Den gamla kärran ska lagas

En söndag eftermiddag i ett av Havannas livliga arbetarkvarter kämpar två killar med en gammal amerikanare. De skruvar och lagar, en kryper ner under karossen så att bara stövlarna sticker ut medan den andre böjer sig ner i den jättelika motorhuven och det ser ut som om han ska slukas. Bilen är från 1957, två år innan revolutionen segrade och ägaren flydde landet.

– Men den rullar än! säger Alberto stolt och torkar svetten ur pannan. Visst får jag ta ett kort på den gamla skönheten.

Ett paradis för bilentusiasten och för de två miljoner turister som årligen besöker landet men kubanerna själva är trötta på att vara fattiga. Alla man talar med, såväl flammande röda kommunister som politiskt ointresserade eller rabiata antikommunister vill ha förändringar. Den minsta gemensamma nämnaren är ett materiellt bättre liv. Mer pengar i plånboken för att tala ren svenska.

I Santa Clara (Che Guevaras stad med ett monumentalt revolutionsmuseum där han också är begravd) sitter Esteban Cabrera och väntar på en trippel bypassoperation. När han var frisk var han bostadsområdets representant i Poder Popular (Folkmakten), stadens kommunfullmäktige. Nu sviktar hälsan men inte den socialistiska övertygelsen.

– Det vore ingen vidare ideologi jag hade om jag övergav den bara för att vi har det tufft ekonomiskt, säger han. Lyssna, jag är doktor i veterinärmedicin. Jag har fyrtio års yrkeserfarenhet, talar franska och en del tyska. Men lönen jag har räcker inte för att köpa en moped, som jag verkligen behöver. Ändå har jag revolutionen att tacka för allt jag äger, säger han och slår ut med armarna över vardagsrummet.

Denna dubbelhet till revolutionen är typisk. De enorma landvinningar som gjorts på hälsans, utbildningens och den sociala trygghetens områden är folk medvetna om och stolta över. Samtidigt är kubanerna besvikna över att jämt ha ekonomiska problem.

– Det är en brist på kontroll, en brist på disciplin och en brist på effektivitet i vår ekonomi, säger Esteban Cabrera och lånar orden från finansminister Mauricio Murillos inledning till parlamentets tredagarsdiskussion om Kommunistpartiets förslag till ekonomiska förändringar.

– Stora besparingar kan göras genom att effektivisera. Inom jordbruket till exempel. Det händer att böndernas skördar ruttnar för att de statliga transporterna inte fungerar. Som Raul Castro sa så har vi över trettio statliga direktiv som reglerar priset på jordbruks-produkter. Detta måste vi ordna. Ett av många positiva initiativ har varit närproduktionen som har sparat oss miljontals dollar i bränslekostnader.

I Kuba talas det lika mycket om att spara som i Sverige. Spara el, spara bensin och spara vatten. Att flytta produktionen av mat närmare konsumenterna är en av flera sparplaner. Det som nationalekonomin kallar import-substitution är en annan. Trots en av världens bästa jordar importerar Kuba 70 procent av sina matvaror, vilket tär hårt på den ansträngda ekonomin.

Hur har det blivit så? frågade sig Raul Castro självkritiskt: ”Vi åkte till Vietnam efter det imperialistiska angreppskriget och lärde dem odla kaffe. Idag importerar vi kaffe från Vietnam och de är en världsledande kaffeproducent. Vill vi dricka kaffe i framtiden måste vi odla det själva”.

En halv miljon statsanställda sägs upp från ”uppblåsta” statliga arbetsplatser, ställen med alldeles för många anställda jämfört med vad som finns att göra. Annars riskerar Kuba ”att sjunka ner i avgrunden”, sa Raul Castro för att illustrera vikten av reformerna. De ska bli egenföretagare eller ta anvisat arbete i till exempel jordbruket.

– Det är många mänskor som vant sig vid en livstidsanställning och försörjning hos staten. Nu sägs de upp alla på en gång. Vi kubaner saknar måttfullhet. Befrielsekämpen Maximo Gomez sa att ”kubanen når antingen inte ända fram eller så går hon över gränsen”.

Det svenska ordet lagom saknas i såväl vokabulären som i samhället. Folkets temperamentsfulla, nästan desperata karaktär avspeglas i politikens tvära kast. Förut var det kriminellt för andra utom staten att anställa, idag ses småföretagen som en avgörande del i planen att rädda ekonomin.

