Ett Kuba i förändring

5000 statligt anställda skall omplaceras eller avskedas under de närmaste månaderna, samtidigt som man öppnar upp möjligheterna till att bli ”cuenta propista”, egenföretagare med möjlighet att ha anställda.

Allt är väl genomtänkt utifrån omtanken om individen: ingen ska lämnas utan möjlighet till försörjning.

Jag är nyfiken på hur kubanerna reagerar på de ekonomiska förändringarna och frågar genast taxichauffören vad han tycker.

”Jag är utbildad ingenjör men har kört taxi i 16 år. Jag hade mycket hellre jobbat kvar inom mitt yrke, men det här ger mera pengar. Personligen berörs jag inte av de nya besluten. Jag vet inget om ekonomi och vill inget veta heller. Orkar inte sätta mig in i det. Men jag tror att många är glada över möjligheten att få jobba med eget. Men jag förstår inte hur det ska gå till”

Ja, hur ska det gå till? Vem har pengar till investeringar? Vad ska man få sitt råmaterial ifrån? Men det är bra att det äntligen görs något. Det är en inställning jag kommer att möta under mina tre veckor hos de flesta jag träffar såväl författare, konstnärer, lärare, byggarbetare, tjänstemän, fackföreningsledare och partimedlemmar.

Cykeltaxiföraren: ”För mig är det bra för nu kan jag ansöka om att få ta betalt i CUC. (Konvertibel peso, se artikel på sidan 11) Om jag åker fast nu med dig som passagerare så mister jag mitt tillstånd. Så ser jag en polis nu måste du hoppa av. Det sker alltför mycket business illegalt så det är bra att mycket av det kan bli lagligt så folk slipper leva med rädslan att åka fast. Oj, en polis!”

Jag hoppar snabbt av, sticker till honom 2 CUC och promenerar sista biten till hotellet.

Den 8 november sammankallar Raúl Castro i en tv-sändning till den 6:e partikongressen. Den ska hållas i april och imorgon skall dokumentet med diskussionspunkterna finnas till försäljning och organiserade debatter med inte bara partimedlemmar utan med alla medborgare i Kuba skall snarast sätta igång.

Redan första dagen tar häftet slut. Intresset är enormt. ”Vi har väntat länge på denna uppskjutna kongress. Äntligen! Nu behöver vi inte längre sväva i den totala ovisshet och osäkerhet vi känt de senaste åren. Det finns en utstakad, genomtänkt linje, en femårsplan” säger partmedlemmarna Ursula och Manolo lättade.

Min gode vän, författaren Alexis, 82 år, säger:”Både beslutet om de ekonomiska förändringarna och sammankallande till kongressen är mycket bra. Det tycker de flesta. Folk kommer att känna att de bestämmer över sina liv på ett annat sätt och de kommer att arbeta hårt för att lyckas och därmed tjäna mer än tidigare. Du vet ju att lönerna är låga, mat och kläder dyrt. Det kommer att vara tufft för många till en början men om tre, fyra år kommer man att se positiva effekter i ekonomin. Så ur en ekonomisk synvinkel är de flesta nöjda och fulla av förtröstan. Men politiskt är många undrande: Vart kommer detta att leda ideologiskt? Hur påverkas människors tänkande? Och den ekonomiska orättvisan vi redan har kommer inte att jämnas ut, tvärtom. Det spekuleras ju utomlands i att vi är på väg mot en kapitalism liknande Kinas fast i mindre skala. Men Raúl har påpekat att han inte valdes till president för att rasera det kubanska samhället utan för att utveckla och förbättra socialismen.”

Rebecca, 60, min fd granne i La Lisa, är övertygad kommunist men uttrycker sin oro för framtiden.

”Vad händer när Fidel dör? Kommer folk att ställa upp på den nya, tuffa politiken? De flesta kubaner är mer ’fidelistas’ än ’socialistas’. Det kommer att gnisslas mycket här och där. Kubanen är bortskämd. Han har vant sig vid att få allt lättvindigt, nästan gratis. Det är sant som Raúl säger, att Kuba är ett land där man inte behöver arbeta men ändå kan åtnjuta social välfärd. Jag är hundra procent för Raúls politik. Machado och de andra gerillakämparna som Raúl tagit som ministrar är de rätta personerna.”

