Framgångar och problem i Kuba

Publicerad 29 april 2009

En delegation från Kommunistiska Partiet bestående av Lars Rothelius och Ulf Nilsson besökte tidigare i år Kuba. De mötte ett land som under de 50 år som gått sedan revolutionen gjort stora framsteg. Men de svenska kommunisterna tog också del av de svåra utmaningar och problem som det socialistiska landet står inför.

• Från klosterkyrkan i Gamla Havanna hörs sång och musik. Glada lockande toner. Vi rycks med av musiken och går in. Kont-rasten är skarp mellan det karibiska solljuset och dagern inomhus.

Lätt bländade skymtar vi att det är knappt halvbesatt i bänkarna. Men alla sitter tätt packade längst fram. Bara gamla människor, uppenbarligen pensionärer, och kvinnor mest. En grupp dansare i vackra klänningar uppträder på den plats där altaret en gång stått. Folk ställer sig upp i bänkarna och svänger med i musiken. Inlevelsen och glädjen står inte att ta miste på.

Gästerna från Kommunistiska Partiet erbjuds plats längst fram. Vi presenteras för det dryga hundratalet besökare. Applåderna är varma. I vårt korta hälsningsanförande tar vi upp hur krisen slår mot pensionärernas villkor i Sverige.
Hur kapitalismen inte lyckats lösa arbetarklassens behov och att fattigpensionärer åter är ett begrepp i vårt land.

Sången fortsätter och vi guidas genom klostret Nuestra Senora de Belén med anor från 1695. Nu omgjort till vad vi skulle kalla ett socialt och humanitärt dagcentrum. Här bedrivs en bred verksamhet till gagn inte bara för pensionärer utan också för barn, ungdomar och vuxna i alla åldrar.

Tio anställda och oräknat antal frivilliga driver den omfattande verksamheten. Här finns bland annat apotek, sjukgymnastik, lokaler för handarbete, en avdelning som förser fattiga med glasögon, social och personlig rådgivning, en avdelning som tillhandahåller nödvändiga hjälpmedel till handikappade barn.  

Den senare ett exempel bland många, många som vi ser under vistelsen i Kuba på hur den USA-initierade blockaden försvårar import av för folkets behov viktiga varor, i detta fall specialutrustade barnvagnar.

Mötet i klosterkyrkan avslutas med allmän dans på den prunkande klostergården. Två kommunister från Sverige i övre medel-åldern har hjärtligt roligt när de ännu äldre damerna nästan kivas om att få med oss i dansen.

*

Intrycken under tio dagars besök i Kuba är oerhört mångfacetterade. Den härliga stämningen och engagemanget för landet och socialismen som vi så tydligt känner bland de engagerade pensionärerna i Gamla Havanna är ingen engångsföreteelse.

Bland arbetarna på Asticars Karibiska skeppsvarv längst in i Havannabukten är det tydligt.

Också på H. Upmanns Cigarrfabrik mitt i staden, även om ackordsarbetet begränsade våra möjligheter att snacka med arbetarna. Namnet till trots så är cigarrfabriken liksom i princip alla företag i Kuba i samhällets ägo. Undantag finns, som i servicesektorn där enskilda får hyra ut rum till turister, ”Casas particulares”, och där exempelvis turisthotell är samägda mellan staten och utländska företag.

Det hantverksmässiga cigarrullandet har gjorts till vetenskap. I varje cigarr kontrolleras luftmotståndet. Felaktigt rullade cigarrer går antingen till omrullning eller hamnar i sekundalådan. Fel medför löneavdrag för den som producerat cigarren.

Det ska villigt erkännas att vår obrottsliga solidaritet med Kuba och dess folk kraftigt underbyggdes av besöket. För svenska proletärer är särskilt de tydligt goda relationerna mellan arbetare och fabriks- och arbetsledning en inspirationskälla. I cigarrfabriken H. Upmann upplever vi hur direktör Miguel Barzaga Maceo lätt och ledigt små-snackar med de anställda. Gemytet är tydligt när han tillsammans med particellens ordförande guidar oss runt i fabrikens många avdelningar. Det är en omfattande process att från tobaksblad framställa världens bästa cigarrer.

Det spelar ingen roll var vi hamnar, direktören tycks känna varenda en. Han är också väl förtrogen med hantverket. Precis som arbetarna på Asticars varv berättade för oss om sin arbetsplats så är också dörren till direktörens oansenliga kontor på cigarrfabriken öppen för alla anställda.

På de två sjukhus vi besöker, liksom på vårdcentral och en skola, kan vi fritt tala med anställda. Överallt ett stort engagemang för att utveckla sin profession och ta ansvar för sin del i det socialistiska uppbygget. På sjukhusen är blockadens ibland förödande effekter ett ständigt bekymmer. Samtidigt som det befordrar uppfinningsrikedom i strävan att ge folket så avancerad vård som möjligt.

