Hoppa till huvudinnehåll
Av
Utrikesskribent

”Kuba-opposition saknar folkligt stöd”

Demokratikämpar med brett folkligt stöd. Det är den bild av de kubanska dissidenterna som sprids i västvärlden. I USA:s hemliga diplomatmeddelanden beskrivs verkligheten. Den så kallade oppositionen är okänd bland vanliga kubaner, och dess ledare är mest intresserade av pengar.


USA har ingen ambassad på Kuba. Istället har USA ett intressekontor i Havanna med karriärdiplomaten Jonathan Farrar som högste chef. Den 15 april 2009 författade han en hemligstämplad rapport med titeln ”USA och oppositionens roll på Kuba”. Den skickades till bland andra USA:s utrikesdepartement, CIA-högkvarteret och USA:s militärbas i Guantánamo.

Tack vare Wikileaks finns diplomatmeddelandet att läsa i sin helhet. Det är avslöjande.

I rapporten konstateras inledningsvis att Raul Castro-regeringens maktinnehav är oomstridd i Kuba, och att det i denna situation kan vara värt att fråga sig vad oppositionen gör och vilken roll den kan tänkas spela i framtiden. Inte mycket respektive ingen, konstateras det i rapporten.

Så här skriver Jonathan Farrar om oppositionens brist på folkligt stöd:

”Vi ser väldigt lite bevis för att huvudfåran av dissidentrörelsen möts av stor förståelse bland vanliga kubaner. Informella undersökningar som vi har gjort bland dem som ansöker om visum och bland flyktingar har visat att dessa inte har någon som helst kännedom om dissidentledare eller deras agendor […] Även om dissidenterna själva inte vill erkänna det, är de inte särskilda kända i Kuba utanför den utländska diplomat- och presskåren.”

USA:s man i Havanna kritiserar naturligtvis den kubanska socialistiska staten – den har ju USA försökt störta i över 50 års tid – och han poängterar att det inte är lätt att vara oppositionell på Kuba. Men Farrar lyfter samtidigt fram andra förklaringar till dissidenternas brist på förankring ”utanför den utländska diplomat- och presskåren”.

I rapporten beskrivs de som personer med ”starka egon” som inte klarar av att
samarbeta med varandra. De är dessutom gamla och saknar kontakt med unga kubaners vardag. Det finns dock en sak som de oppositionella fokuserar på.

”…den största ansträngningen riktas mot att få ihop tillräckligt med resurser till huvudorganisatörernas och deras viktigaste anhängares dagliga uppehälle. En politisk partiorganisation förklarade öppet och ärligt för COM [Intressekontorets chef] att den behövde resurser för att betala löner och presenterade för honom en budget med hopp om att USINT [Intressekontoret] skulle kunna täcka den.”

Jonathan Farrar konstaterar att när frågan om pengar kommer in har dissidenterna inte bara svårigheter att samarbeta. Då bekämpar de varandra.

”Med sökande av resurser som huvudangelägenhet verkar den andra viktigaste sysselsättningen vara att begränsa eller marginalisera aktiviteterna hos allierade för stunden, och därmed behålla makten över och tillgången till de otillräckliga resurserna.”

Intressekontorets värdering av oppositionen bekräftar det som Kubas regering och kubavänner världen över länge hävdat. Dissidentrörelsen saknar folkligt stöd och är totalt beroende av stödet från utländska stater. Vilket förklarar att Kubas säkerhetstjänst ser dem inte som politisk rörelse utan som agenter för främmande makt.

Trots att rapporten är en brutal sågning av den kubanska oppositionen fortsätter USA – och andra västländer – att pumpa in pengar. Varför? Jo, intressekontorets chef poängterar att de också gör ett bra arbete när det gäller att kritisera Kuba för kränkningarna av de mänskliga rättigheterna.

Även om kubanerna inte bryr sig om dissenterna får deras propaganda stort genomslag. När medier i Sverige och västvärlden beskriver Kuba är det de utlandsbetalda, isolerade dissidenternas världsbild som dominerar.
Fakta

”Kuba-opposition saknar folkligt stöd”

Wikileaks avslöjar USA:s diplomatpost
  • Wikileaks har kommit över 251.000 mer eller mindre hemliga meddelanden skickade mellan USA:s utrikesdepartement och dess diplomater världen över.
  • De första diplomatmeddelandena offentliggjordes 28 november 2010. Fram till och med 17 januari har 2.497 meddelanden publicerats, alltså knappt en procent av det omfattande materialet.
  • I början fick innehållet i de läckta dokumenten viss medieuppmärksamhet. Därefter övergick bevakningen till att handla mer och mer om personen Julian Assange.
  • Proletären kommer att fortsätta följa och rapportera om innehållet i den offentliggjorda diplomatposten.
  • Tidigare artiklar om Wikileaks avslöjanden finns i arkivet på www.proletaren.se