Hoppa till huvudinnehåll
Av

Nepal : Vem är Prachanda samt viktiga stridsfrågor


Från efterlyst terrorist till premiärminister
Pushpa Kamal Dahal är cirka 50 år gammal. Född i en högkastig men fattig bondefamilj i Pokhara i mellersta Nepal. Kom till Katmandudalen som student och tog sin examen i agrikultur 1976.

Prachanda blev 1995 generalsekreterare i maoistpartiet och sedan 2000 har han varit partiets ordförande. Under sin politiska tid tog han sitt nom de guerre Prachanda som betyder ”den rasande”.

Från 1980 till 2005 levde han gömd och var efterlyst i Nepal med ett pris på sitt huvud.
Hans dotter Renu Dahal sitter också i parlamentet för maoisterna.

Hans plikt som premiärminister säger han är att skriva en ny konstitution för landet och på ett logiskt sätt slutföra fredsprocessen.


Två stridsfrågor: folkarmén och ungkommunisterna
Förutom de politiska posterna är det främst två saker som nu diskuteras mellan partierna. Den ena är framtiden för folkarmén. Maoisterna vill slå ihop sin folkarmé med den före detta kungliga armén. Men de före detta kungliga generalerna och många politiker vägrar.

– De ska inte integreras i armén. De ska avväpnas, demobiliseras, och integreras i samhället, säger arméns talesman Ramindra Chhetri.

Prachanda är tydlig med att den kungliga arméns demokratisering måste ha högsta prioritet.

Han menar också att de övriga partierna är naiva och att utan folkarmén hade inget av det som nu skett varit möjligt. 2006 sa han i en intervju med den indiske journalisten Anand Swarop Verma till de övriga partierna:

”Hade vi inte varit beväpnade skulle det aldrig ha blivit någon 12-punktsöverenskommelse. Hade vi inte haft våra vapen, skulle många av er ha dödats därför att för den feodala monarkin, som till och med mördade sina egna släktingar inne i palatset, är de parlamentariska partierna utan värde. De där partierna har ingenting att falla tillbaka på.

Under de 12-13 år som de suttit vid makten, har de varit så korrupta att de förlorat varje uns av trovärdighet. De har ingen förankring hos massorna och inte heller har de tillgång till några vapen. Autokratin kunde med lätthet ha utplånat dem. Men de räddades genom att vi var beväpnade. Vi har också sagt till dem, att det var endast tack vare våra vapen som ert parlament kunde återupprättas, det var inte er förtjänst, utan det var tack vare folkarmén.

Vi har också sagt till dem att ni har blivit ministrar och premiärminister därför att folkarmén är beväpnad. Den kungliga nepalesiska armén har aldrig varit aktiv i demokratins tjänst. Tvärtom har den slagit till mot alla folkliga rörelser som ägt rum sedan 1951. Den har alltid varit lojal med den feodala aristokratin.”

Den andra omdebatterade frågan handlar om det kommunistiska ungdomsförbundet (Young Communist League) som byggdes upp efter fredsavtalet och som fungerat som ett medborgargarde fram till valet. Den före detta amerikanska ambassadören James F Moriarty har kallat dem Young Criminal League och varnat för att de utgör det största hotet mot en demokratisk utveckling. Även Kongresspartiet och CPN(UML) kräver att organisationen blir upplöst. Maoisterna ryckte först på axlarna åt de kraven. Utan ungdomsförbundet hade inte valet kunnat genomföras menar man. Det är också en maktfaktor om förhandlingarna i parlamentet skär ihop sig och man behöver spela ut gatans parlament.

Men de sista signalerna som kommit från maoisternas partihögkvarter tyder på en omsvängning i frågan. Man säger sig nu beredd att avveckla ungdomsförbundets ”paramilitära struktur”.

Proletären nr 34, 2008