Klasskampen skärps i Grekland

Publicerad 15 juni 2011
Grekiska ungkommunister i demonstration inför generalstrejken 15 juni.
Grekiska ungkommunister i demonstration inför generalstrejken 15 juni.

Nya nedskärningar och privatiseringar. Så ska Grekland komma ur den djupa ekonomiska krisen, hävdar den grekiska överheten tillsammans med EU och IMF. Den grekiska arbetarklassen håller inte med. Den strejk- och protestvåg som inleddes för ett och ett halvt år sedan fortsätter med förnyad kraft.

Fakta och bakgrund
Krisen i Grekland och motståndet
Lögner avslöjade
  • Det har spridits många lögner om vanliga grekers privilegier. Några fakta:
  • Den faktiska pensionsåldern i Grekland var innan försämringarna 61,7 år. Genomsnittet för EU var samtidigt 61,4 år. Verkligheten är alltså långt ifrån pension vid 53 år eller i 40-årsåldern, som finansminister Anders Borg hävdade förra våren.
  • Grekerna arbetar mest i Europa. Inom samarbetsorganisationen OECD, som består av de 31 mest industrialiserade länder i världen, är det bara sydkoreanerna som arbetar fler timmar per år än grekerna.
  • Den genomsnittliga arbetstiden i Grekland är 43,8 timmar per vecka. Det är två timmar över EU-snittet.
Arbetslösheten ökar
  • Krispolitiken har fått arbetslösheten att skjuta i höjden. Tusentals offentliganställda har fått sparken, bland dem ett par tusen lärare.
  • Den officiella arbetslösheten är 16,2 procent. I åldern 15-24 år var 42,5 procent arbetslösa.
  • Verkligheten är ännu värre. Den räcker med en timmas arbete under en vecka för att inte räknas som arbetslös.
Kommunisterna framåt
  • I parlamentsvalet i oktober 2009 fick Greklands kommunistiska parti (KKE) 7,5 procent av rösterna och blev därmed tredje största parti efter socialdemokratiska Pasok och konservativa Ny demokrati.
  • I lokalvalet i november 2010 gick KKE fram till 10,9 procent.
PAME
  • Alla arbetares militanta front (PAME) grundades 1999 på initiativ av KKE. PAME är inget alternativt LO, utan en front som verkar inom den existerande fackliga organisationen.
  • Anslutna till PAME är förbund, regionala fackliga organisationer, klubbar och enskilda förtroendevalda som tillsammans sägs representera 700.000 arbetande.
  • Klasskampslinjen har fört PAME i direkt konfrontation med de socialdemokratiskt allierade landsorganisationerna, ADEDY och GSEE, som agerat strejkbrytare och saboterat PAME:s strejker.
Brett motstånd
  • PAME:s aktioner samordnas sedan förra hösten i en bred front mot imperialismen och mot monopolen.
  • I denna ingår Egen- och småföretagares samling mot monopolen (PASEVE), Alla bönders militanta samling (PASY), Grekiska kvinnors federation (OGE) 
samt Studenternas militanta front (MAS).

”För att kampen ska slå rot och ge resultat måste den föras på varje arbetsplats, direkt mot klassfienden.”

Aleka Papariga, generalsekreterare för KKE

Grekland nära ruin! Aten fruktar statskonkurs! Utan nya pengar från EU och IMF är det bara att dra ner gullgardinen!

Under de senaste månaderna har beskrivningarna av det krisdrabbade landet blivit allt mer dramatiska. De hittills genomförda besparingarna räcker inte. Statsskulden fortsätter att växa och budgetunderskottet minskar inte snabbt nog.

Efter intensiva förhandlingar har den så kallade trojkan – EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden – i stora drag kommit överens med den socialdemokratiska regeringen i Aten om hur den akuta krisen ska lösas. Men förhandlingarna om de nya mångmiljardlånen är ännu inte slutförda, och i Grekland diskuteras paketet i parlamentet denna vecka.