Kockparet Michel och Yaniris är positiva till den ekonomiska liberaliseringen. Michel har många års erfarenhet från ett av Havannas lyxhotell och tänker öppna en liten restaurang. Han vet ett bra hörnläge att hyra där många passerar. Men att betala skatt och redovisa inkomster och utgifter verkar krångligt och dyrt. Yaniris å andra sidan tänker klamra sig vid sin fasta anställning på en arbetsplatsrestaurang.

– Man vill ju inte vara utan jobb när den här röran är över, säger Yaniris.

– Varför ska staten ansvara för frisörsalonger, skomakare eller små restauranger? säger Michel. Staten har viktigare saker att koncentrera sig på, skolan och sjukvården till exempel.

Efter Sovjetunionens fall förlorade Kuba 80 procent av sin utrikeshandel och USA:s blockad slog till med full kraft. Då öppnades upp för en del småföretagande. Som pizzaförsäljare och små privata vandrarhem. Men detta sågs av Fidel Castro som en tillfällig eftergift åt kapitalismen. Småföretagarna betraktades som främmande svulster på den socialistiska samhällskroppen och många gav upp. Denna gång är det annorlunda, menar Esteban Cabrera.

– Det blir ett ärligt sätt att tjäna pengar, och ingen kommer att titta snett på dem. Vår alltför stora svarta marknad kommer att bli vit, och de kommer att betala skatt. Det är ett steg framåt, inte bakåt, slår han fast och fortsätter:

– Men vi ska inte tillåta koncentration av egendom. Var den exakta gränsen ska gå får framtiden utvisa. Vi har slagit in på en okänd väg.

När Raul Castro valdes till president började han tala om förändringar: ”Kuba ska aldrig mer kallas för det enda land som man kan leva i utan att arbeta”, ”För att ha mer måste vi producera mer”,

”Ekonomin är den viktigaste uppgiften för alla kadrer inom partiet och folkrörelserna” är några citat som lyfts fram i propagandan.

Ett svåröversatt skämt som cirkulerar om bröderna Castro lyder: ”Det Fidel gav tog kinesen (Raul har lite sneda ögon…) tillbaka.” Raul står för åtstramningar, effektivitet och sparande, och samtidigt för en kompromisslös kamp mot korruption och misskötsel av allmänna medel. Ingen som missköter sitt uppdrag sitter säker. En rad ministrar och höga chefer har fått sparken för att de inte varit tillräckligt effektiva, korrumperade eller uppträtt oetiskt.

En effektiv planhushållning med de knappa resurser som finns är ett måste. ”Jag blev inte vald för att återupprätta kapitalismen, utan för att utveckla socialismen”, sa Raul Castro i ett tal före nyår.

USA:s blockad har verkligen ”lyckats”. Runt 100 miljarder dollar beräknar myndigheterna att blockaden kostat hittills under 49 år.

– Utan blockaden skulle vi kanske ha ett paradis, nästan i alla fall, ler Esteban Cabrera.

Ett kubanskt talesätt lyder: ”Här finns ingenting men du kommer aldrig att sakna något.” Under vårt samtal tittar flera grannar in för att säga några vänliga ord, kolla om han behöver något. Kärleken, gemenskapen och solidariteten har USA:s regering inte lyckats knäcka.

– När jag fick min infarkt störtade en granne, en läkare, fram och tog mitt blodtryck. En annan slängde vad han hade för händerna och körde mig till sjukhuset. Du förstår, vi är som en kropp. Kommunist eller inte. Om du sticker dig i armen så strömmar blodceller och vita blodkroppar dit. Om en av oss blir angripen så rusar alla andra dit för att försvara henne. Det var det som hände i Playa Giron (USA:s misslyckade invasion av Grisbukten 1961).

– Vi kubaner kan ha olika åsikter om politik, men det är vi som har rätt att kritisera och förändra. Jag skulle aldrig få för mig att tala om för dig och dina svenska kompisar vad ni ska göra. Än mindre bestraffa dig med en blockad om du inte lyder! säger Esteban Cabrera.

I Havanna börjar det bli kväll. Vågorna från Florida Straits som under dagen piskat strandpromenaden Malecon har lagt sig. Natthimlen fylls av ljuv musik något kvarter bort. Albertos gamla amerikanare är färdiglagad för den här gången. De provar tändningen… jodå den puttrar, trots allt.