Hoppa till huvudinnehåll
Av

Så vill Venezuela bygga socialismen

När Hugo Chávez förra veckan installerades som president för de kommande sex åren slog han fast att Venezuela lämnat ”övergångsfasen 1999-2006” och står inför en ny historisk period. Huvuduppgiften är att bygga en venezuelansk socialism för 2000-talet. På programmet står att inskränka kapitalets makt och samtidigt utveckla folkmakten, men också att skapa ett nytt parti som kan gå i spetsen för de revolutionära omvälvningarna.




”Jag svär inför folket och fosterlandet att jag varken ska vila min arm
eller min själ, att jag ska viga mina dagar och nätter och hela mitt
liv för byggandet av den venezuelanska socialismen, av ett nytt
politiskt system, ett nytt socialt system, av ett nytt ekonomiskt
system…Tiden har kommit för att göra slut på privilegierna,
ojämlikheten, och inget kan stoppa revolutionens framfart…”



Dessa ord yttrades av Hugo Chávez när han svor presidenteden onsdagen
den 10 januari. De bekräftar radikaliseringen av den venezuelanska
revolutionen och av Chávez själv, som erkänt att han vid makttillträdet
1999 hade naiva förhoppningar om en medelväg mellan kapitalism och
socialism.



Det var i januari 2005 som den bolivarianska revolutionens ledare
första gången offentligt förklarade att han insett att kapitalismen
inte kan lösa mänsklighetens grundläggande behov och därför måste
ersättas av socialismen. Men inte enligt sovjetisk eller annan utländsk
modell utan en ”demokratisk, humanistisk socialism för det tjugoförsta
århundradet”. Dessa tankar slog snabbt rot hos venezuelanerna. Inte
minst hade återkommande sabotageförsök under revolutionens första år
tydligt visat att kapitalisterna varken brydde sig om demokratin eller
folkets bästa. 



När undertecknad besökte Venezuela sommaren 2005 var socialism det ord
som symboliserade det framväxande rättvisare, mer demokratiska
samhället, medan kapitalism var lika med det gamla systemets djupa
orättvisor och förtryck.



Under 2006 var huvuduppgiften att mobilisera för en storseger för
Chávez i presidentvalet i december, för att få ett tydligt folkligt
mandat för att förvandla den demokratiska, sociala och
antiimperialistiska revolutionen till en socialistisk.



Övergångsfasen

Innan vi går in på framtidsplanerna, låt oss kort beröra
övergångsfasen. Venezuela är fortfarande ett kapitalistiskt land. Men
viktiga förändringar har genomförts och lagt grunden för den planerade
socialistiska omvandlingen. Några exempel:



• Den offentliga sektorn har vuxit kraftigt, främst genom att
oljeinkomsterna använts till omfattande sociala satsningar. Till
exempel har den statliga matbutikskedjan Mercal, skapad som ett svar på
livsmedelskapitalisternas försök att svälta ut befolkningen 2002/03,
blivit landets andra största företag.

• Kontrollen över naturresurserna har stärkts genom att utländska
oljeföretag endast får verka i Venezuela om de gör det i
samarbetsprojekt underställda det statliga oljebolaget PDVSA.

• Nya statliga verksamheter har startats under samlingsnamnet Företag
för social produktion. Syftet är att utvidga industriproduktionen och
minska importberoendet. Statliga företag har också grundats som
alternativ till privata.

• En handfull stängda fabriker har, efter att arbetarna ockuperat dem,
nationaliserats och återstartats under arbetarkontroll. Fackföreningen
UNT driver på för att det ska ske på hundratals andra stängda företag.

• Den kooperativa rörelsen har vuxit explosionsartat, från 762
kooperativ 1998 till 108.000 med 1,5 miljon medlemmar 2006. Ministeriet
för folklig ekonomi anser att kooperativen spelar en viktig roll i
bygget av socialismen. Precis som i andra underutvecklade länder finns
nästan hälften av de arbetande venezuelanerna i ”den informella
sektorn”, som omfattar allt från gatuförsäljare till hantverkare. Genom
att dessa sluter sig samman i demokratiskt ledda kooperativ, bryter de
med den otrygghet och den individualism som egenföretagandet för med
sig.



Steg för steg har alltså kapitalisternas makt beskurits. Nu ska förändringarna fördjupas och tempot skruvas upp.



De fem drivkrafterna

Hugo Chávez har efter valsegern hållit flera timslånga tal där han
presenterat alltifrån personliga tankar om vad som måste göras till
konkreta åtgärder. Den övergripande planen är döpt till Nationella
Simon Bolivar-projektet 2007-2021, som ska leda till en ”bolivariansk
socialism”. Projektet baseras på fem ”drivkrafter”:



1. En tillfällig lag som ger presidenten att rätt via dekret utfärda
lagar i vissa frågor. Syftet uppges vara att öka tempot framförallt när
det gäller förändringarna i ekonomin. ”Omvandlingen av den ekonomiska
modellen är grundläggande om vi vill skapa en verklig socialism. Vi har
knappt börjat förverkliga detta”, förklarade Chávez. Det handlar
konkret om att nationalisera strategiskt viktig produktion som tidigare
regeringar privatiserat, som tele- och elbolag samt fyra
oljeraffinaderier där det statliga oljebolaget endast är
minoritetsägare, men också om att korrigera gamla lagar skrivna för att
gynna privatkapitalets intressen.



2. Inkallandet av en konstituerande församling med uppdrag att anpassa
konstitutionen från 1999 till den nya fasen. Som exempel nämndes den
artikel som slår fast riksbankens oberoende från politisk styrning. En
nyliberal idé som är oförenlig med socialismen, konstaterade
presidenten.