Pengarna från EU och IMF är inga allmosor. De är förbundna med tydliga krav på nya drastiska åtgärder. Dels massiva nedskärningar i offentlig sektor, inklusive en betydande minskning av antalet anställda. Och det i en tid när arbetslösheten redan nått rekordnivåer. Dels privatiseringar av statliga verksamheter och egendomar för motsvarande 500 miljarder kronor.

Detta är den enda vägen, hävdar den samlade överheten i EU. Grekerna måste svälja medicinen vi skriver ut åt dem, säger Anders Borg i en intervju för tyska Die Welt.

Men istället för att lyda doktor Borg väljer patienterna att göra motstånd. I spetsen går Greklands kommunistiska parti (KKE) och den kommunistledda fackliga fronten PAME. Generalstrejken 15 juni har föregåtts av en rad strejker och protestaktioner. Några exempel:

• 9 juni strejkade arbetare på företag som staten planerar att sälja ut. Bland dem telekomföretaget OTE samt EYATH, som ansvarar för vattenförsörjningen i landets andra största stad, Thessaloniki.

• 7 juni organiserade det kommunistiska ungdomsförbundet (KNE) demonstrationer med tusentals ungdomar i Aten och Thessaloniki. KNE förklarade att förbundet fram till den 15 juni kommer att göra allt för att
Grekland då ska stå stilla.

• 3 juni ockuperades finansdepartementet av aktivister i PAME. Byggnaden i centrala Aten pryddes med en banderoll som uppmanade arbetarna att organisera sig för att slå tillbaka den folkfientliga politiken.

• 28 maj organiserades demonstrationer över hela landet.

• 11 maj genomfördes en generalstrejk. Tiotusentals människor deltog i PAME:s demonstrationer i 73 grekiska städer.

Veckans generalstrejk är en fortsättning på den kamp som förts sedan de första krisåtgärderna presenterades för ett och ett halvt år sedan. Under denna tid har den socialdemokratiska Pasok-regeringen, tillsammans med EU och IMF, drivit igenom attack efter attack på folket. De innefattar alltifrån sänkta löner och pensioner till sämre anställningstrygghet och kraftiga prishöjningar på el, eldningsolja och basvaror.

Kommunisterna och PAME har från första stund sagt nej till vad de kallar en barbarisk politik. Vi ska inte betala för en kris som vi inte orsakat, är huvudbudskapet. Vi tänker inte ta något ansvar för budgetunderskottet och statsskulden. Pengar finns hos bankerna, storföretagen och de rika, det vill säga de som är skyldiga till krisen.

I uppmaningen till alla arbetande kvinnor och män, till ungdomar, att delta i generalstrejken 15 juni pekar PAME ut alternativet till den arbetar- och folkfientliga politiken:

”Det finns en annan väg. Det finns en lösning som gynnar folket. Det är att ta strid mot monopolen och Europeiska Unionen, och för en ekonomi och en statsmakt som tjänar folkens behov, istället för monopolbolagens behov… så länge som de stora arbetsgivarna, monopolen och de multinationella företagen har kontrollen, så länge som regeringen består av deras representanter, så länge som vi stannar kvar i Europeiska Unionen som stjäl från folket, kommer våra liv att än mer slås sönder av trycket från exploateringen, trots att det är vi som producerar allt välstånd och trots att inga hjul snurrar utan oss.”

Den kompromisslösa klasskampslinjen är förankrad bland både arbetare och ungdomar. Inför alla strejker och andra större aktioner hålls möten på arbetsplatserna. Också kommunistpartiet och dess ungdomsförbund gör arbetsplatsbesök för att förklara sin linje om att det är nödvändigt att lyfta kampen mot krispaketen till att i förlängningen handla om att ersätta kapitalets makt med folkets egen makt.

PAME:s strejkdemonstrationer samlar fler deltagare och fler unga än de demonstrationer som arrangeras av de officiella landsorganisationerna, ADEDY och GSEE. Det är endast PAME som under strejkerna organiserar strejkvakter vid större arbetsplatser.

