Hoppa till huvudinnehåll
Av

Dagbok från Kuba


Måndag 11 februari, Havanna. För Sara och Leif är det första kubaresan men Kristina var här för tio år sedan. Hon ser stora positiva förändringar: oerhört många fler byggnader i Gamla Havanna som pietetsfullt har restaurerats, nya bostadshus i både Vedado och Marianao, ny busspark både i lokal- och länstrafiken, gågatan Obispo kantas av boklådor, affärer, konstgallerier, sandwichkiosker och caféer. Men priserna är höga och i CUC, den kubanska hårdvalutan (1 CUC=25 pesos).

Det är mycket som redan har gjort stora intryck på resenärerna. Alfabetiseringsmuseet som berättar om de unga alfabetisörerna som drog ut på landsbygden, upp i avlägsna bergsområden, och lärde över 700.000 kubaner att läsa och skriva på mindre än ett år. Där finns också en avdelning som visar alla de länder som Kuba sedan några år tillbaka hjälper att alfabetisera. Med metoden ”Jag kan” lär sig vuxna att läsa och skriva på några månader.

En förmiddag är vi på högstadieskolan Olof Palme och tas emot av elevrådet, innan vi går runt i klassrummen. Min grupp blir imponerad av ungdomarnas utstrålning av självkänsla och trygghet.

Muraleando är ett grannskaps-projekt i en sliten stadsdel en bra bit från centrum. Här har ett gäng konstnärer dragit med grannarna i arbetet att inte bara försköna området utan också att hålla igång en massa kulturaktiviteter. Gathörn som varit soptippar har blivit små parker, en tillägnad Che, en annan jungfru Maria/Ochún. Av skrot har man gjort installationer och statyer. Väggarna är målade i glada färger med motiv från santeriavärlden eller vardagslivet i Havanna. Där sitter John Lennon i en cykeltaxi och om hörnan trängs folk i en överfull buss. Motiv från Tyskland och ett snöigt Norden vittnar om bidrag från långväga gäster. Nästa gång tar vi med färg och sätter våra spår!

Under rundvandringen i Gamla Havanna tar Ivia, vår kubanska guide, med oss till Plaza Vieja. Första gången jag själv besökte torget var 1989. De gamla koloniala husen var förfallna och mitt på torget hade Batista låtit bygga ett parkeringshus. Undan för undan har husen restaureras och återfått sin forna skönhet. Betongklumpen har ersatts av en kopia av den fontän som ursprungligen fanns på torget. Bara ett hus är kvar att byggas om. Vi tittar storögt på bilderna som visar hur lägenheterna kommer att se ut när de är klara. Rena lyxen. Och vem ska bo där? undrar gruppen. Ivia tar med oss runt hörnan. Där ligger fyra tvåvåningshus som är temporära bostäder för familjerna tills de kan flytta tillbaka till sitt gamla hus. Gamla Havanna får inte bli ett museum utan ska vara en levande stadsdel.

Efter fem dagar i Havanna åker vi söderut. Oliva, vår chaufför, kör lugnt och tillhör inte de förare som ska ha salsamusik på högsta volym vilket vi är tacksamma för.

*
Tisdag 12 februari, Cienfuego
Första studiebesöket är på dagiset ”De små Cementarbetarna”. (Cienfuegos har en av de största cementfabrikerna i landet). Barnen är indelade i åldersgrupper och leker i olika delar på den stora inbyggda gården. Flera vuxna i varje grupp. Inget skrik, inga bråk, ingen gråt. Som vanligt tas vi emot av en skara barn som sjunger och läser dikter för oss. De yngsta bara tre år. Vi är väldigt rörda. Det är en anställd kulturinstruktör som tränat dem.

Sedan är det gymnasieskolan för just kulturinstruktörer. Det är en ny gymnasielinje som startade för cirka fem år sedan. Eleverna väljer inriktning: musik, teater, dans eller konst. De kommer från hela provinsen och bor på skolan. Utbildningen är förstås helt gratis och de har en garanterad arbets-plats när de går ut. Oftast arbetar de i skolor och på daghem.