På vårdens område har Kuba nått oerhört långt. Det karibiska landet i tredje världen har på bara 50 år genom folkhälsoarbete lyckats utrota tropiska sjukdomar.
Barnadödligheten är faktiskt lägre än i USA och Kanada. Idag liknar sjukdomspanoramat i-ländernas, med hjärt-kärlsjukdomar och cancer som de stora problemen. En fantastisk bedrift som i grunden bara kan förklaras av ett utifrån socialistiska idéer planerat samhällsbygge.

Utbildningsväsendet är också ett paradexempel på Kubas snabba förändring under socialismen. Från revolutionens seger, då var fjärde medborgare var analfabet, till dagens välutbyggda skolsystem som ger alla kubanska elever lika möjlighet till högre utbildning.

*

Tio dagar är en kort tid och språkvallen är hög för icke spansktalande nordbor. Det finns skäl att kritiskt granska intrycken från ett sådant besök. Också därför att en partidelegation av svenska kommunister givetvis har en positiv grundinställning till det socialistiska Kuba och dess parti som så frikostigt står för inbjudan och all service under besöket.

Men partibesöket ger också möjligheter som inte tillkommer vanliga turister och, tror vi, inte heller de som första gången dyker ner på brigad- eller lite större gruppresor av studiekaraktär.

Den tvåhövdade delegationen servas av en kunnig, professionell, politiskt skolad tolk vilket möjliggör nära och direkta samtal och diskussioner med snart sagt alla kubaner vi möter. Dessutom politiskt kunniga och engagerade guider och till vårt förfogande står en mindre buss med chaufför. Vårt besök berikas verkligen av de samtal och diskussioner som vi under resor och måltider för med dessa och andra kamrater.

Det är ett digert program där vi förutom besök på arbetsplatser och institutioner runt om i Havanna också åker de 27 milen till Santa Clara, Che Guevaras stad i en fantastiskt vacker jordbruksbygd. Här får vi i två dagar under lediga former träffa flera lokala företrädare för partiet och olika samhällsfunktioner. En höjdpunkt är vårt deltagande i ett CDR-möte i ett bostadsområde i utkanten av Santa Clara.

CDR-kommittéerna är den folkliga massorganisationen till revolutionens förvar med över 7 miljoner medlemmar. Mötet hålls på gatan utanför den oansenliga CDR-byggnaden. Den karibiska nattens mörker lyses hyggligt upp med lampor. Folk i alla åldrar står i klungor. Det ungdomliga inslaget är påtagligt. Mötet öppnas och en ungkommunist talar och läser en dikt. Formalia avhandlas snabbt. I kväll är det fest och dans. Nog så viktigt i alla samhällen.

Att mötet den kalla årstiden till trots hålls på gatan är en positiv överraskning. En omöjlighet i vårt klimat, men här är utomhusmöten legio. Ett demokratiskt propagandafönster som kubanerna tillvaratar. Här kan ingen aldrig så passiv medborgare hävda att de inte känner till CDR-träffarna.

Utöver alla dessa möten med folket får vi också ett antal möten med företrädare för ICAP, Institutet för vänskap med andra folk, med ungkommunisterna i UJC och med representanter Kubas Kommunistiska Partis centralkommitté. Men också några dagar på egen hand i Havanna. Det blir långa promenader i den stora stadens centrala delar, men också tid till reflektion över våra intryck.

Kuba har nått stora framgångar. Inte tu tal om annat. Men oerhört mycket arbete återstår för att konsolidera socialismen.

*

De positiva intrycken av socialismens framgångar är många och påtagliga. Men vi ser också andra tecken. Under de följande dagarna slås vi av de uppenbart skriande reparationsbehoven av hus och bostäder. Bostäderna ägs mestadels av de boende. En reform på 1980-talet som Fidel Castro motiverade med att ”bostäder inte är produktionsmedel” och därmed kan ägas privat.

Tanken var att de boende skulle ta ansvar för underhållet inomhus och samhället över fasader och tak. Men bristen på resurser har gjort att ytterst få byggnader repareras. Vi ser bara en handfull pågående renoveringsarbeten, mest i gamla Havanna.

Mycket går naturligtvis att skylla på blockaden, men är det hela sanningen?
Trafiksituationen är ett annat stort problem, där ålderstigna bilar och lastbilar förorenar luften i Havanna. Bristen på transportmedel är skriande med långa köer vid busshållplatserna och ofta överfulla bilar. Vi förvånas över det tydligt eftersatta vägunderhållet, trottoarer som plötsligt öppnar stora meterdjupa hål, och sopor på gatorna.

