Frågor och svar om Grekland, krisen och motståndet

Publicerad 30 maj 2012

Det sprids många myter om krisen i Grekland. Ofta handlar det om rena lögner som används för att motivera det ekonomiska stålbadet. Här summerar Proletären den grekiska krisen och dess orsaker.

George Mavrikos, parlamentsledamot för KKE, påpekade förra året att grekiska kapitalister hade tillgångar i schweiziska banker på 620 miljarder euro. Vid samma tidpunkt var Greklands statsskuld till 340 miljarder euro.

• Varför är Grekland bankrutt?
Det beror på flera faktorer. Den globala krisen i den kapitalistiska världsekonomin spelar naturligtvis in för ett litet land som Grekland, starkt beroende av exportinkomster och turism.

Införandet av euron har haft en negativ effekt på Grekland När Europeiska Centralbanken (ECB) sätter räntenivån är det Tysklands och Frankrikes behov som styr, inte den ekonomiska situationen ett litet land i euroområdets utkanter.

Men den grekiska skuldkrisen är än mer ett resultat av en medveten politik som omfördelat rikedomar från det offentliga till det privata.

• På vilket sätt ligger politiska beslut bakom krisen?
Både konservativa Ny Demokratis och socialdemokratiska Pasoks regeringar har följt den politiska riktning som slogs fast redan i EU:s Maastrichtfördrag.

I korthet kan man med Greklands kommunistiska parti (KKE) säga att kapitalet har plundrat det grekiska folkets gemensamma tillgångar.

Dels har offentliga företag sålts billigt till privata ägare, dels har storföretagen och de rika fått stora skattesänkningar.
Det har fått förödande konsekvenser. Perioden 2000-2008 beskrivs som den mest lönsamma någonsin för grekiska företag. Vinsterna tiofaldigades. Under samma tid sköt statsskulden i höjden på grund av skattesänkarpolitiken.

• Det hävdas att grekerna är ett fuskande folk, och att deras långvariga skattesmiteri är en orsak till landets jätteskuld.
I en grekisk forskningsrapport från 2010 granskas skillnaden mellan den inkomst som grekerna uppgav för skattemyndigheten och den verkliga inkomsten. Resultatet är avslöjande. Ju högre inkomst, desto större benägenhet att fuska med skatten. Den rikaste procentens fusk var i pengar räknat större än det sammanlagda fusket hos den halva av befolkningen som tjänade minst.

De största skattesmitarna är dock inte rika privatpersoner. KKE påpekade i ett uttalande i oktober förra året att storföretagen bidrog med mindre än 2,8 miljarder euro i skatt av den totala skatteintäkten på 50 miljarder. ”Redarna, bankerna och industrimännen måste beskattas kraftigt och omedelbart”, krävde kommunisterna.

Ett problem är att vinsterna förs ut ur landet. George Mavrikos, parlamentsledamot för KKE och generalsekreterare för Fackliga världsfederationen (WFTU), påpekade förra året att grekiska kapitalister hade tillgångar i schweiziska banker på 620 miljarder euro. Vid samma tidpunkt var Greklands statsskuld till 340 miljarder euro.

• Hur är det med talet om att grekerna är lata och borde arbeta mer?
Det är en lögn. Grekernas veckoarbetstid är 41,3 timmar, enligt EU:s statistikbyrå, Eurostat. Genomsnittet i eurozonen är 36,6.

Detsamma gäller årsarbetstiden. Grekerna ligger långt över genomsnittet i eurozonen. Av medlemmarna i OECD, som samlar världens 31 rikaste och mest industrialiserade länder, så är det bara sydkoreanerna som arbetar fler timmar än grekerna.

• Pensionsåldern då? Anders Borg har ju ilsket sagt att grekerna måste sluta pensionera sig i 40-årsåldern.
Ännu en lögn. Den offentliga pensionsåldern i Grekland har tidigare varit 65 år för män och 60 år för kvinnor. Vissa yrkesgrupper med tunga jobb samt offentliganställda har haft möjlighet att gå tidigare.

Men Grekland utmärker sig inte i jämförelse med övriga EU. Den faktiska pensionsåldern i Grekland innan krisen bröt ut var, enligt siffror från Eurostat, 61,4 år. Det är två år lägre än Sverige men högre än genomsnittet bland euroländerna.

