Hoppa till huvudinnehåll
Av

Rött folkhav på 1 maj i Caracas

I Venezuelas huvudstad firades 1 maj med en demonstration till försvar för socialismen. Staffan Snitting, fd internationell sekreterare i RKU, var på plats i det röda Caracas och rapporterar här för Proletären.


Några månader efter att president Chávez
utkristalliserat vägen fram mot socialismen i Venezuela samt lanserat
det nya parti som ska leda kampen underifrån, Förenade Venezuelanska
Socialistpartiet, PSUV, slingrade sig ett ändlöst rött hav av folk fram
längs Caracas gator.



Mestadels till fots, men även med motorcykel, på flakbilar med pumpande
högtalare och till och med traktorer, tog sig folkmassorna fram till
slutplatsen några kvarter från presidentpalatset Miraflores, den bro
där oppositionen iscensatte en massaker under kuppen 2002.

Marschen gick under huvudparollen ”I kamp for socialismen”, och längs
vägen var budskapen tydliga: ”Utan arbetar-klassen ingen socialism”,
”Utan revolutionär ideologi ingen revolution”, ”Bolivar + Marx =
socialism för 21 århundradet”.



Arbetare förde fram krav på nationaliseringar av sina företag,
kooperativ visade stolt upp sina banderoller och arbetare och
fackklubbar involverade i bygget av det nya förenade partiet gick med
PSUV-tröjor. Kommunistpartiets deltagande var tydligt, med dess typiska
röda tupp synlig vart man än tittade.



Många stannade till vid oss för att fråga var vi kom ifrån, kanske var
den svenska flaggan inte ledtråd nog. Det viktigaste budskapet, som
upprepades gång på gång, var mycket enkelt: när ni kommer hem till
Sverige, berätta sanningen! Säg som det är, att folket stödjer
revolutionen och älskar Chávez, att media ljuger om vad som pågår!



För svenskar vana vid förljugna och roffande politiker, som inte
förtjänar och oftast inte heller får annat än förakt, kan det tyckas
underligt med politiker som älskas i den omfattningen som Chávez. Men
faktum kvarstår, och är egentligen inte underligt alls.



Fokusering på Chávez

Första maj i den venezuelanska huvudstaden var alltså mäktigt, men
visade även på speciella karaktärsdrag för den bolivarianska
revolutionen som tål att diskuteras. Till exempel var det tämligen få
som stannade kvar vid mötesplatsen. Vi fick det förklarat för oss att
det var ett tecken på hur viktig Chávez är för revolutionen och stödet
for bygget av socialismen. Hade Chávez talat hade hundratusentals
väntat i timmar. Nu befann sig och talade Chávez i Orrinocco, och
intresset för talarna från exempelvis fackföreningar i Caracas var lågt
med tanke på deltagarantalet i själva demonstrationståget.



Även om revolutionen tveklöst stärks för varje framgång den når, vare
sig det är i byggandet av nya revolutionära fackföreningar, kooperativ,
partier, eller nationaliseringar av företag eller arbetares övertagande
av fabriker, eller parlamentariska vinster, så är känslan man får att
Chávez vikt kanske är riskfyllt stor. Hans egna ord om att nya Chávez
skulle ta vid om han själv skulle sälja ut eller på annat vis försvinna
ur bilden (vilket knappast USA skulle gråta över, om man nu säger så),
är inte så övertygande trots allt.



Vilket kaos skulle den venezuelanska överklassen och dess allierade i
USA kunna ställa till med? Venezuela är ännu långt ifrån samma stabila
revolutionära nation som Kuba.



Detta ter sig vara en fråga av stor vikt, men också en som säkert finns
med i bilden när det nya partiet byggs just underifrån, och med
parollen om en explosion i byggandet av den lokala folkmakten som syns
lite varstans på stadens reklampelare, och som Proletären behandlat
tidigare.



Splittrat LO

Vidare arrangerades demonstrationen i Caracas av olika fackförbund som
ingår i landsorganisationen UNT, men inte av landsorganisationen själv,
som uppges vara splittrad i sin ledning över bland annat graden av stöd
till regeringen. Chávez ska i samband med 1 maj ha kritiserat UNT för
dess brist på enat ledarskap. I sin tur har UNT kritiserat Chávez
rörande frågan om fackföreningarnas självständiga status gentemot
regeringen, vilken Chávez ska ha kritiserat under ett PSUV-möte i april.



Att revolutionen i Venezuela står inför polemiska och ibland till och
med antagonistiska diskussioner är dock ingenting som vi som
solidariserar oss med den ska oroa oss över. Tvärtom är det något fullt
normalt.



Det vi kan hoppas är bara den väg som just nu stakas ut, med stärkande
av folkmakten och byggandet av organisationer underifrån, tillåts
fortsätta och att det är denna sida som vinner. Som alla andra
revolutioner finns risken att den venezuelanska korrumperas,
infiltreras av karriärister, radikalister eller högervridare och så
vidare. Det starkaste värnet mot detta är den process som redan pågår,
och som manifesterades 1 maj.



STAFFAN SNITTING

Proletären 19, 2007