På den positiva sidan finns importen av tusentals moderna bussar från Kina, Ryssland och Vitryssland. Kollektivresandet har påtagligt ökat i Havanna från en halv miljon resenärer per dag 1998 till en miljon 2007 och med målet två miljoner resenärer per dag 2009.

Men längs med motorvägen till Santa Clara syns på många håll grupper av resenärer som i brist på kollektiva transporter försöker få lift. Några viftar med sedlar i handen. På vägarna är trafiken gles och lastbilar sällsynta.

*

Största problemet är de dubbla valutorna. Många varor kan bara köpas för CUC, den konvertibla peson som är växlingsbar med andra valutor. Vem som helst kan växla mellan CUC och kubansk peso, kursen är 1:24, men för många kubaner är det en omöjlighet då inkomsten är alldeles för liten.

En del yrkesgrupper får delar av lönen betald i CUC, men långt från alla. Samtidigt kan många åtråvärda varor bara köpas med CUC. Det skapar ett sug efter CUC, ett sug som verkar moralupplösande och i värsta fall korrumperande.

Så får bara statligt anställda taxichaufförer köra turister och färden betalas med CUC. Chauffören å sin sida får betalt av staten i peso. Samtidigt får han dricks i CUC vilket ofta överstiger hans statliga lön.

Inte är det konstigt att taxiförare vi åker med gärna skulle se att taxibolaget var privatägt så att de fick hela lönen i CUC. Inte heller är det konstigt att privata taxibilar i smyg kör turister för CUC, trots att de bara får betjäna kubaner och ta betalt i peso. Jagade av poliser med hot om indraget körkort och i värsta fall om att bilen ska tas i beslag. Inte heller är det konstigt om sådana chaufförer erbjuder poliser och myndighetspersoner mutor i CUC. Lägg därtill en omfattande verksamhet med svarttaxi.

Jakten efter CUC märks när vi gång efter annan kontaktas av Havannabor vars syfte tydligt är att bondfånga turister. Själva blir vi uppskörtade av försäljaren av engelskspråkiga Granma. Sådant förekommer i varje storstad, men vi frågar oss hur mycket socialismen tål av dessa tendenser. Finns det utrymme för solidaritet och kollektivt tänkande hos de medborgare som fångas av jakt på konvertibel valuta i sin strävan att förbättra sin egen livssituation?

*

Oscar Martinez Dominguez, vice ordförande i Centralkommitténs avdelning för internationella relationer, är den högst uppsatte representanten för Kubas Kommunistiska Parti som vi får tillfälle att samtala med. Ett två timmars politisk samtal under avslappnade former som blev en mycket klargörande avslutning på vår intressanta resa.

Oscar Martinez inleder med att frankt konstatera att den ekonomiska krisen får oerhörda negativa effekter på den kubanska ekonomin. Inkomsterna i hårdvaluta minskar drastiskt när världsmarknadspriset på den för Kuba så viktiga exporten av nickel sjunkit från 50.000 dollar per ton till 9.000. Ingen vet hur krisen påverkar turist-inkomsterna. Budgetinskränkningar är nöd-vändiga.

Diskussioner pågår om hur den kubanska utlandsrepresentationen kan inskränkas. Också de kubanska insatserna i tredje världen diskuteras. För närvarande är exempelvis 20.000 kubanska läkare verksamma i tredje världen där kostnaderna betalas av Kuba. Lägg därtill många andra yrkeskategorier. Andra diskussioner gäller indragning av subventioner till bio-, teater- och idrottsbiljetter. Han nämner i sammanhanget också subventionerade arbetsluncher och semesterbyar.

– Jämfört med andra länder är Kuba ett fiskalt paradis, säger Oscar Martinez och betonar att detta är essensen i socialismen, att den bryr sig om folkets behov. Men i kristider med brist måste resurserna fördelas nogsamt.

– Den ekonomiska krisen får inte tillåtas påverka folkets fundamentala behov. Hälso- och sjukvård kommer vi alltid att subventionera.

Sedan räknar han upp en rad frågor där Kuba står inför betydande problem.
n Bostadsproblemet är stort. Kuba har ett akut behov av en miljon nya lägenheter. Detta måste lösas då trångboddheten påverkar familjelivet. I princip är det omöjligt för unga människor att hitta en bostad och flytta hemifrån.

Lägg därtill att 200000 kubaner förlorade sina bostäder i orkanerna hösten 2008. Dessa personer bor idag i nödbostäder.

• Transportproblemen. Järnvägen har varit kraftigt decimerad sedan specialperioden. Den gamla ryska teknologin måste bytas till modern teknologi. Nya lok och vagnar har nyligen köpts, men det är långt kvar till dess järnvägarna åter kan användas till fullo. Köpen av nya bussar förbättrar dock situationen.

