Fidel och Kuba – del 3: Man kan inte döda idéer

•• Missilkrisen på Kuba 1961 är en självklar del av svensk historieundervisning. Men aldrig nämns den kubanska sidans version. Via satellitbilder upptäckte USA att Sovjet och Kuba var på väg att sätta upp medeldistans kärnvapenspetsar på Kuba, bara fjorton mil från USA. Kennedy skickade ut flottan för att förhindra de Sovjetiska fartygen från att nå Kuba. Världen höll andan, fruktande ett
kärnvapenkrig. För Sovjet handlade det om att skapa en balans mot de amerikanska kärnvapen som var riktade mot landet från Turkiet och allierade i Västeuropa.

Fidel var tveksam till missilerna: ”Vi gillade inte missilerna. Om det inte varit en fråga om vårt försvar, hade vi inte accepterat missilerna här. Men tro inte att det var på grund av faran de förde med sig, utan snarare för att de kunde skada bilden av revolutionen i Latinamerika…Jag tänkte: om vi förväntar oss att Sovjet ska slåss för vår sak, ta risker för oss, och om de till och med är villiga att gå i krig för oss, hade det varit omoraliskt och fegt att inte tillåta missilernas närvaro.”

Kuba ställde upp för sin allierade, samtidigt som de såg missilerna som en garant mot fler invasionsförsök från USA.

”Vad har vi gjort? Vi har försvarat oss, det är allt. Förväntade sig imperialisterna att vårt folk skulle ge upp, att revolutionen skulle hissa den vita flaggan?” sa Fidel som svar på tal om att det var Kuba som utgjorde ett hot mot USA och inte tvärtom.

Men Nikita Chrusjtjov gjorde upp med Kennedy över huvudet på Fidel. Missilerna drogs tillbaka och Kuba skulle dessutom enligt avtalet underkasta sig FN-inspektioner och tillåta USA-plan att spana över landet. I hemlighet gick USA med på att dra tillbaka sina missiler från Turkiet.

Fidel var rosenrasande och vägrade gå med på några inspektioner. Sovjet hade svikit Kuba genom att ge efter på frågan om Kubas rätt att försvara sig självt. Den ekonomiska blockaden och terrorismen fortsatte under årtionden framöver.

Trots sveket förbättrades relationerna med Sovjet under hela sextio- och sjuttiotalen. USA:s blockad trappades upp och tvingade exempelvis även tredje land att bryta förbindelserna med Kuba om de ville ha amerikanskt bistånd. Kuba svarade med att knyta banden med östblocket ännu hårdare. Det kubanska samhället och ekonomin blomstrade, efter att flera fördelaktiga handelsavtal slutits.

Att behålla vänskapen med Sovjet, att försöka neutralisera USA:s fientligheter och samtidigt kämpa för en världsrevolution, det var de tre ben som Kuba stod på i utrikespolitiken. Fidel och Che Guevaras projekt slutade inte med Kuba. De tänkte i kontinenter.

Världsrevolutionen i sikte
”Det enda jag ber om är att när revolutionen segrar i Kuba, att du inte förbjuder mig av hänsyn till statsintressen, att åka till Argentina och göra revolution där”, hade Che sagt till Fidel i Mexiko 1955, innan de bordade Granma.

Deras förhoppningar om att Sovjet skulle bryta kompromissen med USA som kallades ”fredlig samexistens” och på allvar stödja tredje världens revolutionära rörelser kom på skam.

Istället fick Kuba gå i spetsen för att ena de anti-imperialistiska rörelserna i Afrika, Latinamerika och Asien.

Che var den som gick längst i kritiken av Sovjetunionen. Han kritiserade byråkraternas och partifunktionärernas privilegier. På en konferens i Alger 1965, bland delegater från det som kallas den Alliansfria rörelsen, kritiserade han Sovjet för att inte ge erforderligt stöd åt Tredje världens revolution.

Själv försvann han efter konferensen. I ett avskedsbrev till Fidel skrev han, innan han begav sig mot Bolivia: ”Jag känner att jag fullgjort den del av min plikt som band mig till den kubanska revolutionen på dess territorium, och jag tar farväl av dig, av kamraterna, av ett folk som hädanefter är mitt…Jag skall föra till nya slagfält den tro som ni har givit mig, mitt folks revolutionära vilja, känslan att fullgöra den heligaste av plikter: att kämpa mot imperialism överallt där den finns…”

Han var fast besluten om att hitta den svagaste länken i imperialismens kedja, för att skapa ”två, tre, flera Vietnam”. Hoppet om att göra Bolivia till nästa Vietnam krossades när Che Guevara med CIA:s hjälp spårades upp och mördades 1967. Ur gerillaarmén tänkte sig Che, skulle det växa fram folkarméer. Med början i bergen skulle det stora latinamerikanska befrielsekriget komma igång. Men så hade inte den kubanska revolutionen gått till. Fidel mobiliserade alla samhällsskikt för att genomföra Kubas ofullbordade revolution, som startat med upproret mot Spanien 1868. Gerillakriget var den pådrivande faktorn, men rörelsen bland städernas arbetare och medelklass var en förutsättning för framgång.

