Kraftmätning i Venezuela

På söndag ska venezuelanerna välja 22 guvernörer (delstaternas högsta politiska representanter), 328 borgmästare (kommunernas högsta representanter), 246 ledamöter till delstaternas lagstiftande församlingar samt åtta representanter för ursprungsfolken. Flera av posterna utgör viktiga maktpositioner. Men valet handlar om mycket mer än dessa.

I regionalvalet 2004 vann partier allierade med president Hugo Chávez tjugo guvernörsposter. Den då tillbakatryckta och splittrade högern, som inte ens kunde enas om deltagande eller bojkott av valet, fick två. Men mycket har hänt sedan dess.

För det första har den uttalade målsättningen att bygga ett socialistiskt Venezuela fått delar av rörelsen bakom den bolivarianska revolutionen att byta sida. Att stödja sociala program för de fattiga är en sak, att ställa en allt större del av produktionen under demokratisk kontroll och flytta makten från de folkvalda till folket självt är något helt annat. Till oppositionen hör numera det socialdemokratiska Podemos, som har två guvernörsposter, och flera tidigare ledande politiker.

Enad höger
För det andra har högerpartierna i många delstater och kommuner, trots motsättningar, enats kring gemensamma kandidater. De uppmanar samstämmigt sina anhängare att gå och rösta.

Den enskilda händelse som mer än något annat fött förhoppningar om ”slutet för Chávez-eran” var folkomröstningen 2 december förra året. Då röstade en knapp majoritet (50,7 procent) nej till att införa den föreslagna socialistiska konstitutionen. Det var första gången på nio år som oppositionen vunnit ett val eller en folkomröstning.

Revolutionärerna har under hela året arbetat ihärdigt för att resultatet i valet 23 november ska bekräfta att folkmajoriteten står bakom revolutionen och bygget av socialismen. Ett nytt bakslag skulle vara förödande. Chávez har varnat för vad som skulle hända om oppositionen tar över de delstater och städer där en majoritet röstade mot konstitutionsförslaget. Då skulle den venezuelanska eliten, precis som den bolivianska överheten, använda dessa delstater och städer som bas för att sabotera för och försöka störta regeringen Chávez.

Stora uppgifter
En nyckelstat i valet är Zulia, oljeindustrins centrum, i nordvästra Venezuela. Här vann Manuel Rosales guvernörsposten 2004. Rosales och hans parti En ny tid (UNT) är betydligt större taktiker än de gamla högerpartierna. De har insett att det inte går att vinna röster på att totalt avfärda allt det positiva som revolutionen inneburit för majoriteten av folket. Därför säger UNT att de sociala programmen inte fungerar tillräckligt bra och presenterar egna påstått bättre alternativ.

På ett kampanjmöte nyligen poängterade Chávez de stora uppgifter som väntar.

”Vad vi står inför är inte bara en fråga om att nå framgångar i valet, det handlar om att nå framgångar i nivån av organisering – med vår kapacitet att mobilisera, det handlar om att öka den revolutionära och socialistiska medvetenheten.”

Röstskolk
Avgörande för valutgången är att få alla dem som stöder revolutionen att gå och rösta. Förlusten i folkomröstningen förra året berodde inte på att högern plötsligt fått miljontals nya anhängare. Nej, den berodde på att 2,7 miljoner människor, som röstat på Chávez i presidentvalet året innan, stannade hemma.

Orsakerna till detta är många. Som att vänstern misslyckades att bemöta högerns och de privata mediernas massiva antisocialistiska propaganda. Men det berodde också på missnöje med att landets styrande inte lyckats lösa vardagsproblem, som den höga kriminaliteten och den matbrist som livsmedelskapitalet framtvingade lagom till folkomröstningen.

