Kubanska revolutionen 50 år

Publicerad 17 december 2008

På nyårsdagen är det exakt femtio år sedan den kubanska revolutionen segrade. Diktatorn Batista flydde till USA, medan revolutionära ledare som Rául Castro, Che Guevara, Camilo Cienfuegos och Fidel Castro kunde leda sina trupper in i de kubanska städerna. Sedan dess har det kubanska folket kämpat för sin revolution och sin socialism, i framgångar och i bakslag. Med anledning av jubileet uppmärksammar Proletären under två veckor Kuba. 

”För närvarande har Kuba medicinskt samarbete med hela 78 länder, något som endast varit möjligt med en revolution som nu firar sitt 50-års jubileum trots en ihållande blockad under 10 amerikanska presidenter.”

Dessa ord fälldes av Kubas vice hälsominister doktor Roberto González Martín på slutdagen av tionde kubanska kirurgkongressen den 5 december med ett deltagarantal av 302 kubaner och 78 utländska delegater från 21 länder.  Han avslutade med att säga att dessa siffror skall hedra kommendanten Fidel Castro som har varit den stora inspiratören i att förbättra folkhälsan såväl på Kuba som internationellt.

För alla insatta är Kubas bidrag till den internationella folkhälsan imponerande, förutom det omfattande internationella bistånd och utbyte som Kuba bidrar med i medicinsk kunskap, tar även Kuba emot tusentals utländska studenter främst från tredje världen för att ge dessa möjlighet till medicinsk utbildning.

Det omfattande kubanska medicinska utbytet är en del av den kubanska utrikespolitiken.  

Blockad
Ganska kort efter den kubanska revolutionens seger kom Kuba att utsättas för en omfattande amerikansk handelsblockad som nu har varat i snart 50 år.

Kuba kom att vända sig till Sovjetunionen och östblocket för att kringgå blockaden och landet fick en omfattande hjälp från det socialistiska blocket. Dessutom slöt Kuba en rad handelsavtal med gynnsamma priser på kubanskt socker som gick till Östeuropa och Sovjet. I utbyte fick man billig olja från Sovjetunionen. Trots den amerikanska blockadens brutalitet kunde Kuba uppvisa stora sociala framsteg med ökad medellivs-längd och en allmänt förbättrad folkhälsa.

Kubanerna är fortfarande tacksamma för det stöd man fick från östblocket, men det handelsmässiga och biståndsmässiga beroendet kom att drabba Kuba mycket hårt i samband med omvälvningarna i Östeuropa och Sovjetunionens upplösning. Nästan över en natt försvann Kubas handel med östblocket och en hård ekonomisk specialperiod tog vid på Kuba. I västvärlden tog partier likt Vänsterpartiet sin hand från Kuba och de härskande i väst väntade sig att Kubas sociala system skulle falla. I högertidningen Svenska Dagbladet löd en rubrik 1990: ”Regimen har endast sex månaders överlevnadschans”.

Men Kuba överlevde trots intensifierad blockad och allmänna ekonomiska svårigheter.

Högerregimer
Under denna tid styrdes Latinamerika av öppna högerregimer, en del hade en rent fientlig inställning gentemot Kuba men det fanns samtidigt återhållande krafter inom den latinamerikanska borgarklassen.  Även borgare insåg att om Kuba skulle falla för nord-amerikanska påtryckningar och bli en kolonial del av USA-imperiet så skulle det innebära att de latinamerikanska borgarklassernas, om än begränsade, suveränitet gentemot USA skulle urholkas.

Så efterhand, steg för steg, kom borgarklasserna i Latinamerika att inse Kubas betydelse även för deras eget handlingsutrymme trots deras ovilja mot socialism och sociala förändringar. 

Den nyliberalism som USA och Internationella valutafonden pådyvlat Latinamerika kom vid 2000-talets början att lida bankrutt och de högerpolitiker som styrt i många latinamerikanska länder kom att ersättas av mer nationellt sinnade regeringar, en del med uttalad vänsterpolitik på sin agenda.  Därmed hade Kubas, av USA påtvingade, isolerig brutits. 
  
Nya samarbeten
Med den progressiva regeringen i Venezuela i främsta ledet har Kuba inlett ett omfattande och produktivt samarbete med progressiva regeringar i Latinamerika.

Men även regeringar med en vagare politisk center- vänsterorientering som exempelvis Brasilien går in för närmare samarbete med Kuba. Efter den brasilianske presidenten Lula da Silvas besök på ön beslutades det i dagarna att det ska öppnas ett stort latinamerikanskt handelscenter i Havanna på initiativ av brasilianska handels- och investeringsrådet.

Samtidigt som Latinamerikas relationer med Kuba förbättras steg för steg har den europeiska borgarklassen intagit en tilltagande fientlig inställning i förhållande till Kuba. En hållning som är alltigenom proamerikansk.  
Denna fientlighet genomsyrar också den europeiska socialdemokratin, även om undantag finns, som exempelvis i fallet med brittiska LO som stödjer Kuba och socialistpartiet i Spanien som inte hetsar mot Kuba. Belgiska socialistpartierna kan även räknas till denna grupp. 