• Hur är det med Greklands enorma offentliga sektor?
De offentliga utgifternas andel av BNP är i Grekland 42 procent. Det är betydligt lägre än i många andra EU-länder. Motsvarande siffra för Tyskland är 46 procent, för Frankrike 54 procent och för Sverige 52 procent.

Utifrån dessa siffror skulle man kunna hävda att Grekland snarare borde satsa mer på välfärd för folket.

• Vad innebär de åtgärdsprogram som klubbats igenom av olika grekiska regeringarna tillsammans med EU, ECB och IMF?
Vid en av de första generalstrejkerna 2010 konstaterade talaren på PAME:s demonstration, Yiannis Tolis, att den samlade överheten utnyttjar krisen för att slakta de rättigheter som arbetarklassen och folkflertalet har kvar, inklusive de fackliga. Folket tvingas betala kapitalets kris.

Under de senaste två åren har löner och pensioner sänkts kraftigt. Lönen för ungdomar 18-25 år som arbetar heltid är numera motsvarande 3.800 kronor i månaden.

Samtidigt som inkomsterna minskat har momsen och andra skatter som slår hårdast mot låginkomsttagare höjts.
I offentlig sektor genomförs stora nedskärningar. Dels ökar det upp den redan höga arbetslösheten. Hundratusentals har mist jobbet eller kommer att sparkas de närmaste åren. Dels försämras verksamheten.

Det ekonomiska stålbadet har fått katastrofala följder. Många greker som förlorat jobbet eller fått lönesänkningar klarar inte längre att betala för sitt boende. Skolorna står utan böcker. Sjukhus saknar mediciner. Andelen fattiga ökar snabbt. Självmordsfrekvensen har fördubblats. Drogmissbruk breder ut sig.

• Finns det några områden där besparingar är motiverade?
Ja, miljardrullningen till militären. Under krisåret 2009 var Nato-landet Greklands militära utgifter 3,2 procent av BNP, enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI. Motsvarande siffror för Sverige och Tyskland var 1,2 procent och 1,4 procent.
Åren 2000-2009 tillhörde det lilla Grekland världens fem största vapenimportörer.

Vilka är det då som tjänar på att Grek-land köper vapen för pengar som landet inte har? Jo, de största leverantörerna är Tyskland, USA och Frankrike, samma länder som lånar ut pengar till Grekland.

• Vilka lösningar för Grekland presenterar de olika politiska partierna?
De traditionella maktpartierna, socialdemokratiska Pasok och konservativa Ny demokrati, vill fortsätta på den inslagna vägen och fullfölja EU:s och IMF:s stålbad.

Syriza och andra vänsterreformistiska krafter menar att det går att förbättra situationen inom ramen för EU och eurosamarbetet. Vad som behövs är en omförhandling av låneavtalen med EU och IMF.

Kommunisterna i KKE avvisar det som illusionsmakeri. De menar att det inte räcker med att lämna euron, för då skulle EU:s bojor kvarstå. Lösningen är att lämna både EU och Nato, ensidigt stryka skulderna, nationalisera storföretagen och bankerna samt lägga makten i folkets händer.

• Innebär nyvalet 17 juni någon lösning?
Knappast. Oavsett vilket eller vilka av de EU-vänliga partierna som bilder regering ligger politikens huvuddrag fast. Den europeiska överheten vill skydda de som lånat ut pengar till Grekland samt rädda euron och den europeiska stormaktsdrömmen.

KKE önskar en svag regering, då det minskar makthavarnas möjligheter att stå emot folkliga protester.

• Hur ska utvecklingen kunna vändas?
Det finns ingen snabb eller enkel lösning. Den väg framåt som kommunisterna presenterar är att på arbetsplatser, på skolor och universitet, i bostadsområden och på gator och torg så långt det går sätta käppar i hjulet för överhetens planer.

Men det är också nödvändigt att höja den politiska medvetenheten och visa på att varken EU eller det kapitalistiska systemet kan ge folkflertalet en bra framtid. Det är ett långsiktigt arbete. I dagsläget lever det överväldigande flertalet greker med illusionen euron och EU är något positivt.

KKE har tagit initiativ till att forma en front mot imperialismen och monopolen. Här ingår den radikala fackliga fronten PAME, men också organisationer som företräder små- och egenföretagare, småbönder, studenter och kvinnor.

Oavsett valresultat 17 juni, och oavsett vilka beslut som fattas i Bryssel, Frankfurt eller Aten, så kommer vi att få se nya generalstrejker och massprotester.