Arbetare på varv i Kuba

Publicerad 18 mars 2009

För kommunister är nära kontakt med arbetare en hjärtesak. När Ulf
Nilsson och Lars Rothelius från Kommunistiska Partiets styrelse var på
partibesök i Kuba i februari var mötet med arbetarna på
reparationsvarvet Asticar Karibiska skeppsvarv i Havanna en höjdpunkt.

– Vi hade bett om att få se ett varv, säger Ulf Nilsson som till vardags är byggnadsplåtslagare men som tidigare har arbetat på Eriksbergs varv. Under många år fram till 1991 jobbade Proletärens chefredaktör Lars Rothelius som verktygsslipare i reparationsverkstaden på Cityvarvet.  

Som örike är Kuba beroende av sjötransporter för import och export av varor. Följdriktigt placerades huvudstaden kring den naturliga hamn som idag går under namnet Havannabukten. Med en naturlig, smal, lätt bevakad kanal som inlopp blev Havanna, när det begav sig, den viktigaste hamnen i det spanska kolonialimperiet.

Här landades slavar och alla de varor som kolonialmakten behövde för att befästa sin makt. Från Havanna skeppades socker men också massor av rövade rikedomar från hela Amerika till gods och palats i Europa.

Sjudande arbetsplats
Långt in i Havannabukten ligger varvet Asticar. En sjudande arbetsplats med 650 anställda, varav drygt 80 procent arbetar direkt i produktionen.
För besökare med branscherfarenhet ger varvet ett gott intryck. Visst har maskinparken i reparationsverkstaden många år på nacken. Men så ser det också ut på reparationsvarven i Europa.

Här handlar det inte om serieproduktion där mängden producerade detaljer avgör lönsamheten. Ett reparationsvarv kräver kunniga arbetare som utifrån lång erfarenhet vet hur skadade maskindetaljer på smidigaste sätt ska repareras eller ersättas. I detta avseende var Asticarvarvets maskinverkstad i gott skick.

Än mer intressant var samtalen med arbetarna. Vi kunde gå runt i verkstaden och på kajerna och samtala med de anställda. Genom den duktiga tolken som bara betjänade oss två svenskar blev kontakten så nära den kan bli över språkbarriären.

I maskinverkstaden fylkades snart ett gäng. Frågorna haglade mot oss. Hur slår krisen hos er? Vad har ni för inflytande på jobbet? Hur många varv finns det i Sverige? Finns det någon rasdiskriminering?

När vi berättade att i princip alla varv lagts ner sedan snart 30 år bara skakade de kubanska varvsarbetarna på huvudena. Vi berättade också att var fjärde metallarbetare är varslad i den aktuella krisen, att arbetslösheten är sex-sju procent och att vi befarar att den fördubblas till hösten.

Reaktionen från varvsarbetarna var omedelbar förfäran.

– Här går ingen arbetslös, sade en och näste kille fyllde i:

– Skulle staten stänga varvet här så är vi garanterade andra jobb.

Demokrati
Vi kontrade med frågor om arbetarinflytande, löner, skyddsfrågor och demokrati på jobbet.

– Alla lyssnar på den som har synpunkter på jobbet. Här finns inga murar mellan ledning och arbetare, sade någon.

– Direktörens dörr är öppen för alla anställda. Här finns inga motsatta intressen mellan företagsledningen och arbetarna.

– Och ingen rasdiskriminering, fyllde en av de svarta arbetarna i.

Samtliga bar skyddsskor och hjälmar och de förvissade oss om att arbetarskyddet har sin givna plats på arbetsplatsen.

• Händer det inte att ni måste tumma på skyddet om det är bråttom med jobbet?

– Nej, så bråttom får det inte vara.

Det kan vara så att förhållandena något förgylls. Vem vill inte främst berätta om det som är bra för besökare från andra länder. Men det allmänna intrycket var som sagt en väl fungerande arbetsplats där stämningen var hjärtlig och kamratlig.

Ungdomsklubb
En bit bort står några unga grabbar vid en svarv. Tydligt för blyga för att komma fram. Ordföranden i den kommunistiska ungdomsklubben på varvet med 30 medlemmar berättar att en viktig uppgift är att organisera frivilligt arbete på övertid.

Här finns en stark vilja bland de unga arbetarna att ställa upp för att öka produktionen. De är berättigat stolta över att deras insatser bidragit till att varvet förra året överträffade produktionsmålet med 6 procent.

I en verkstad renoveras och besiktigas livflottar. Här finns ett utbytessystem så att fartyg som anlöper Havanna kan lämna in gamla flottar och genast få nybesiktigade som ersättning.

Fyrtiotalet vita behållare ligger färdiga för leverans både nationellt och till stora utländska rederier som gärna använder varvets tjänster. Verkstaden och dess arbetsmetoder kontrolleras och godkänns av internationella klassningssällskap som Veritas. En förutsättning för att få bedriva denna verksamhet.

Rundturen på varvet sker i sällskap med ledningen för fackföreningen och den kommunistiska partiföreningen.

– Organisationsgraden här är 100 procent, berättar fackföreningens ordförande Felip Bernanli med illa dold stolthet.

Där ligger partiföreningens ordförande Manuel i lä. Men sju celler med 104 medlemmar, vilket motsvarar 20 procent av arbetarna, vittnar om en brett politiskt engagemang.

– Partiets viktigaste uppgift är att stärka den ideologiska medvetenheten hos våra arbetskamrater, berättar han.

Vi går ut på kajen till flytdockan där en fiskebåt ligger för översyn. Faktiskt en av de båtar som varvet själv har byggt. Men större båtar byggs på stadens nybyggnadsvarv som vi skymtar långt borta på motsatta sidan av Havannabukten.

Fiskebåtar
Sedan 2003 har Asticarvarvet startat en mindre produktion av smidiga fiskebåtar. Dessa båtar ligger ute och trålar och tömmer sin last i en flytande fiskfabrik där fisken omedelbar rensas, filéas och fryses.

Varvet har också utvecklat nyproduktion av elektrisk apparatur för oljeindustrin. Andra produkter är generatorer byggda på italiensk teknologi som är ett viktigt bidrag till Kubas energirevolution.

Det är lunchtid och arbetarna tar rast. Vi tar farväl av våra värdar. Färden går förbi Havannas containerhamn med till synes ändlösa rader av tomburkar som staplats på höjden. Precis som hemma i Göteborgs hamn.

Handeln med omvärlden är livsviktig för Kuba. Men genom Förenta Staternas snart 50-åriga handelsblockad fördyras och försvåras Kubas import betydligt. Ett kriminellt agerande från USA-imperialismen som vi belyser i kommande reportage.

LARS ROTHELIUS
Proletären nr 12, 2009