Från att ha ansetts som det land i Västeuropa som haft goda relationer med Kuba på 70- och 80-talet, tillhör Sverige i dag, tillsammans med bland annat Tjeckien, de länder som uppträder mest fientligt mot Kuba.

Den svenska borgarklasens cyniska ställningstagande bygger på antagandet att USA så småningom kommer att återta initiativet över Latinamerika inkluderande Kuba, och då gäller det att satsa på rätt häst.  Den inställningen innebär att socialdemokraterna spottar på sina tidigare ställningstaganden gentemot Kuba.  Samma sak gäller Vänsterpartiet som till liv och pina vill in i en socialdemokratisk regering och därmed anpassar sin utrikespolitik till den socialdemokratiska, vilken är den samma som den svenska borgarklassens. Så länge som den svenska borgarklassen vidhåller sin linje kommer vare sig socialdemokraternas eller Vänsterpartiets linje att ändras, om inget dramatiskt inträffar i världen.

Tack vare det kubanska folkets eniga uppträdande gentemot USA och EU har EU den senaste tiden backat något och beslutat att uppta sina nedtinade diplomatiska förbindelser med Kuba.  

Ekonomiskt utbyte
Den kubanska utrikespolitiken bygger i dag på att ha politiskt och ekonomiskt utbyte med flera olika aktörer i världen.

Med Ryska federationen har Kuba förbättrade relationer efter Jeltsin-erans kapitulationspolitik och projekt inom energisektorn har diskuteras. En generation av kubanska tekniker fick utbildning i forna Sovjet och  förstår ryska, vilket kommer att underlätta ryskt-kubanskt samarbete.

Rysslands president Dmitrij Medvedev besökte Kuba i slutet av november och avtal slöts inom energisektorn, gruvnäringen och turistsektorn. Även militärtekniskt samarbete diskuterades.

Dessförinnan, den 11 november, hade Kinas president Hu Jintao besökt Kuba och för andra gången hälsat på hos Fidel Castro. Kuba var det första latinamerikanska landet att upprätta diplomatiska förbindelser med folkrepubliken Kina. Den kinesiske presidenten tackade Fidel för de läkare som Kuba sände till Wenchuan i sydvästra delen av Sichuanprovinsen efter den svåra jordbävningen.   

Efter Sovjets fall har Kina seglat upp som Kubas största enskilda handelspartner (EU som block är dock Kubas största handelspartner). Från Kina har exempelvis Kuba köpt ett stort antal mer energisnåla hushållsapparater som en del i sin ”energirevolution” där gamla energislukande apparater byts ut mot modernare.  Kuba har också kunnat förnya sin busspark med hundratals kinesiska bussar.

Medan västerländska rekryteringsfirmor lockar högutbildad medicinsk personal från Afrikas fattiga länder så har Kuba som motvikt sänt hundratals läkare till samma länder, som exempelvis Sydafrika och Botswana. När Fidel Castro besökte Sydafrika fick han av dåvarande presidenten Nelson Mandela motta republiken Sydafrikas högsta civila orden som tilldelas utlänningar, ”Order of Good Hope”.

År 2005 uppfyllde Castro sitt löfte att sända 100 personer med medicinsk utbildning till Botswana. Hälsoarbetarna hjälper till med landets program för att bekämpa den pågående HIV/AIDS epidemin. 

Länderna i södra Afrika har alltid röstat emot USA:s försök att stämpla Kuba i olika FN-organ. Även om ledningarna i de sydafrikanska länderna inte själva är socialister så finns det ändå en tacksamhet för Kubas militära insatser mot apartheidsystemet och dess vasaller i södra Afrika.  Tusentals kubaner blev martyrer i kampen mot apartheid. I dag har Kuba diplomatiska relationer med 160 länder och sitter med i en rad internationella sammanslutningar och USA:s försök att få FN att stämpla Kuba har misslyckats.

Historiens dom
I samband med att Fidel Castro satt fängslad efter en misslyckad attack mot militärförläggningen Moncada 1953  sade han ”Historien kommer att frikänna mig”.

I tredje världen är Castro redan frikänd.

Men historiens dom över de svenska riksdagspartierna som anpassat sin Kubapolitik efter vad som är gångbart i Washington blir förhoppningsvis hård.

ERIK ANDERSON
Proletären 51-52, 2008

Kuba år för år
1953 Efter år av korrupt och maktfullkomligt styre under diktatorn Batista anfaller en grupp revolutionärer militärförläggningen Moncada i staden Santiago de Cuba på södra Kuba. I gruppen finns Raúl och Fidel Castro. Anfallet är tänkt att få den sociala proteströrelsen att ansluta sig till den väpnande kampen. Attacken misslyckas, och flera fängslas. Men den revolutionära rörelsen är inte död.

1956 Åttio revolutionärer landstiger Kuba från båten Granma. Fidel Castro som beviljats amnesti 1955 hade levt i exil i Mexiko. Där hade han också träffat argentinaren Ernesto Che Guevara. Den här attacken går inte heller som planerat, utan armén väntar på dem, och revoltörerna får fly upp i bergen Sierra Maestra.