ADEDY och GSEE kan i ord framstå som radikala och skarpt kritisera krisåtgärderna när de genomför strejker och protester. Men deras radikalism klingar falskt. I det senaste parlamentsvalet uppmanade de till en röst på de socialdemokrater som nu styr Grekland, och de båda landsorganisationerna ingår i Europafacket. Denna EU-positiva fackliga sammanslutning vill stärka EU:s makt över medlemsstaterna och har därför ställt sig bakom både stabilitetspakten och Lissabonfördraget.

Utan det breda missnöjet underifrån, och utan PAME:s agerande, hade ADEDY och GSEE aldrig utlyst strejker och stoppat produktionen.

Greklands kommunistiska parti riktar hård kritik mot ADEDY:s och GSEE:s klassamarbetslinje. I en intervju för den belgiska tidningen Solidaire säger Elisseos Vagenas, från partiledningen, att dessa fack försöker lura arbetarna i en fälla genom förvirrande krav på att göra kapitalismen mer mänsklig och förvandla bankerna till välgörenhetsorganisationer. Deras lösning på den kapitalistiska krisen är som att försöka bota cancer med aspirin, menar Elisseos Vagenas

Det finns andra som klivit in på protesternas arena. Sedan 25 maj tältar främst ungdomar på Syntagmatorget framför parlamentet i Aten. Dagligen hålls demonstrationer. Vid några tillfällen har tiotusentals deltagit. Det samlande kravet är att svångremspolitiken inte ska genomföras. Rörelsen beskrivs av dess anonyma, självutnämnda ledare som spontan, fristående från politiska partier och opolitisk.

Precis som föregångaren i Spanien lyfts den grekiska torgproteströrelsen fram av de borgerliga medierna som en käck ungdomlig revolt mot alla politiska partier oavsett ideologi. Paralleller dras till massrörelserna i Egypten och Tunisien.

Men för de greker som under veckor arbetat för att mobilsera till en ny generalstrejk är denna protestyttring tvetydig. Den används för att försöka splittra rörelsen och slå mot kommunisterna och PAME.

I ett upprop från 3 juni, skrivet av demonstranternas anonyma ledare, uppmanas vänsterkrafterna inklusive fackföreningsrörelsen att lämna torgen. De som stått i frontlinjen i den utomparlamentariska kampen mot regeringspolitiken är inte välkomna i den ”opolitiska” rörelsen.

Denna inställning lyfts fram när Svenska Dagbladet intervjuar en av demonstranterna på Syntagmatorget.
”Fackets ständiga demonstrationer står mig upp i halsen. Det är bara en tom ritual”, säger 23-årige studenten Christos.

KKE:s partiledning har vid flera tillfällen kommenterat torgprotesterna. Kommunisterna menar att det är uppmuntrande att folket och de unga går ut och visar sin vrede. Men spontana demonstrationer med diffusa politiska mål utgör inget hot mot överheten.

”För att kampen ska slå rot och ge resultat måste den föras på varje arbetsplats, direkt mot klassfienden”, säger KKE:s generalsekreterare Aleka Papariga.

Hon uppmanar de som visar sitt missnöje på torgen att förena sig med KKE och den organiserade klasskampsinriktade folkliga rörelsen och ta strid mot storföretagen, EU och deras politiska partier. Med målet att ta makten och skapa ett samhälle som sätter folkens behov främst.

Där är de kämpande grekerna inte än. Överheten är i nuläget mycket starkare och mer välorganiserad än den radikala arbetar- och folkliga rörelsen.

Men vad som hittills uppnåtts är imponerande. Över tjugo generalstrejker och landsomfattande aktioner har genomförts sedan slutet av 2009. Det kunde ha slutat i en desillusionerad och insomnad rörelse, eftersom protesterna än så länge inte lyckats stoppa ett enda av åtgärdspaketen. Istället har den intensiva kampen gett ökad politisk medvetenhet om nödvändigheten av ett systemskifte och stärkt kommunisterna, PAME och övriga kämpande organisationer.

Det bådar gott för framtiden.