Hoppa till huvudinnehåll
Av

Nepal: Fokus på facklig organisering


I den tredje och sista delen i Poletärens reportageserie från Nepal möter vi fackligt aktiva maoister i huvudstaden Katmandu. Tidigare delar i Tor Härnqvists artikelserie finns under fliken Proletären i Nepal.


• I turistkvarteren Thamel i Katmandu ligger hotellen på rad. Det är inte utan att man lyfter lite på ögonbrynen när vi får till stånd ett möte med den revolutionära fackföreningssammanslutningen på ett av dessa.

I lobbyn väntar Badri Bajgai och andra kamrater på oss. Det är ett fyrstjärnigt hotell, men när vi stiger in arrangeras skinnsofforna i foajén plötsligt om av personalen för att kunna rymma en mindre konferens – vår intervju betraktas som att det ska hållas ett politiskt möte!

Bättre för arbetarna

Badri Bajgai är vice ordförande i den relativt nystartade fackföreningssammanslutningen ANFTU. Det är dock en organisation som växt snabbt och inkluderar idag, enligt egna uppgifter, 600.000 arbetare inom alla tänkbara sektorer av det nepalesiska samhället. De församlade fackföreningsledarna utgör, tillsammans med ungkommunisterna, huvuddelen av maoisternas satsning på städerna.

– Tidigare kunde arbetsgivare sparka ut arbetare hur som helst och på vilka grunder som helst. Med vår kamp i städerna har situationen förändrats till det bättre, berättar Badri Bajgai.

Många arbetare går fortfarande på dagsverke eller har kortare anställningar som förmedlas via mellanhänder. Tillsammans kräver fackföreningarna trygga arbetsförhållanden.

På samma gång som en busslast med indiska medelålders turister anländer ute på uppfarten, ansluter sig en av hotellets anställda till vår samling. Iklädd skjorta och slips ser Pusp Kunwar snarast ut att vara civilekonom. Men skenet bedrar, han ska visa sig vara maoisternas stridbara ledare för det lokala hotell- och restaurangfacket. Med inlevelse berättar han för oss hur de kämpat tillsammans för att förbättra arbetarnas situation.

”Stängde hotellet”
– Under folkkriget kunde vi inte vara offentliga som revolutionära fackföreningsmedlemmar, då riskerade vi att fängslas av polisen, säger han.
I och med fredsprocessen inleddes uppbyggnaden av arbetsplatsorganisationer. I början var det problematiskt, men snart ökade deras styrka.

– Vi stängde helt enkelt ner hotellen om vi inte fick igenom våra krav. Det slog hårt mot ägarnas intressen. Tillsammans har vi nu uppnått att arbetarna på alla restauranger och hotell får tio procent som fast serviceavgift.

Pusp Kunwar berättar också att de idag har organisationer på nästan alla hotell i Katmandu.

– Ta det här hotellet som exempel, här är alla anställda med i vår fackförening. Det är för att vi har gjort något och inte bara pratat om rättigheter, säger han.

– Men kampen är långt ifrån över. För bara ett par dagar sedan blev kamrater på ett annat hotell hotade av hotellägaren med tillhörande mobb, beväpnade med stora knivar. Polisen gör ingenting åt sådant, de står ju helt på kapitalisternas sida. I just detta fall slog vi tillbaka dem stenhårt.

– Som svar har vi inget annat att lita till än vår egen styrka, konstaterar Pusp Kanwar självsäkert.

Förbereder uppror
Badri Bajgai bryter in och påpekar att i maoisternas satsning på städerna ingår att de förbereder för ett uppror i landet. Om och när tiden är mogen, tillägger han. Med hänvisning till den lokala kampen säger han att ANFTU är stolta över vad de uppnått, men att de inte är nöjda med den nuvarande styrkan. De vill gå framåt.

• Skulle ni kunna genomföra en generalstrejk med dagens krafter?
– Ja, jag tror faktiskt det, svarar Badri Bajgai. Men den måste förberedas väl och det politiska läget måste analyseras noggrant först.

• Varför tror ni att de revolutionära fackföreningarna växer?
– Först och främst för att vi gör någonting. Reformisterna i CPN-UML:s fackföreningar talar mest om kamp. Vi kallar dem för seminariefack. Arbetarna börjar genomskåda detta, vilket gör att deras inflytande minskar.

Just detta manifesterades första maj i år. Badri Bajgai säger att CPN-UML ofta talar om att de har så och så många tusentals medlemmar. På arbetarnas högtidsdag lyckades de dock bara samla några få tusen till sin demonstration medan ANFTU-blocket var mångdubbelt större.

Vi får det berättat för oss att maoisterna idag är den enda kraften som på ett par timmar kan samla 20.000-30.000 människor till demonstration.

Aktiviteten i städerna kan man knappast klaga på. Var och varannan dag är det någon strejk eller protester av något slag i maoisternas regi. Inför att interimsregeringen skulle presentera sin budget samlades tusentals lärare från maoisternas lärarorganisation till blockad av finansministeriet. Beväpnade med liggunderlag genomförde de en liggande aktion, med krav på mer pengar till utbyggnad av utbildningen och till lärarlöner.

Strejkkassor behövs
Pusp Kanwar berättar för oss hur fackföreningarna bygger upp strejkkassor.

– Än så länge har det oftast varit rudimentära insamlingar bland närliggande hotell som bekostat strejker och aktioner. Men det duger inte, när kampen hårdnar krävs riktiga strejkkassor.

På slutet av mötet frågar de oss om det finns några progressiva, revolutionära fackföreningar i våra länder. De suktar efter internationellt utbyte och vill lära sig om klasskampen internationellt. Vi får berätta för dem om våra politiska erfarenheter från Norden.

Visa av erfarenhet är ANFTU försiktigt inställda till den internationella fackföreningsrörelsen ILO.

– ILO har tagit ställning för den gamla reformistiska fackföreningsrörelsen i Nepal. De vill förstöra vår rörelse, säger Badri Bajgai och de andra nickar instämmande. Han menar att ILO till och med har försökt köpa över maoisternas fackföreningsledare. Än så länge utan framgångar, tillägger Badri.

ANFTU:s uppgifter är stora. Med bara en fjärdedel av landets arbetare fackligt organiserade finns det hur mycket som helst att göra. De räds dock inte utmaningen och där ligger deras största styrka. Efter mötet infinner sig en känsla av stolthet hos oss, stolthet att få träffa dessa kamrater som vågat agera revolutionärt och kommit så lång väg. Det är uppenbart att ett arbetarkollektiv som vill, det kan.

TOR HÄRNQVIST
Proletären nr 46, 2009