Och så bär det iväg till en ”Policlinico” – en vårdcentral där den kvinnliga ”directora” stolt berättar om den vård de kan erbjuda. Liksom alla andra vårdcentraler i länet är den här nyrenoverad och utrustad med det nödvändigaste. Enkelt men funktionellt. Vi häpnar när vi får höra hur många läkare och sjuksköterskor de har, hur många familjeläkare som arbetar ute i upptagningsområdet och att man inte behöver beställa tid: det är bara att komma hit, om det så är mitt i natten.

På kvällen en höjdare: ett besök hos en CDR – kvarterskommitté för revolutionens försvar. Alla grannarna, i alla åldrar, är där och tar emot oss med dans och sång. Vi har med oss rom, läsk och godis. En kvinna drar med Leif i salsadans, några kvinnor drar med Kristina och Sara till sina bostäder för att stolt visa upp det nya energisnåla kylskåpet, tryckkokaren, riskokaren, elplattan och färgteven som alla hushåll har utrustats med de senaste åren. Det är en oförglömlig kväll för oss alla. Leif har fått ett kubanskt smeknamn: El Mango – snyggingen!

*
Onsdag 13 februari, Trinidad
Pontón, representant från ICAP (Kubanska Institutet för vänskap mellan folken) tar hand om oss hela dagen. Vi vandrar runt på kullerstensgatorna i den denna koloniala pärla som står på UNESCO:s lista på Världs-kulturarv. Norr om staden låg en gång 150 sockerbruk där slavarna slet ihop de rikedomar som vi kan se idag i de gamla grevepalatsen. Vi tar en sväng in i katolska kyrkan som är välhållen och sen till en ”santero” – en slags präst i santeriareligionen. Han har ett stort och vackert altare tillägnat Yemaya, havets ”orisha”, vars färger är blått och vitt. Ivia ska absolut bli fotograferad framför gudinnan. Pontón vill visa oss det nya lokala universitetet. Transportproblemen är fortfarande stora och därför har nu större städer och i Havanna alla kommundelar ett lokalt universitet så att alla utan svårigheter kan läsa vidare. Kan inte studenten ta sig till universitetet så kommer universitet till studenten!

*
Torsdag 14 februari, Santa Clara
Vi åker direkt till minnesmonumentet över Che och besöker mausoleet, vilorum för Che och flera av de andra gerillasoldater som dog i Bolivia. Museet är ombyggt och innehåller bilder och texter från hela Ches liv. Vad den mannen hann uträtta i sitt liv, trots sin svåra astma! Vi äter lunch på ICAP:s kontor där Miguel dyker upp. Det visar sig att han och Oliva har gemensamma vänner. Och nu får vi veta vem vår blygsamme chaufför är: Som 22-åring deltog han under två år i kampen mot de kontrarevolutionära banditerna i Escambraybergen, de gäng som plundrade, brände och mördade. Han kände Che personligen och berättar med värme i rösten om denne fantastiske man: ”Den mest osjälviska människa du kan föreställa dig, outtröttlig, intelligent och med massor av humor”.

Miguel tar oss runt i stan och visar oss bland annat det stora monument till minne av påvens besök i stan! Det ska invigas om någon vecka då en kardinal från Rom kommer till Kuba.

Det är ju Alla hjärtans dag så på kvällen går vi på salsadiskotek i gamla kryssarklubbens lokaler i Cienfuegos. Nästan bara kubaner. Vi dansar mellan borden tills svetten rinner i den ljumma natten och öronen inte längre klarar ljudnivån.

*
Måndag 18 februari, Östra stranden
På vägen tillbaka till Havanna besöker vi Playa Girón – Grisbukten och stannar länge i det lilla museet innan vi går ner på den historiska stranden som idag befolkas av turister. En sväng in på krokodilfarmen hinner vi också innan Oliva sätter kurs på Playa del Este där vi skall sola, bada och smälta alla intryck innan gruppen reser hem till Sverige. Vi passerar genom små byar. Sara och Leif kommenterar hur rent och städat det är överallt på gator och i trädgårdar. Till och med på motorvägen är gräset slaget och häckarna klippta. Och människorna välklädda, glada och välmående.

