Skandalen i Colombia
När banden mellan paramilitära dödsskvadroner och högermakten i Colombia synas av domstol är skandalen ett faktum.
Med befrielsen av Ingrid Betancourt 2 juli stod Colombia i fokus för omvärldens blickar. För den tillfångatagna politikern och hennes familj innebar denna dag det lyckliga slutet på en sex år lång personlig tragedi. För president Álvaro Uribe, USA:s främsta allierade i Latinamerika, blev fritagningen av Farc-gerillans mest kända fånge en enorm propagandaseger. Stats- och regeringschefer stod i kö för att gratulera honom, och världen över förmedlades bilden av att konflikten i Colombia står mellan en brutal terroristorganisation och en demokratisk regering.
Medan Betancourt blev toppnyhet är det märkligt tyst om den skandal av närmast ofattbara proportioner som nu håller på att nystas upp i Colombia. En skandal som drar masken av såväl den colombianska demokratin som den hyllade presidenten.
*
Anklagelser om att makteliten i Colombia är lierad med de hö-gerextrema och narkotikahandlande paramilitära grupperna är inget nytt. Men det är först under de senaste tre åren som högsta domstolen på allvar börjat utreda banden mellan dödsskvadronerna och de styrande. Att detta skett är ett resultat av att demokratiska krafter inom det korrupta politiska och juridiska systemet länge kämpat för att sanningen ska fram.
I november 2006 ansåg sig domstolen ha tillräckliga bevis för att gripa tre högt uppsatta politiker. Därmed var bollen satt i rullning. Allt fler av Uribes allierade, inklusive vicepresidenten och ledaren för det största partiet i kongressen, har hamnat under utredning eller fängslats i väntan på åtal. Bland dem finns flera nära släktingar till presidenten.
Totalt har 31 kongressledamöter gripits, ytterligare ett trettiotal är under utredning. Det är mer än var femte ledamot i senaten och underhuset.
Också andra politiska instanser utreds. Den 26 augusti i år rapporterade Colombias chefsåklagare, Mario Iguarán, att det pågår 334 förundersökningar som utöver kongressledamöter omfattar ett par hundra sittande eller före detta guvernörer, borgmästare, militärer och poliser. Chefsåklagaren poängterade att detta bara är början.
Presidenten då? Oskyldig som ett lamm, hävdar han själv.
Men Uribes politiska karriär har från första stund följts av anklagelser om band till dödsskvadroner och narkotikamaffia. Hans avancemang från guvernör till vinnare i presidentvalet 2002 har beskrivits som omöjligt utan paramilitärernas terror för att få landsbygdens invånare att ”rösta rätt”.
I juli 2004 offentliggjordes ett för Uribe besvärande dokument. I en tidigare hemligstämplad rapport från 1991 från USA:s militära underrättelsetjänst pekas den dåvarande senatorn Uribe ut som allierad med narkotikakartellen Medellín och personlig vän till dess ledare Pablo Escobar.
På senare tid har det uppmärksammats att ökända paramilitära ledare vid flera tillfällen besökt presidentpalatset och haft möten med presidentens stab.
Vad som händer i Colombia är en skandal av enorma mått. Vi kan, för att lite lättare förstå storheten i detta, tänka oss att det utspelar sig i Sverige. Då skulle 62 riksdagsledamöter, de flesta moderater, ha fängslats efter det senaste valet på grund av kopplingar till den organiserade brottsligheten. Men även vice statsminister Maud Olofsson, landstingsrådet Filippa Reinfeldt och andra ledande landstings- och kommunpolitiker från högern, liksom en tidigare Säpo-chef, skulle skaka galler. Allt medan Fredrik Reinfeldt bedyrar sin oskuld.
*
Rättsväsendet och de oppositionspolitiker som vill gå till botten med den ”parapolitiska skandalen” möter kraftigt motstånd. Anklagelserna haglar om allt från förfalskade vittnesmål till Farc-sympatier.
Dessutom har Uribe effektivt saboterat chefsåklagarens arbete. I maj i år utvisades i hemlighet fjorton paramilitära ledare till USA, där de ska ställas inför rätta för narkotikabrott. Den officiella motiveringen var att de fjorton brutit mot avväpningsavtalet från 2005, bland annat genom att de fortsatt sin kriminella verksamhet. Det verkliga skälet var ett annat.
”Paramilitärerna (och politikerna) är skyldiga till stora massakrer, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, men de kommer endast att ställas inför rätta i USA för narkotikabrott”, skriver Justin Podur, redaktör för den progressiva amerikanska nättidningen Znet.
Den colombianska maktelitens och USA:s gemensamma syfte var att se till att huvudvittnena i skandalen aldrig kommer att få en chans att berätta vad de vet. Flera av dem hade börjat tala och avslöjat stöd från politiker, militärer och storföretag.
Salvatore Mancuso, ledare för Förenade självförsvarsstyrkorna (AUC), avslöjade innan han utvisades att han aldrig ombetts att vittna om AUC:s paramilitära aktiviteter, endast droghandeln. Mancuso var förövrigt en av dem som 2002 öppet hyllade valet av Uribe som president.
Uribe tänker inte låta sig ställas inför rätta. Nu pågår arbetet med att skriva om konstitutionen så att han 2010 ska kunna väljas till president en tredje gång. Det sker trots att presidentens legitimitet under den pågående mandatperioden utreds av högsta domstolen. Det har kommit fram att Uribes ministrar mutat två kongressledamöter att rösta för den konstitutionsändring som möjliggjorde att han kunde återväljas 2006.