Salvador Allende mördas
Hoppet om en ny allierad i kampen för att bryta USA:s grepp om kontinenten kom istället från Chile: ”Kubas och Chiles stjärnor ska skrida framåt och lysa upp vägen för den Latinamerikanska revolutionen” sa Fidel 1971. Den socialistiska presidenten Salvador Allendes koalition hade vunnit en knapp seger i parlamentsvalet och de högerextrema krafterna i landet mobiliserade för att störta regeringen. Fidel mottogs av Allende som en hedersgäst och stannade i 25 dagar, och höll flera stora tal.

Samtidigt som han privat kritiserade Allende för att inte på allvar ingripa mot de kontrarevolutionära krafterna, manade han offentligt den yttersta vänstern att inte bryta med Allende utan att behålla enheten. ”Bara genom att genomborra min kropp med kulor” kan mina motståndare stoppa det reformprogram jag blivit vald på, sade en självsäker Allende när han tog avsked av Fidel.

Den 11 september 1973 genomfördes en CIA-stödd statskupp mot Allende. Med ett maskingevär han fått av Fidel försvarade han in i det sista presidentpalatset i Santiago. ”Till min vapenbroder”, löd inskriptionen på gåvan.

Allenderegeringens misstag var att den inte utnyttjat sitt inledande överläge för att upplösa motkrafterna, samt att den inte beväpnat folket, var Fidels analys. Kuppen i Chile var samtidigt ett bevis på motståndarsidans styrka. Det skulle dröja 25 år innan vänstern i Latinamerika hade återhämtat sig. Inte desto mindre fortsatte Kuba att kämpa för den internationella solidariteten.

Afrikansk frigörelse
Angola uppnådde sin självständighet som ett resultat av en revolution i Portugal, den koloniala övermakten. Enligt en överenskommelse mellan de rivaliserande angolanska styrkorna skulle ett fritt val hållas i början av 1975. Den marxistiska rörelsen MPLA såg ut att kamma hem en jord-skredsseger. Men USA, som förlorat Vietnamkriget, ville dra en ny gräns mot kommunismen i Angola och gav full uppbackning åt den rivaliserande gruppen UNITA.

Två årtionden av blodigt inbördeskrig följde. Det rasistiska Sydafrika och mördarregimen i Zaire ställde sig också på imperialismens sida och invaderade Angola. För Fidel var stödet till MPLA och det angolanska folkets kamp inte bara en politisk, utan även en moralisk fråga: ”Vi är en Latin-Afrikansk nation; afrikanskt blod flyter genom våra ådror”, sa han med slavhandeln till Kuba från Afrika i åtanke.

Trots det onda blod som väcktes i Washington och trots att ledningen i Sovjet blev fly förbannade över projektet deltog under 16 år över 200.000 frivilliga kubanska soldater i kriget, som slutade 1991. Den segdragna kampens avgörande slag kom 1988 vid Cuito Cuanavale. Fidel spenderade vid den tidpunkten, enligt egen utsago, 80 procent av sin tid på Angola. Från Havanna skaffade han sig den mest detaljerade kunskap om terrängen, om styrkornas positioner och till och med om deras matransoner. 35000 UNITA och 9000 sydafrikanska soldater, understödda av flyg och pansarvagnar tog sig igenom de angolansk-kubanska frontlinjerna. Men försvaret höll och de pro-imperialistiska styrkorna slogs tillbaka.

Mandela tackar Kuba
Cuito Cuanavale var början till slutet för kriget. Samtidigt symboliserar det även slutet för apartheidregimen. Även Namibias självständighetskamp mot Sydafrikas ockupation segrade under samma år, mycket tack vare Kubas insats.

Totalt 2.000 kubaner offrade livet i kampen mot rasismen. Det är en av de mest fantastiska exemplen på internationell solidaritet genom historien. Nyligen frigiven från fängelset besökte Nelson Mandela Havanna 1991. Stående bredvid Fidel sa han inför ett hav av människor: ”Se hur långt vi slavar har kommit!”

Ändå var det inte främst genom militära insatser som Kubas moraliska och mänskliga principer blev världsberömda.

När Peru drabbades av en fruktansvärd jordbävning 1970 där 600.00 mänskor omkom lämnade kubanerna 100.000 bloddonationer på nio dagar, som sändes till den drabbade regionen.

På åttiotalet försökte Nicaragua göra sig fria från imperialismen och genomföra sociala reformer. USA skickade vapen, ammunition och kanonbåtar för att krossa Sandinistregeringen. Kuba skickade 2000 frivilliga lärare, de flesta av dem kvinnor, att undervisade i de mest avlägsna bergsbyarna. Några blev mördade av de USA-stödda kontrarevolutionärerna. Då anmälde sig 100 000 kubanska lärare som frivilliga att ta deras plats!

En annan värld är möjlig
När orkanen Katrina hösten 2005 drabbade USA erbjöd sig över 1200 kubanska läkare som frivilliga till att hjälpa till. USA släppte inte in dem.