Det är tre mycket nöjda och kubafrälsta svenskar som den 18 tar flyget hem. Hit ska de tillbaka snart igen!

*
Tisdag 19 februari, Boca Ciega och Havanna
Mayra och Manolo, mina vänner sedan 17 år, har flyttat till ett hus i semesterbyn Boca Ciega, nära Guanabo vid östra stränderna. Här finns bara 200 åretruntboende, resten av de små villorna är för semestrande kubaner. Kapaciteten är 3000 personer per vecka. Man bokar via facket på sin arbetsplats och ofta betalar man själv. Det kostar ca 2000 pesos (medellön 300) för en familj men då ingår all mat, sex lådor öl, läsk och rom.

Jag vaknar vid åttatiden den här morgonen och går ut till vardagsrummet och ropar ”Buenos días”. Mina vänner hyssjar åt mig, de sitter klistrade vid teven: det är Fidels brev till det kubanska folket som läses upp. ”Jag tar inte farväl av er. Jag vill bara fortsätta att slåss som en idéernas soldat. Jag kommer att fortsätta skriva under titeln compañero Fidels reflektioner”. Mayra gråter. ”Jag vet att ingen är odödlig men vi är många som skulle vilja att han var det”. Manolo är allvarlig. ”Vi har ju väntat på det här. Fidel har föreberett folket på detta. Det är ett klokt och nödvändigt beslut”.

Några timmar senare åker Mayra och jag till stan för att handla. Allt är precis som vanligt, lugnt. Lite rusning efter dagstidningarna med Fidels brev som har tryckts upp i extraupplagor. Redan på kvällen rapporteras om alla vansinniga spekulationer i utlandet om vad som ska hända. ”Nu ska det äntligen bli demokrati, nu blir kubanerna äntligen fria från förtrycket”. På sådant reagerar kubanerna på olika sätt. Sorg och oförstående: ”Vad har vi gjort dom för att de skall behandla oss på det här sättet?” Ilska: ”Vad i helvete håller dom på med? Lämna oss i fred. Vi är inga dumskallar!” Gapskratt: ”Låt dom hålla på. Dom har aldrig fattat någonting av Kuba och oss kubaner!”

På kvällen pratar Mayra om sina minnen från 1961 då hon 14 år gammal var en av alfabetisörerna. Långt uppe i bergen runt Baracoa arbetade hon på dagarna i jordbruket och på kvällarna undervisade hon fyra bönder och deras fruar i skenet från en fotogenlampa. Vi bestämda att under mitt nästa besök ta oss till Alfabetiseringsmuseet och leta fram hennes mapp. Manolo har letat fram ett gammalt svartvitt kort, taget när han återvände från kampen i  Escam-braybergen. Bara 14 år gammal ställde han upp som frivillig, fick militär utbildning och deltog 4 månader i striderna.

*
De följande dagarna hälsar jag på vänner. Åker mycket taxi. Alla pratar politik dessa dagar. Den 24 ska ju Nationalförsamlingen konstitueras och det nya Consejo de Estado väljas. Rådet består av 31 personer varav en president och sex vicepresidenter. Nationalförsamlingen utser ministerrådet som är Kubas regering. De flesta håller på Raúl Castro, medan andra hellre vill ha Carlos Lage som är bra mycket yngre. En bekant säger att ingen kandidat duger: ”Raúl är för gammal, Alarcón är en arrogant rasist, Pepito en robot, Lage vet inget om vardagsekonomi”. Det är gott om åsikter och de vädras överallt.

På söndagen är jag tillbaka i mitt gamla bostadskvarter från 1992 och äter lunch och dricker rom hos Rebecca och Pedro. Sonen Jimmy är nu en ung man på 25. Till föräldrarnas förtvivlan började han hänga i katolska kyrkan som tonåring. Det var ju de värsta krisåren och kyrkan drog sig inte för att locka med filmer, mat, glass, läsk och godis. ”Ungdomssynder”, skrattar Jimmy som sedan utbildade sig till lärare och gick med i ungkommunisterna. Nu arbetar han på Olof Palmeskolan och är ansvarig för alla politiska aktiviteter som att fira revolutionära högtidsdagar som till exempel ”Lärarnas dag”.