Anklagelser om att makteliten i Colombia är lierad med de hö-gerextrema och narkotikahandlande paramilitära grupperna är inget nytt. Men det är först under de senaste tre åren som högsta domstolen på allvar börjat utreda banden mellan dödsskvadronerna och de styrande. Att detta skett är ett resultat av att demokratiska krafter inom det korrupta politiska och juridiska systemet länge kämpat för att sanningen ska fram.
I november 2006 ansåg sig domstolen ha tillräckliga bevis för att gripa tre högt uppsatta politiker. Därmed var bollen satt i rullning. Allt fler av Uribes allierade, inklusive vicepresidenten och ledaren för det största partiet i kongressen, har hamnat under utredning eller fängslats i väntan på åtal. Bland dem finns flera nära släktingar till presidenten.
Totalt har 31 kongressledamöter gripits, ytterligare ett trettiotal är under utredning. Det är mer än var femte ledamot i senaten och underhuset.
Också andra politiska instanser utreds. Den 26 augusti i år rapporterade Colombias chefsåklagare, Mario Iguarán, att det pågår 334 förundersökningar som utöver kongressledamöter omfattar ett par hundra sittande eller före detta guvernörer, borgmästare, militärer och poliser. Chefsåklagaren poängterade att detta bara är början.
Presidenten då? Oskyldig som ett lamm, hävdar han själv.
Men Uribes politiska karriär har från första stund följts av anklagelser om band till dödsskvadroner och narkotikamaffia. Hans avancemang från guvernör till vinnare i presidentvalet 2002 har beskrivits som omöjligt utan paramilitärernas terror för att få landsbygdens invånare att ”rösta rätt”.
I juli 2004 offentliggjordes ett för Uribe besvärande dokument. I en tidigare hemligstämplad rapport från 1991 från USA:s militära underrättelsetjänst pekas den dåvarande senatorn Uribe ut som allierad med narkotikakartellen Medellín och personlig vän till dess ledare Pablo Escobar.
På senare tid har det uppmärksammats att ökända paramilitära ledare vid flera tillfällen besökt presidentpalatset och haft möten med presidentens stab.
Vad som händer i Colombia är en skandal av enorma mått. Vi kan, för att lite lättare förstå storheten i detta, tänka oss att det utspelar sig i Sverige. Då skulle 62 riksdagsledamöter, de flesta moderater, ha fängslats efter det senaste valet på grund av kopplingar till den organiserade brottsligheten. Men även vice statsminister Maud Olofsson, landstingsrådet Filippa Reinfeldt och andra ledande landstings- och kommunpolitiker från högern, liksom en tidigare Säpo-chef, skulle skaka galler. Allt medan Fredrik Reinfeldt bedyrar sin oskuld.
*
Rättsväsendet och de oppositionspolitiker som vill gå till botten med den ”parapolitiska skandalen” möter kraftigt motstånd. Anklagelserna haglar om allt från förfalskade vittnesmål till Farc-sympatier.
Dessutom har Uribe effektivt saboterat chefsåklagarens arbete. I maj i år utvisades i hemlighet fjorton paramilitära ledare till USA, där de ska ställas inför rätta för narkotikabrott. Den officiella motiveringen var att de fjorton brutit mot avväpningsavtalet från 2005, bland annat genom att de fortsatt sin kriminella verksamhet. Det verkliga skälet var ett annat.
”Paramilitärerna (och politikerna) är skyldiga till stora massakrer, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, men de kommer endast att ställas inför rätta i USA för narkotikabrott”, skriver Justin Podur, redaktör för den progressiva amerikanska nättidningen Znet.
Den colombianska maktelitens och USA:s gemensamma syfte var att se till att huvudvittnena i skandalen aldrig kommer att få en chans att berätta vad de vet. Flera av dem hade börjat tala och avslöjat stöd från politiker, militärer och storföretag.
Salvatore Mancuso, ledare för Förenade självförsvarsstyrkorna (AUC), avslöjade innan han utvisades att han aldrig ombetts att vittna om AUC:s paramilitära aktiviteter, endast droghandeln. Mancuso var förövrigt en av dem som 2002 öppet hyllade valet av Uribe som president.
Uribe tänker inte låta sig ställas inför rätta. Nu pågår arbetet med att skriva om konstitutionen så att han 2010 ska kunna väljas till president en tredje gång. Det sker trots att presidentens legitimitet under den pågående mandatperioden utreds av högsta domstolen. Det har kommit fram att Uribes ministrar mutat två kongressledamöter att rösta för den konstitutionsändring som möjliggjorde att han kunde återväljas 2006.
*
Efter fritagningen av Betancourt har det varit tyst om de kvarvarande krigsfångarna. Farc kom nyligen med ett nytt erbjudande om en fångutväxling med regimen. För det är inte bara Farc som har fångar. Cirka 500 Farc-medlemmar finns i den torterande colombianska statens säkerhetsfängelser. De är offer för den pågående konflikten, precis som Betancourt.
Uribe lär än en gång vägra. Han är ju den ”demokratiska ledaren” som vägrar kompromissa med ”terrorister“.
PATRIK PAULOV, Proletären nr 27, 2008
Efter fritagningen av Betancourt har det varit tyst om de kvarvarande krigsfångarna. Farc kom nyligen med ett nytt erbjudande om en fångutväxling med regimen. För det är inte bara Farc som har fångar. Cirka 500 Farc-medlemmar finns i den torterande colombianska statens säkerhetsfängelser. De är offer för den pågående konflikten, precis som Betancourt.
Uribe lär än en gång vägra. Han är ju den ”demokratiska ledaren” som vägrar kompromissa med ”terrorister“.
PATRIK PAULOV, Proletären nr 27, 2008