Vi tar en promenad genom området för Rebecca vill visa mig de nya byggnadsprojekten i stadsdelen San Agustín som till stor del är ett ganska trist bostadsområde med det ena mikrobrigadahuset bredvid det andra.

Det var ett byggprojekt från 70-talet för att bemöta den stora bostadsbristen. Nu ska här byggas ett kommersiellt och kulturellt centrum och flera åttavåningshus.

Lite längre bort har ett övervuxet, risigt område rensats och här byggs nu sex vackra fyrfamiljshus i två våningar, målade i läckert ljusturkos och med snirkliga terrassräcken. De som bygger kommer från en ”microbrigada”, dvs de bygger på fritiden eller på heltid om de fått ledigt från sina arbetsplatser.

Rebecca kommenterar: ”Tidigare var du med och byggde i tio-femton år innan det blev din tur att få en lägenhet och människor blev allt mindre villiga att ställa upp. Nu är det ändrat så att de som arbetar direkt med de här husen också får en lägenhet här.”

Jag pratar med bland annat Eneisy, som blandar cement. ”Vi började bygga för ett år sedan och mitt hus blev klart i våras, men jag fortsätter självklart att hjälpa till med resten av husen. Det här kommer att bli som en liten by och vi känner alla en stark samhörighet och kommer att vårda våra hus och varandra.”

Det är inte bara i La Lisa som saker händer. När jag åker igenom gamla nedslitna områden som Lawton, Marianao och Santo Suárez ser jag hus som rustats upp, fräscha små restauranger i bästa turistklass, pizzerior, snofsiga kaféer, mängder med stånd som säljer mackor, läsk, juice, söta kakor. Allt i pesos. Och i Gamla Havanna har det öppnats flera caféer och smårestauranger i pesos efter klagomål från de kubaner som väller in på morgonen för att arbeta inom turismen.

Affärsgatan Obispo höll på att förvandlas till en ren hårdvalutagata men nu hittar jag till exempel en nyöppnad mycket välsorterad bokhandel i två våningar med billiga böcker i pesos.

Men alla är inte nöjda och fulla av förtröstan inför framtiden. Yoko är ensamstående tvåbarnsmamma. Hon arbetar som sjuksköterska och tjänar 300 pesos i månaden. ”Det räcker knappt till mat och än mindre till kläder. Tidigare kunde man varje månad få en bonus, en påse med hygienartiklar, men den har dom dragit in. Därför arbetar jag extra som nattvakt här på museet några nätter i veckan.”

Yokos bonuspåse tillhör de ”förmåner” som regeringen beslutat att dra in. En annan indragen förmån är en subventionerad semestervecka för familjen i ett hus vid stranden som man tidigare kunde ansöka om via facket på arbetsplatsen.

Husen hyrs fortfarande ut men nu i CUC och på samma villkor som inom den vanliga turistindustrin. Beslutet drabbar de lågavlönade hårt, både ekonomiskt och psykologiskt. ”Den där tvålen, deodoranten och tvättmedlet betydde mycket för mig. Det känns bittert att blivit fråntagen denna lilla förmån och samtidigt se att det finns kubaner som verkar ha hur mycket pengar som helst, som sitter och dricker öl och rom och bjuder hela släkten på middag på en CUC-restaurang.” Yoko avslutar med en typiskt kubansk fallenhet för överdrifter: ”Vi lever i en ny specialperiod, ja värre än på 90-talet!”

På Nationalbiblioteket berättar Julian, forskare och arkivarie, över de anställdas upprördhet över att de från och med januari måste betala för lunchen: ”80 centavos! Det blir 16 pesos i månaden och lönen ligger på ca 400, så vad gnyr dom för. Och det är en mycket bra lunch vi får”.

Han berättar också att det inte längre ska vara gratis för låntagarna att använda datorerna och internet. Alla utom studenter får betala 20 centavos.

För varje gång jag är i Kuba är det allt fler kubaner som rör sig i hårdvalutavärlden. Ofta är det fler kubaner än turister på restaurangerna. Var får de sina pengar ifrån?