Jag är imponerad av alla förbättringar de har gjort i sin lägenhet: slagit ut en vägg i köket, fått en stor bakgård med tvättmaskin, gungstolar och bananodling. Pedro hat gått i pension medan Rebecca vill fortsätta att arbeta till 58 år. De lever bra men klagar på de höga priserna på mat och kläder. Precis som alla de andra vännerna säger de att det måste bli en förbättring som kubanen känner av i sitt vardagsliv.

Kvällen tillbringar jag hos Ernesto, en forskare som jag känt i många år. Han visar mig en omtalad video som cirkulerar runt i hela Havanna och säkert på andra ställen. Den spelades in för nån tid sedan. Det är ett möte med Alarcón, Nationalförsamlingens talman, och studenter på IT-universitetet. Några studenter ställer kritiska frågor till Alarcón: varför får man lön i pesos och så säljs de flesta varor dyrt i CUC? Varför kan en kuban inte åka utomlands hur som helst? Varför kan man inte få ta in på hotell eller semesterbyar om man har pengar utan att detta måste gå genom facket? Varför kan inte kubaner få full tillgång till Internet? En student kritiserade valsystemet och tyckte att kandidaterna till provins- och nationalförsamlingen var för anonyma. Den här debatten filmades förstås för universitetets räkning. Alla de 10000 studenterna kunde ju inte närvara utan skulle kunna ta del av den via video. Videon kom att hamna i USA och läggas ut på youtube (finns där fortfarande: sök på ”cuba alarcon”) och så satte spekulationerna igång. ”Denna video som kommit till oss anonymt visar hur studenterna för första gången vågar kritisera systemet”. Och sen skrev man att den mest kritiske, Eliecer Ávila, hade satts i fängelse för sina ord och för den T-shirt han bar som var en symbol för motstånd! Elicier hade åkt hem till Las Tunas i ett personligt ärende men blev uppringd av kamrater och lärare som berättade vad utländska pressen skrev. Han åkte genast till Havanna och framträdde i kubansk tv. Först underströk han att han framförde sin kritik inte mot systemet utan för att förbättra saker och ting inom systemet. Han hade T-shirten med: blå, med ett @ omgivet av solstrålar och texten (som inte syntes i TV) Festival de artistas de verano 2007. Han vann en sångtävling och fick den som minne! En bra lektion i hur man kan manipulera nyheter.

Nästa dag köper jag Granma för att kolla de som valts. Det blev som de flesta trodde och hoppades, Raúl som president. Han har ju redan arbetat som president och blivit uppskattad för sin politik. Han har redan sett till att gamla hämmande bestämmelse och regler tagits bort och i sitt första inlägg på söndagen utlovade han mer reformer. Men resten av regeringen: bara gamla gardet. Både min och vännernas första reaktion var besvikelse, men sedan kom vi fram till att det är ett klokt val i dagsläget för att visa att den här revolutionen har kontinuitet, den fortsätter. Helt säkert finns en strategi för framtiden med en kraftig föryngring.

*
Jag diskuterar länge med min vän sedan 1989, Rogelio, som sitter i CTC:s ledning (Kubas LO). Han kommenterar studenternas kritik: ”Det här är ingen ny kritik. Precis den här kritiken och mycket mer därtill kommer upp på vartenda möte i det här landet. Och möten är det gott om, som du vet! Jag hör det på varenda fackmöte jag är på. Det speciella med debatten och varför kubanerna är intresserad av den är att Alarcón inte kunde svara rent konkret på ungdomarnas frågor. Hans svar var bara tom retorik för studenterna. Man måste prata på ett annat sätt med unga människor. Herregud, jag har ju tre söner, så jag vet. Alarcón gjorde bort sig och det förvånar mig att han sitter kvar på sin post.”

Jag tar farväl för denna gången. Med mig i bagaget har jag vänners, bekantas och taxichaufförers ord: ”Vi har en positiv tillförsikt inför framtiden”.

ANNA ARTÈN
Proletären 14, 2008