera.

Men regeringen Chávez har större planer än att finna en lösning på frågan om maten för det egna landet. Under hungerkravallerna i Haiti i våras var Venezuela först med att sända mat till haitierna. Viktigare är dock de gemensamma initiativ som tagits av Venezuela och andra progressiva länder i La-tinamerika.

Det började med ALBA (Bolivarianska alternativet för Amerika), som initierades av Venezuela 2004 som ett solidariskt alternativ till USA:s frihetsavtal. I ALBA-samarbetet understryks vikten av att bryta med den nyliberala jordbrukspolitiken och i första hand satsa på att mätta de egna befolkningarna.

Kort efter kravallerna i Haiti möttes ALBA-ländernas ledare på ett extrainsatt möte. Deltog gjorde Nicaraguas president Daniel Ortega, Bolivias president Evo Morales, Kubas vice president Carlos Lage samt Venezuelas Hugo Chávez. På detta möte konstaterade Chávez att ”matkrisen är det största beviset på den kapitalistiska modellens historiska misslyckande”.

Ledarna enades om flera konkreta avtal för att med gemensamma krafter utveckla medlemsländernas livsmedelsproduktion och garantera invånarna mat.

Venezuela och övriga ALBA-länder har också agerat i andra sammanhang, som på det transatlantiska toppmötet mellan Latin-amerika, Karabien och EU i maj och på FN:s livsmedelsorgans möte i Rom i juni.

Med jordreform, socialism och solidariskt samarbete visar Venezuela på en väg ut ur den globala matkrisen.

PATRIK PAULOV
Proletären 27, 2008


Kuba: ”Så skulle vi kunna lösa matbristen"
På FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisations toppmöte om maten i början av juni lade Kubas vicepresident skulden för matkrisen på den rådande ekonomiska världsordning. Här publiceras talet:

För två år sedan, i denna sal, lovade det internationella samfundet att utrota världssvälten. Ett mål om att halvera antalet undernärda mänskor till år 2015 antogs. Idag framstår detta blygsamma och otillräckliga mål som en önskedröm.

Matkrisen i världen är inte ett tillfälligt fenomen. I en värld som producerar tillräckligt med mat för alla människor blir den senaste och allvarliga matkrisen ett bevis för att felet är strukturellt och systematiskt.

Svält och undernäring är resultaten av en ekonomisk ordning som vidmakthåller och fördjupar fattigdom, ojämlikhet och orättvisa.

Det är tveklöst så att det är länderna i nord som bär ansvaret för 854 miljoner svältande och undernärda människor. Frihandeln och de finansiella regler som krävde strukturförändringar, påtvingades samtidigt som världen bestod av mycket ojämlika aktörer. Det ruinerade många småskaliga producenter i syd och förvandlade självförsörjande och till och med exporterande länder till nettoimportörer av matvaror.

Regeringarna i de utvecklade länderna vägrar att avlägsna sina skandalösa jordbruksstöd samtidigt som de dikterar lagar om internationell handel för resten av världen.

Deras giriga transnationella företag sätter priser, tar monopol på teknik, framtvingar orättvisa processer för äkthetsintyg på handel och manipulerar distributionskanalerna, finansieringsvägarna, handeln och utbudet för den världsomspännande produktionen av mat. De kontrollerar också transporterna, vetenskaplig forskning, genbanker och produktionen av gödningsmedel och bekämpningsmedel.

Värst av allt är att om ingenting görs kommer krisen att förvärras. Produktions- och konsumtionsmönstrena hos de utvecklade länderna påskyndar den globala uppvärmningen, och hotar därmed själva mänsklighetens överlevnad. Dessa mönster måste förändras. Bakom omvandlingen av säd till bränsle ligger ett cyniskt och irrationellt försök att upprätthålla dessa förödande konsumtionsmönster.