3. En bolivariansk folkbildningskampanj för att förankra socialistiska
värderingar och bekämpa individualism, egoism och kapitalism.



4. En omorganisering av den politiska makten, bland annat för att stärka inflytandet för marginaliserade, fattiga områden.



5.En explosiv utvidgning av folkmakten, det vill säga de lokala råd
(consejo comunales) som började upprättas under 2005 (se separat
artikel). Detta utnämndes till den mest kraftfulla av de fem
”drivkrafterna”. Chávez slog fast att detta handlar om att bryta ner
den borgerliga staten, då den liksom alla stater skapats för att
förhindra revolutionära omvälvningar, och ersätta den med en ny,
revolutionär statsmakt.



Ny statsmakt

Den sistnämnda punkten är på flera sätt utmärkande för processen i Venezuela.



För det första för att demokratin, det folkliga deltagandet, varit en
huvudfråga sedan revolutionen inleddes, och inte bara i ord utan i
konkret handling. I allt från genomförandet av de sociala satsningarna
till diskussionen om socialismen har folket varit delaktigt.



För det andra visar Chávez leninistiska analys av staten att ledningen
för den venezuelanska revolutionen kopplat samma historiska lärdomar
med de egna erfarenheterna. När regeringen Chávez inledde satsningen på
utbildning, för att ta ett talande exempel, gjordes det genom ökade
anslag till utbildningsministeriet. Men resultat var knappt märkbart på
grund av korrumperade byråkrater, som inte var intresserade av att ge
de fattiga utbildningsmöjligheter.



För att inte slänga mer pengar i sjön beslutade regeringen att vända
den gamla statsapparaten ryggen och bygga upp en ny organisation. Så
skapades, med hjälp av frivilliga krafter, alfabetiseringskampanjen
Misión Robinson och andra ”misiónes” för utbildning, vilka resulterat i
att flera miljoner venezuelaner fått utbildning på olika nivåer och att
analfabetismen utrotats.



Grunda nytt parti

Inte bara den ständigt pågående byråkratiska kontrarevolutionen,
utpekad som det största interna hotet, står i vägen för socialismen. I
sitt installationstal angrep Chávez också de folkvaldas privilegier och
aviserade ett lönetak för dessa.



Det hårdaste angreppet på ”politikerna”, och kanske det förslag som
kommer att orsaka mest turbulens, är planerna att bilda ett nytt parti,
med arbetsnamnet Venezuelas förenade socialistparti (PSUV), för att
samla alla som stöder revolutionerna.



Tanken offentliggjordes i september förra året, men det var först den
16 december, inför tusentals aktivister i presidentvalskampanjen, som
Chávez förklarade att de nuvarande partierna utgjorde ett direkt ett
hinder för byggandet av socialismen och måste ersättas av en ny
organisation. Beskedet mottogs av åhörarna med alltifrån stående
ovationer till buanden.



Förutom det av Chávez grundade Femte republikens rörelse (MVR), som i
senast valet fick tvåtredjedelar av chavisternas röster, stöds
revolutionen av Vi kan (Podemos), Fosterlandet för alla (PPT),
Kommunistpartiet (PCV) samt ett tjugotal små, oftast lokalt förankrade
organisationer.



Lär möta protester

Framförallt MVR, det dominerande maktpartiet, har kritiserats för att
bestå av karriärister och kappvändare, som är chavister i ord men i
handling är lika usla som tidigare socialdemokratiska eller borgerliga
politiker. Bristande intern demokrati, som till exempel hård
toppstyrning när vallistor sammanställts, har bidragit till det låga
folkliga förtroendet.



Men lösningen är, enligt Chávez, inte att slå ihop de existerande
partierna till ett parti, det vore att bedra folket. Nej, lösningen är
att bygga en ny organisation underifrån, med utgångspunkt från de 3,8
miljoner venezuelaner som under presidentvalskampanjen var organiserade
gräsrotsaktivister, och som väljer egna, nya ledare. Och det ska vara
ett parti som inte bara deltar i val, utan dagligen deltar i byggandet
av socialismen.



Detta förslag lär möta motstånd från ledare på olika nivåer med
bristande folklig förankring. Det kan också möta motstånd bland folk på
vänsterkanten, särskilt om det nya partiets ännu oskrivna program blir
alltför urvattnat. Samtidigt är tanken i högsta grad förståelig. En av
de uppenbara svagheterna i revolutionen är att det inte funnits någon
folklig politisk organisation som kunnat gå i spetsen och leda den. Den
enda kraft alla enats kring är Chávez. Men en person kan inte ersätta
en partiorganisation, och fokusering på Chávez är tveklöst också en
svaghet.



Det är inte otroligt att skapandet av detta tilltänkta mäktiga partiet
kan orsaka konflikter och maktkamper inom Chávez-lägret. När partiets
politik ska ska utformas lär också de olika uppfattningarna om vad
socialismen egentligen är och hur snabbt den ska byggas att föras upp
till ytan. Åsikterna spänner från att det redan nu går för snabbt till
krav på total nationalisering av banker och storföretag genast.



Bara början

Så till den övergripande frågan: Kommer bygget av den venezuelanska
socialismen att lyckas? Det kan i nuläget varken vi eller någon annan
svara på. Vad vi ser är bara de första stapplade stegen i en glädjande
men lång process. Det finns många faktorer som spelar in och som vi
inte tagit upp här, som arbetarklassens ökade militans men också
försvagande splittring, de inhemska och utländska storföretagens
motåtgärder och Venezuelas spelrum i förhållande till utvecklingen i
omvärlden, för att nämna några. Men till dessa och andra frågor lär vi
få anledning att återkomma.



PATRIK PAULOV

Proletären 3, 2007