Hoppa till huvudinnehåll
Av
Kommunistiska Partiet, Gislaved

Kraftmätning i Tunisien

Protesterna i Tunisien fortsätter. Kraftmätningen mellan folket som kräver verklig förändring och de som vill reformera det gamla systemet är inte avgjord.


På måndagen rapporterades återigen om sammandrabbningar mellan polis och demonstranter i Tunisien. Tårgas sattes in mot fattiga tunisier utanför premiärministerns kontor på förmiddagen. Konfrontationen kom efter att demonstranter sovit utomhus och därmed trotsat utegångsförbudet. En stor karavan från landets södra delar kom i helgen fram till huvudstaden och krävde regeringens avgång. Samtidigt deklarerade regeringen att skolorna skulle öppnas, men då gick lärarkåren ut i strejk.

Den sittande regeringen, i vilken medlemmar från det gamla maktpartiet RCD ingår, försöker dämpa upprördheten genom att som eftergift arrestera ett antal människor som stod den störtade Ben Alis klan nära. Bland dem presidentens före detta talesperson Abdelaziz Ben Dhia och före detta ordföranden i senaten Abdallah Kallel.

Men den tunisiska dynamiken är inte över. Försöken att låta folk ur det gamla gardet sitta kvar utan att några genomgående förändringar sker i det tunisiska samhället väcker vrede och ilska från många skikt i samhället, däribland arbetare och bönder men även mellanskikt.

Den ”nationella enhetsregering” som sattes samman 17 januari blev endast en dag gammal. Den tunisiska fackliga landsorganisationens bas reagerade kraftigt när tre medlemmar i toppskiktet ingick i den RCD-dominerade regeringen. Även tunisiska piratpartiet fick en plats.

Den nya regeringen legaliserade alla partier som förbjudits av Ben Ali och fri-släppte 1800 politiska fångar och avskedade ett antal chefredaktörer. Men de tre största partierna som varit illegala, kommunistpartiet PCOT, islamistiska Hizb an-Nahda och nationalistiska Republikens kongressparti fick inte vara med i regeringen.

Dessa tre partier har arbetat i en antidiktaturallians sedan 2005. Skall upprorets krav på rättvisa, bröd och frihet uppfyllas är det dessa krafter, tillsammans med andra demokratiska partier, som måste ha det ledande inflytandet i landet.

Vad kommer att hända i Tunisien framöver? Ministern för regional ekonomisk planering, Nejib Chebbi, ledare för Progressiva demokratiska partiet, menar att den nuvarande regeringen måste ges en chans. Han hävdar att demonstranterna inte representerar tunisierna.

”Dessa demonstrationer styrs av vänster- extrema grupper eller islamister. Dessa grupper kräver upplösandet av RCD medan vi i regeringen inte är för något upplösande utan endast att parti och stat skiljs åt”, sade Chebbi till turkiska tidningen Hürriyet Daily News 21 januari. Chebbi representerar de krafter som vill stödja sig på de gamla strukturerna om än reformerade.

På andra sidan står tillsammans med andra krafter ledaren för Tunisiens Kommunistiska arbetarparti (PCOT), Hamma Hammami. Till samma tidning säger han att demokratiseringen av Tunisien inte kan slutföras utan att Ben Alis parti fråntas alla maktbefogenheter. Endast då kan Tunisien förändras politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt.

Medan den under Ben Ali legala oppositionen försöker utmåla att omvärlden stödjer den demokratiska processen i Tunisien är kommunistledaren Hammami skeptisk mot utländska makters intentioner. Men han hoppas att Tunisien ska tjäna som ett exempel för andra stater i regionen.

”Du vet att Europeiska Unionen, inkluderande Italien och Spanien, alltid har stött Ben Ali, alltid har stött diktatorer. Frankrike och USA har också stött diktatorer, och de har sällan kritiserat Ben Ali vad gäller frihet och mänskliga rättigheter”, sade Hamma Hammami och fortsatte:
”Trots diktatorerna och trots deras [utländska] supportrar, så har tunisiska folket störtat diktatorn och uppmuntrat andra arabländer att införa demokrati.”

I ett annat uttalande varnar Hammami för att dra in teologi i protesterna, eftersom detta skulle ”splittra folket”. ”Låt oss hålla oss till kraven på bröd, frihet och demokrati”, sade Hammami i ett uttalande mot islamistiska tendenser. Vissa jämförelser görs med händelseutvecklingen i Iran 1979. När USA och Storbritannien insåg att de inte kunde hålla kvar sin allierade shahen av Iran satsade man hellre på att islamistiska krafter som Khomeini kom till makten, framför sekulära vänsterkrafter. Vilket sedan inte hindrade USA att ställa sig på Iraks sida i början av kriget mellan Irak och Iran på 80-talet för att straffa och försvaga Iran för att man gjort revolution.

I fallet Tunisien är det inte helt omöjligt att USA efter kontakter med den tunisiska arméledningen beslutade att dra undan mattan för Ben Ali innan situationen blev okontrollerbar. Förbrukade marionetter brukar USA göra sig av med.

Om armén skriver Steven A Cook för tankesmedjan U.S. Council on Foreign Relations: ”Huruvida den tunisiska militärledningen är demokrater eller ej är inte viktigt, det var deras oro för tjuveriet, korruptionen och polisstatens praktik som visade sig växa till ett hot mot social sammanhållning och stabilitet.”

Massrörelsen i Tunisien har försvagat den redan svaga tunisiska borgarklassen. I detta läge hoppas imperialismen mycket på armén som yttersta garant för statsmakten, men även andra krafter agerar inom de väpnade styrkorna.

”Vad armén gör är avgörande, därför att borgarklassen är svag. Jag misstänker att kommunisterna delvis riktar sin propaganda gentemot de väpnade styrkorna – inte av några illusioner om det militära etablissemanget, utan för att vinna över de vanliga soldaterna, något som på ett avgörande sätt ändrar på styrkebalansen i landet”, skriver Richard Seymour i vänstertidskriften Monthly Review 17 januari.

Det tunisiska folket skall vara stolta, men står inför gigantiska utmaningar. Imperialismen tillsammans med den lokala reaktionen kommer med alla metoder hindra att den demokratiska öppningen fördjupas efter att reaktionen och utländska makter formerat sig till motoffensiv.