Många får pengaförsändelser från släkt och vänner utifrån, andra, som musiker och hotellpersonal får rikligt med dricks från turisterna. Men det finns också de som får en del av sin lön i CUC: hamnarbetare, gruvarbetare, tobaksarbetare och några andra inom prioriterade produktionsområden.

Jo, kläder är dyra, men kan man tänka sig att köpa second-handkläder så finns det nu många sådana affärer. De är statliga. Kuba köper in mängder med använda kläder från bla Kanada och säljer dem för pesos till rimliga priser. Men det är många som inte kan tänka sig att sätta på sig använda kläder. I alla fall inte i Havanna.

Pedro arbetar på ett företag som distribuerar skolmaterial i hela Havanna. Han vet att ett tiotal anställda måste gå inom kort. Alla är oroliga: Vem ska gå, vem ska få stanna? Det kan också skapa rövslickeri och osund konkurrens. Visserligen ska det tillsättas en kommitté på varje arbetsplats som skall avgöra vem som är lämpligast, dvs duktigast, för att få stanna.
”Men” säger Pedro, ”det finns ändå en risk för nepotism och favorisering eller att man tar ut sin hämnd på någon som har kritiserat dig. Jag tror att ledaren för varje arbetsplats kommer att ha stor makt.”

Mina vänner David och Mayra driver sedan flera år sitt ”casa particular”, dvs de hyr ut två rum för 20 CUC per rum, erbjuder frukost för 3 CUC och en härlig middag för 5 CUC. De betalar en avgift på 190 CUC till staten i månaden för sin licens. De har självklart under åren haft tillgång till den sociala välfärden precis som alla statligt anställda. Men nu ska det bli ändring. David är rasande: ”Ska jag nu dessutom betala en skatt på 700 pesos i månaden!”

Precis denna reaktion har regeringen väntat och gått ut med att förklara för alla kadrer att detta blir det svåraste för folk att förstå. På debattmötet i Davids kvarter nästa kväll tar han ilsket upp frågan.

Ernesto, som leder debatten, invänder mot hans upprördhet och går inför alla igenom Davids ekonomi och omvandlar alla summor till kubanska pesos för enkelhetens skull: ”Ni har inkomster på mellan 28000- 33000 pesos i månaden, licensen kostar 4750, utlägg för mat: 2000. Minst 20000 i inkomst att jämföra med din granne som har 450! Ska ni inte kunna tänka er att betala 700 pesos för att få tillgång till pension, sjukförsäkring, invaliditetsförsäkring?”

David ser lite skamsen ut; han inte sett på saken på det sättet. Visst arbetar David och Mayra hårt, som alla småföretagare runt om i världen, men de ”drabbas” också av den typiska småföretagarmentaliteten.

Nästa dag pratar vi om mötet och David är nöjd med det som togs upp och förklarades. Mayra berättar att de tänker flytta. De har sparat mycket pengar genom åren och skall nu byta sin trånga lilla lägenhet mot ett fristående hus nära universitetet. Inte för att tjäna mera pengar utan för att komma bort från Centro Havanna där de tycker att brottsligheten och våldet ökar.

Myndigheterna bekämpar brottsligheten, framförallt drogtrafiken, effektivt och hårt, men ändå finns hasch och heroin om också bara i små mängder. För tre veckor sedan gjordes ett beslag av heroin i en lägenhet i närheten. Lägenheten konfiskerades och de inblandade dömdes till livstids fängelse vilket i Kuba betyder livstid. Droghandeln har förstås medfött rivaliserande gäng som nu inte bara har knivar utan också hemgjorda eldvapen.

Marina Daisy och Vladi är upprörda över den försämrade sjukvården på alla sjukhus samtidigt som man på tv får se hur 30 nya kubanska läkarstationer invigts i Bolivia. Marina kunde inte få behandling för en brännskada på det första sjukhuset och på det andra var det smutsigt och undermåligt på alla sätt.

Jag invänder och tycker att Marina och Vlady generaliserar och överdriver så där typiskt kubanskt. Jag har ju själv varit inne på flera sjukhus och vårdcentraler och sett hur välutrustat och rent allt är.

