Avslöjar mediernas lögner om Syrien

”Det är väpnade gäng som angriper civila”

Publicerad 20 januari 2012

– Det pågår ett mediekrig mot Syrien. Jag är på plats i landet för att förstå vad som verkligen händer och i vilken omfattning medierna ljuger. Att de sprider lögner bekräftas vid nästan varje intervju jag gör. Det säger den brittiska frilansjournalisten Lizzie Phelan.

Bilder
Fakta och bakgrund
Lizzie Phelan
  • Hon har rapporterat för engelskspråkiga tv-kanaler som Russia Today och iranska PressTV och för vänsterpress som brittiska Morning Star och australiensiska Green Left Weekly.
  • När de libyska rebellerna marscherade in i Tripoli i augusti förra året var hon en av få västerländska journalister på plats. Där bevittnade hon krigsförbrytelser begångna av Nato och de nya libyska makthavarna.
  • Från Syrien rapporterar hon regelbundet på Facebook och på lizzie-phelan.blogspot.com.

Jag tror att väst kommer att fortsätta tills något sker som öppnar möjligheten för krig.

När Proletären talar med Lizzie Phelan är hon på sitt hotellrum i Damaskus. Hon har varit i Syrien i en vecka och arbetar nästan dygnet runt.

– Jag gör en dokumentärfilm om mediekriget. Jag har intervjuat massor av människor som fallit offer för våldet. Bakom den överväldigande delen av våldet står vad syrierna kallar väpnade gäng, inte regeringsstyrkorna.

Det Lizzie Phelan och de människor hon mött berättar stämmer inte alls med västmedias bild av ett land i kaos och uppror.

– Lögnerna avslöjas direkt när man kommer till Damaskus. Livet pågår mer eller mindre som vanligt även om det finns problem. De demonstrationer man ser är för regeringen, inte emot. Staden känns väldigt säker. Men det finns områden i landet som är extremt farliga, särskilt Homs.

Det var i staden Homs som den franske journalisten Gilles Jacquier och åtta civila syrier dödades i en granatattack onsdag 11 januari. Lizzie Phelan skulle ha deltagit i samma mediedelegation som Jacquier, men hon valde att inte följa med.

– Jag fick rådet från vänner att inte åka dit då det är för farligt. Jag har här i Damaskus talat med folk från Homs som berättat att det finns krypskyttar och väpnade gäng överallt. Inte ens barnfamiljer går säkra på gatorna, säger Lizzie Phelan.

När det gäller angreppet på mediedelegationen kommer en ström av information, som hon ännu inte vill kommentera. Men Lizzie Phelan menar att för den som har minsta kunskap om Syrien framstår påståendet om att regeringen ligger bakom som rent löjligt.

– I Akrama, det område i Homs där attacken skedde, är stödet för president Bashar al-Assad starkt. Akramas invånare utsätts regelmässigt för attacker från väpnade gäng utan att vi får höra om det. Att det denna gång blev en nyhet beror på att det var en fransk journalist som dödades.

Dagen före vårt samtal intervjuade Lizzie Phelan en man från Homs vars bror dödats. Brodern bodde i ett av de farligaste områdena i staden, där polisen inte vågar gå in. De väpnade gängen beordrade brodern att stänga sin affär. Han vägrade och fick ett skott i ryggen.

Att sådant sker förnekas av FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och Arabförbundet. De skyller Syriens regering som ensam ansvarig för våldet mot civila och kräver att armén ska ut ur städerna. Lizzie Phelan menar att invånarna i Homs och andra oroshärdar önskar det motsatta.

– De vill att armén och polisen ska finnas där och hålla gatorna säkra.

Mannen som mist sin bror vågar inte träda fram med bild och namn. Familjen bor kvar i Homs och är rädda. Samma rädsla mötte Lizzie Phelan i Libyen efter att Nato bombat in rebellerna i Tripoli.

– Alla som kunde sammankopplas med Muammar Gaddafis regering eller var kritiska till Nationella övergångsrådet riskerade att gripas, torteras eller försvinna. Också efter att jag rest hem till Storbritannien blev jag kontaktad av många libyer som jag intervjuat, som ville försäkra sig om att deras ansikten inte skulle synas på film.

Lizzie Phelan ser en annan parallell till Libyen, den utländska inblandningen.

– Frankrike, Storbritannien, USA, Qatar och al-Jazira, Turkiet – de är alla involverade och det finns många bevis för det som presenterats av oberoende medier. Skillnaden i Syrien är att Nato inte bombar. Istället stödjer väst Syriska nationella rådet och Fria syriska armén i ett försök att destabilisera landet och skapa ett ”syriskt Benghazi”. Det har inte lyckats, men jag tror att väst kommer att fortsätta tills något sker som öppnar möjligheten för krig.

Tisdag 10 januari höll president Bashar al-Assad ett tal om nödvändigheten av att fortsätta med de demokratiska reformerna och bekämpa terrorismen. Dagen därpå samlades syrier över hela landet till stora stöddemonstrationer. I Damaskus deltog presidenten med sin familj.

– I Syrien precis som i alla andra länder vill människor ha förändring och utveckling, ingen hävdar att det inte finns problem, säger Lizzie Phelan. De första demonstrationerna förra året var inte riktade mot Assad. Folk krävde förbättringar. Jag har mött människor som deltog i dessa. De berättade att när protesterna utnyttjades för att sprida en felaktig bild utanför landet började de istället demonstrera för regeringen och reformerna.

Lizzie Phelan poängterar att det finns ett starkt folkligt stöd för både Assad och den reformprocess som inleddes långt innan den arabiska våren. Men det är svårt att genomföra reformer och hålla val när väpnade gäng härjar i delar av landet.

Samma dag som Proletären talar med Lizzie Phelan intervjuas hon av den ryska engelskspråkiga tv-kanalen Russia Today. Några dagar tidigare hade hon framträtt i iranska PressTV. När jag frågar om de stora medier i väst är intresserade av vad hon har att säga skrattar hon.

– Ointresset är hundraprocentigt. Det passar inte in i deras förutfattade meningar och fördomar om ett land som Syrien.