Kuba var ett av de första länderna att skicka läkarbrigader efter den kinesiska jordbävningen i maj i år.

Idag arbetar mer än 36.000 kubanska läkare och sjukvårdare på avlägsna, svårtillgängliga platser i 97 länder i Tredje världen. Som jämförelse kan nämnas den franska organisationen Läkare utan gränser, som totalt har 2.000 läkare utstationerade.

Detta är några exempel på de moraliska och humanistiska värden som gör Kuba till ett exempel för hela världen. Varhelst en tragisk naturkatastrof äger rum, i de mest avlägsna bergsområden i Pakistan eller Iran, varhelst folk kämpar mot imperialism och förtryck har Kuba sedan 1959 funnits med en hjälpande hand, ofta ensamma och ofta med livet som insats.

Kuba vill visa världen att en annan väg är möjlig att gå: ”Världens problem kan inte lösas med kärnvapen. Bomber kan mörda de hungriga, de sjuka och de outbildade, men de kan inte döda hunger, sjukdom, okunnighet eller folkens rättvisa uppror. I en förintelse, kommer de rika också att dö. De har mest att förlora. Låt oss försöka lösa världens problem på ett civiliserat sätt. Det är vårt ansvar, och det är ett oundgängligt krav för mänsklighetens överlevnad”, sade Fidel i ett tal i FN.

Men otack är världens lön. Det är Kuba som av USA och EU beskylls för brott mot de mänskliga rättigheterna och det är Kuba som utsatts för den längsta ekonomiska blockaden i världshistorien. En blockad som ingen av presidentkandidaterna har för avsikt att häva.

Men den hycklande fasaden hos imperialismen börjar spricka. Förra året röstade 184 av världens 192 länder i FN:s generalförsamling för Kubas resolution om att USA ska stoppa blockaden. Bara Israel, Marshall-öarna och Palau röstade med USA. År 2006 blev Kuba också invalt i FN:s människorättsråd. USA vågade överhuvudtaget inte kandidera till en plats, de var rädda för att inte bli valda. ”Brott mot mänskliga rättigheter” som motiv för fortsatt blockad är skrattretande.

Idéernas kamp
Idéernas kamp, kallar Fidel det krig som Kuba befinner sig mitt uppe i. Ett bra exempel är när Sovjetunionens statschef Michail Gorbatjov besökte Havanna 1989. Då möttes han av en gigantisk banderoll: ”Leve marxismen-leninismen”. Det var en uppkäftig markering mot de marknadsliberala reformer som införts och som skulle slita Sovjetunionen i stycken. Men också att Kuba inte tänkte följa den nederlagslinjen.

Det ekonomiska kris som Kuba föll ner i när Sovjet upplöstes är landet idag på god väg att återhämta sig ifrån. Nya handelspartners som Kina och Venezuela samt en massiv satsning på turismen har gjort att Kubas ekonomi fjorton år i rad har vuxit med mellan 2,5 och 12 procent om året. 

Fidels roll under de svåraste åren på 90-talet rankas av många kubaner som hans viktigaste insats någonsin. Han turnerade runt landet mer intensivt än någonsin och uppmanade, uppmuntrade, la sig i och förde fram idéer och exempel på hur Kuba skulle överleva. Han använde det mest effektiva vapen som förtryckta folk i alla tider haft: humorn. Hur ska vi klara oss utan de nästan värdelösa bulgariska gaffeltruckarna, eller de ungerska bussarna som verkar förbränna sin egen vikt i bränsle på bara en kort stund och hur ska vi klara oss utan de sovjetiska snöplogarna (som faktiskt skickats av misstag ett år)? frågade han skämtsamt.  
Han uppmanade folket att Stå emot! Stå emot! Stå emot!

Kubas satsningar på kultur och utbildning stämmer väl överens med Fidels uppfattning. Trots den svåra krisen var hans motto: ”Vi ska göra hela Kuba till ett universitet!”. Kuba är idag världsledande på utbildnings- och hälsoområdet, med flest lärare och flest läkare per capita.

”Det första vi måste rädda är kulturen”, argumenterade Fidel 1993, när krisen var som djupast. Där vandrar han i sin förebilds fotspår. ”Kulturen är viktigare för ett folk än dess industri”, sade nationalhjälten José Martí. Inte en skola, daghem eller sjukhus stängde trots att landet förlorade 80 procent av sin utrikeshandel över en natt. Fidel avgick inte, avsattes inte genom en blodig kupp, inte genom ett uppror eller en invasion som den högerextrema anti-Fidel maffian i Miami och deras gorillor i den liberala pressen hoppats på utan helt enkelt på grund av att åldern och sjukdomen tog ut sin rätt. Han ställde därmed inte upp för omval 2008.

Den gamle mannen skriver nu krönikor i Kommunistpartiets tidning Granma. Kanske läser han då och då sin favoritförfattare Ernest Hemingway, som också älskade Kuba.

På hans 80-årsdag hängde handmålade plakat i fönster över hela Kuba: ”Ochenta más Fidel!”. Det säger vi också: 80 år till, Fidel!

NILS LITTORIN
Proletären nr 34, 2008