Men det är klart att det sticker i ögonen att Kuba satsar så mycket utomlands och man själv utsätts för utebliven behandling.

Korruptionen är ett lika stort problem som när jag var här i februari. En företrädare för ett utländskt turistföretag klagar över hur det blir svårare och svårare att arbeta med olika turistanläggningar.

Det behövs åtskilliga 5 CUC-sedlar för att kunna boka in en turistgrupp på en tobaksfabrik. Men det värsta, säger Julián, en kubansk journalist, är att korruptionen klättrat högre upp i hierarkin.

Några stora skandalaffärer är under utredning bland annat mot en chilensk lurendrejare som rörde sig i regeringskretsar. Han sitter i fängelse anklagad för bedrägeri på miljontals dollar.
Yuri, 29 år, har just lämnat UJC (Ungkommunisterna) för att bara vara medlem i Kommunistpartiet – PCC. Fram till nu har dubbelt medlemskap varit möjligt. Han arbetar med Pionjärorganisationen.

”Vi har också fått känna av besparingarna”, berättar han. ”I april ska Pionjärorganisationen (grundskoleelevernas organisation) ha kongress och vi måste nu betala hyra och har inte råd att hyra Kongresspalatset utan det får bli Pionjärpalatset. Och det blir bara en delegat från varje provins. Jag tycker de här ekonomiska besluten är väldigt bra, men de skulle ha tagits för länge sedan då ekonomin var mer stabil. Nu är det en mycket svår ekonomisk situation.

Många har avbetalningar på de nya kylskåpen, tryckkokarna och riskokarna. Men besluten är nödvändiga, annars överlever vi inte. Du vet att jag anser Fidel vara den störste politikern på 1900-talet, men problemet med honom var att han inte kunde delegera. Fick han en idé om något nytt projekt så tog han inte hänsyn till om det var ekonomiskt möjligt. Det skulle bara genomföras. Fast landet egentligen inte hade råd. Han är för stor idealist. Men Raúl har fötterna på jorden och har erfarenhet som ÖB för armén hur en ekonomi ska fungera”

Armén har varit självförsörjande bland annat genom sina egna jordbruk, sen 90-talet och det är allmänt känt hos utländska investerare att arméns egna företag, framförallt inom turistindustrin är de mest effektiva och lönsamma i Kuba.

Alla ungdomar är inte som Jimmy: många drömmer om konsumtionsvaror, tänker mest på sig själva, inte ett dugg intresserade av att arbeta hårt och skulle gärna lämna Kuba…
Men Jimmy är inte ensam. ”Vi står inför stora förändringar i vårt samhälle. Vi måste bygga upp ett nytt samhälle från början och då gäller det att lyssna på de gamla, dom som var med från början, ta del av deras erfarenheter från 60- och 70-talen. Det är tufft men spännande!”

Sista kvällen är jag inbjuden till en pensionärsträff av min vän Pepe, präst i baptistkyrkan. Uppklädda och välmanikurerade damer och herrar i åldern sextio till nittio dansar in till rytmerna av ungdomsmusiken reaggetón, en slags hip-hopsalsa.

I två timmar deklamerar de dikter, sjunger smäktande boleros, dansar afrokubanskt. Det är en härlig stämning. Det enda som bjuds på är kallt the och hemmagjord söt likör.
När Pepe presenterar mig som solidaritetsaktivist och medlem i svenska kommunistpartiet höjer alla en knuten näve i luften och ropar: Viva el comunismo! (Leve kommunismen!) Alla vill krama om mig och ge mig blommor. Mitt gamla Kuba från 1989!

Dagen därpå när jag ber David ringa efter en taxi till flygplatsen (25 CUC). Han försvinner en stund och kommer sedan tillbaka och frågar om jag tycker det är okej att åka i en av FN:s bilar. Grannen är anställd som chaufför hos FN och ser en chans att tjäna en slant svart. Han vill ha 10 CUC. Dagens Kuba.

Och morgondagens Kuba? Det ska bli spännande och intressant att följa utvecklingen