Det viktigaste verktyget för att komma tillrätta med bristerna, höja medvetenheten hos folket och mobilisera till uppslutning på valdagen är det nybildade Venezuelas förenade socialistparti (PSUV), i vilket Chávez är ordförande. Förr genomfördes valkampanjerna av en uppsjö av sinsemellan splittrade partier och sociala organisationer. Idag är de gamla aktivisterna tillsammans med många nya samlade i ett parti.

Inför detta val har PSUV brutit med den venezuelanska partitraditionen att alla kandidater handplockas uppifrån. I juni deltog 2,5 miljoner medlemmar i att bland 5000 nominerade rösta fram de drygt 600 kandidaterna. Detta var viktigt för att aktivera partiets
basorganisationer.

Under hösten har kandidaterna hållit möten med de folkliga organisationerna i bostadsområdena, för att tillsammans arbeta fram planer för hur socialismen ska förverkligas på lokalnivå. Förutom stärkandet av folkmakten handlar mycket om att lösa invånarnas vardagsproblem gällande vattenförsörjning, våld och kriminalitet, sophämtning och transporter.

Problem
Kampanjen rapporteras ha varit positiv, men den revolutionära sidan har också problem.

Ett är den fortsatta fixeringen på Chávez. Det är han som personligen måste resa runt och hålla kampanjmöten för att entusiasmera och driva på PSUV:s basorganisationer. Partiet är ännu inte den kollektiva ledning för revolutionen som målsättningen är att det ska bli.

Ett annat problem är konflikten mellan masspartiet PSUV med över fem miljoner medlemmar och de två små partier som behållit sina egna organisationer. Venezuelas kommunistparti (PCV) och Fosterlandet för alla (PPT) har inför valet gått samman med PSUV i Patriotiska alliansen. I tio av delstaterna står de tre gemensamt bakom guvernörs-kandidaterna. Men i tolv delstater har antingen PCV eller PPT lanserat egna kandidater eller valt att stödja andra. Samma sak i ett antal kommuner. Kommunisterna motiverar sitt agerande med att de är kritiska till PSUV:s kandidater i dessa delstater och kommuner.

Farlig taktik
På ett kampanjmöte i Trujillo, där PPT utmanar PSUV:s guvernörskandidat, fördömde en ursinnig Chávez de två partiernas agerande. ”De styrs av personliga intressen och de splittrar de folkliga krafterna som stöder den revolutionära processen, så jag kallar dem illojala och kontrarevolutionärer.”

Kommunisterna och PPT har ingen chans att vinna någon guvernörspost. Men deras röster har betydelse. I presidentvalet kom knappt 13 procent av rösterna på Chávez från PCV:s eller PPT:s anhängare. Risken finns att de i någon delstat får så pass många röster att högern besegrar PSUV. Om det sker lär kritiken efter valet bli än skarpare.

Som alltid i venezuelanska val försöker supermakten påverka utgången. Förra veckan presenterade den USA-amerikanska advokaten Eva Golinger en ny rapport om hur USA stöder den venezuelanska högerns valkampanj.

Kuppförsök
Vad som är än allvarligare är att det under hösten avslöjats att element inom den USA-stödda oppositionen dragit upp detaljerade planer för kuppförsök och mord på Chávez. Bevis finns i form av inspelade samtal mellan tidigare militära befälhavare. Även Zulias guvernör Manuel Rosales, som stödde kuppen 2002, anklagas för delaktighet i komplotten.

Det mest akuta hotet utgörs av att oppositionen, om de förlorar i exempelvis Zulia, förbereder en våldskampanj mot påstått valfusk. Det vore inte första gången högerkrafter gör så när det folkliga stödet sviker. Rosales har redan slagit fast att Chávez förlorat i Zulia.

”I en tid när oppositionen förbereder våldsamma aktioner och kaos efter valet, är en socialistisk ledare som går till sängs före klockan tre på morgonen en oansvarig person”, sa Chávez nyligen och uppmanade PSUV:s aktivister att göra allt för att säkra en seger och bygget av socialismen.

PATRIK PAULOV
Proletären 47, 2008