1959 På nyårsafton flyr Batista till USA, och revolutionärerna intar Havanna. Den tre år långa gerillakampen, understödd av den sociala proteströrelsen bland städernas arbetare och landsbygdens bönder har segrat. Den svåra uppgiften att genomföra verkliga sociala reformer påbörjas.

1961 Revolutionens första år sänks priserna på basvaror drastiskt, och en början till en social välfärd kan skönjas. Det sociala program som den revolutionära regeringen arbetar efter går stick i stäv med USA:s ambition. USA försätter landet i en handelsblockad, men inte nog med det. 1961 invaderar USA, med hjälp av exilkubaner, Kuba vid Grisbukten. Grisbukten blir ett fullständigt fiasko för USA. Samma år blockerar USA en sändning med missiler från Sovjet som skulle installeras på Kuba. För varje angrepp svarar Kuba med att ta ännu större kliv mot socialismen.

1970 Under 1960-talet inriktas Kuba mer och mer på att effektivisera sockerjordbruket, och satsa på sockerexport. Samtidigt har nästan all jord nationaliserats, och alla utländska företag har övergått i statlig ägo. Sovjetunionen ger under den här tiden frikostiga krediter. Under 1970 sätts målsättning till en skörd på 10 miljoner ton socker, men det stannar vid 8,5 miljoner ton. Slutsatsen blir att folket måste ha inflytande över produktionen och en debatt om demokratifrågan förs ut över hela landet.

1976 Debatten om Kubas demokratisering resulterar detta år i en ny grundlag och författning som antas efter folkomröstning. Kubas demokratiska system med rena personval får sin grundläggande utformning i den här författningen. Under hela 1970-talet blir Kuba tydligare och tydligare ett socialistiskt land. 1972 går Kuba med i SEV, den socialistiska ekonomiska gemenskapen.

1985 De ekonomiska framgångarna fortsätter under slutet av 1970-talet och under 1980-talet, genom en stark statlig styrning med fokusering på rationalisering inom jordbruket och industrialisering, goda handelsförbindelser med Sovjetunionen, och framförallt stora satsningar på den allmänna välfärden.

1988 Kubanska och angolanska styrkor besegrar Sydafrika i slaget i Cuito Cuanavale i Angola. Ända sedan apartheidregimen i Sydafrika invaderade Angola har Kuba hjälpt vänsterregeringen i landet med militär.

1990 Under slutet av 1980-talet är det alltmer uppenbart att Sovjetunionen står inför ett totalt sammanbrott, och även handeln med Kuba störs för att till slut upphöra, och landet förlorar i ett slag 80 procent av sin handel. Samtidigt skärper USA handelsblockaden. Därför införs detta år Specialperioden, ett slags ekonomiskt beredskapstillstånd.

1993 Kubanerna resonerar så att de hårda ekonomiska tiderna bara går att möta med större folklig mobilisering och mer demokrati, och därför införs detta år direkta val till nationalförsamlingen, något som tidigare genomförts av kommunförsamlingarna. Samtidigt gav sockerskörden endast 4,3 miljoner ton, och förhållandena för kubanerna är under den här tiden hårda.

1998 Sedan ungefär fem år tillbaka hade Kuba börjat satsa på turism för att få in hårdvaluta, och detta år är det 1, 4 miljoner turister som besöker landet. En konvertibel peso som är värd ungefär 25 gånger mer än den nationella peson introduceras 1995. Små familjeföretag, framförallt småbutiker och rumsuthyrning tillåts, men de beskattas relativt hårt.
Sakta men säkert börjar ekonomin att vända. Samtidigt medför turismen också problem, som en svarthandelsmarknad och prostitution, om än begränsat.

2002 Bushregeringen ökar aggressionen mot Kuba, och svaret från den kubanska befolkningen är massivt. 12 juni samlas nio miljoner i demonstrationståg på 800 platser, och 15-18 juni genomförs en folkomröstning där 99 procent av väljarna försvarar Kubas grundlag, Kubas socialism, och fördömer USA-regeringens hot.

2007 Under flera år på 2000-talet höjs den materiella standarden på Kuba, beroende på nya handelsavtal med framförallt Kina och Venezuela. Elektronikvaror som inte har prioriterats i importen tidigare, som mobiltelefoner och DVD-spelare, finns nu tillgängliga, även om det är dyrt. Alla kubaner har fått nya kylskåp, vattenkokare och riskokare installerade.
Det är dags att ta ett steg framåt, och Rául Castro uppmanar alla kubaner i sitt tal på nationaldagen 26 juli att kritisera det som är fel med landet, för att kunna komma till rätta med problemen.

2008 Efter en tids sjukdom ställer Fidel Castro inte upp till omval som president, och Raúl Castro väljs till ny president. Den andra generationens ledare som Carlos Lage och Felip Perez Roque innehar nu tunga poster som vicepresident och utrikesminister.