• Matförsörjningen är ett annat stort problem. Förra året importerade Kuba 80-85 procent av maten. Delvis orsakades de höga importsiffrorna i fjol av att orkanerna förstörde grödor. I år är förhoppningen att endast hälften av maten ska importeras.

– Vi har tillräckligt med jord, men hälften är inte uppodlad så att 2,4 miljoner hektar jordbruksmark ligger i träda. Detta kan bara lösas med politiska och organisatoriska åtgärder, förklarar Oscar Martinez.

– Vi ser två problem. Dels är prispolitiken inte korrekt. Dessutom har vi problem med arbetskraft på landsbygden, numera bor bara 20 procent av befolkningen utanför städerna.

Genom att erbjuda bönder 10 till 15 års kontrakt på jord mot löfte att den brukas försöker vi stimulera jordbruket. För att få folk att bli bönder måste dessa kunna tjäna bättre. Produktionen kan stimuleras genom att priset höjs på det som bönderna säljer till staten.

Matfrågan har också en nationell säkerhetsaspekt. Kan Kuba importera tillräckligt med mat om USA skulle lyckas skärpa blockaden?

• Kuba har inte råd att från sin egen statsbudget betala de stora insatserna i andra länder. Fattiga länder som Bolivia kan räkna med fortsatt stöd, men från mer utvecklade länder i tredje världen måste Kuba ta betalt för sina tjänster. I det syftet finns idag 100 skolor världen runt där kubaner utbildar lokalbefolkningen för att ta över de kubanska solidaritetsarbetarnas verksamhet. 

– Vi kommer att ställa upp med stöd i de fall där det finns politiska skäl för stödet.

• CUC, den konvertibla peson, är ett mycket stort problem.

– Folk vill arbeta för att tjäna pengar och få ett bättre liv. Men vi kan inte tillfredställa dessa behov, konstaterar Oscar Martinez.

Han beskriver hur folk blir millionärer genom svartväxling. Hur läkare arbetar som taxichaufförer eller bärare på Havannas flygplats och tjänar mer i hårdvaluta än de får från sin läkarlön.

– Så kan vi inte ha det. Den svarta marknaden är ett ideologiskt, moraliskt, etiskt och politiskt problem som måste finna sin lösning.

*

Under dagarna i Kuba diskuterar vi intrycken. Särskilt effekterna av de dubbla valutorna, det så tydligt eftersatta underhållet av byggnader och försöken att få fart på jordbruket genom återgång till enskilt brukande. Det senare ett uppenbart steg tillbaka från socialistiska driftsformer som kollektivjordbruk och statliga jordbruk.

Sockerproduktionen har mer än halverats sedan Sovjets fall då realsocialismens länder subventionerade köp av kubanskt socker till priser långt över världsmarknadspriset. I krisen som följde under specialperioden på 1990-talet föll statliga jordbruk samman och maskinparken importerad från Östeuropa raserades i brist på reservdelar.

Verkligheten är hård och vi har förståelse för nödvändigheten att få igång jordbruksproduktionen. Men frågan är vad den förändring mot privat drift som Kuba väljer får för konsekvenser.

Visserligen behålls makten över jorden i samhällets ägo, men gammal erfarenhet säger att tänket hos brukarna gärna blir småborgerligt. Vad händer om jordbrukarna går samman och kräver äganderätt till den jord de brukar?

Eller ta bostadsfrågan. Bakom idén att privatisera bostäderna fanns förhoppningen att det skulle förbättra underhållet. Men när samhället inte lyckas klara underhållet av fasaderna hur ska då medborgarna klara det inre underhållet?

Största problemet är nog ändå den moralupplösande, korrumperande dubbla valutan.

*

Den öppna attityden till problemen hos höga partiföreträdare känns befriande. Här finns inga försök till bortförklaringar. USA:s förödande blockad är en avgörande realitet. Liksom de svårigheter som uppstod genom Sovjets fall. Här finns en tydlig stolthet i det faktum att Kubas folk slöt sig samman och klarade sig igenom specialperioden.

Också befriande att vi på Kuba knappast alls hör de hos svenska kubavänner så vanliga jämförelserna med andra länder i tredje världen. För hur ska vanliga kubanska arbetare kunna se något positivt i att deras trånga bostäder minsann är något större och lite bättre än klassbröderna i Peru, Sydafrika eller Bangladesh?

I grunden måste varje land värderas i förhållande till sina egna förutsättningar. I detta perspektiv måste socialismen leverera. Annars är den illa ute. Socialismen måste, som Oscar Martinez slår fast, fortsatt höja folkets levnadsnivå.

– Kubanerna längtar inte efter kapital, de vill få en lösning på sina dagliga problem.

LARS ROTHELIUS
ULF NILSSON
Proletären nr 18, 2009

• Läs de två tidigare artiklarna från resan på www.proletaren.se